Om pannkakor och hälsningsfraser.

Det här ser inte ut som en pannkaka

säger han framför spisen och jag

nej, det ser mer ut som en omelett.

min käresta som i egenskap av att vara från högt upp i landet där man tvivelaktigt (läs; felaktigt) kallar pannkaka för "plättar" och ugnspannkaka för "pannkaka", steker riktiga pannkakor till mig för jag är sjuk. i stekpanna på spisen, som sig bör. det var fint även om jag till syvende och sist fick ta över hela proceduren då jag är ganska bra på att steka pannkakor.

Jag är sjuk och jag vaknar klockan 03 på natten och kan inte somna om på en timme för det kan jag sällan om jag vaknar på natten. och jag är sjuk och det sliter i halsen och det är fortfarande mörkt ute medan jag ligger och suger på en mucoangin och tittar på världens finaste när han sover tystystyst. tänker att det var väl själva fan, att man både skall vara sjuk och sömnstörd lagom till en sommarfredag. det var väl själva fan.

Jag sa ett ord på kontoret igår. "Hej", sa jag. till suede-killen som jag mötte i hissen på väg hem. suede-killen som jag gick grundkursen i filosofi med för en sådär tolv år sedan. jag undrar om han vet att jag är jag. tolv år sedan. vi talade inte mycket i skolan, men ibland sågs vi på babasonic och sa hej och kram och hur är läget med dig. tolv år sedan. det är ju helt vansinnigt. att man ens kunde stava för tolv år sedan. jag gav upp efter ett halvår, han doktorerar. det har jag sett på deras hemsida men jag minns aldrig hans namn. jag frågar aldrig om han känner igen mig. jag har aldrig varit en sådan som konverserar.

Idag har jag hunnit med ett "hej" redan innan klockan slog nio. till postkillen som kom med posten. men nu är här stilla tyst. stilla tyst bortsett från de svaga trafikljuden långt bort. genom mitt fönster som står på glänt.

Jag tänker att kanske går jag ner och lånar fler hjalmar söderberg-böcker nu när biblioteket har öppnat för dagen. den allvarsamma är på väg att ta slut.

Jag trodde att den skulle räcka hela sommaren.