En gång är ingen gång, två gånger är tradition
säger jag för vi sitter återigen vid ett bord med vit duk och levande ljus och vi dricker staropramen och väntar på strömming och fläsk. det är tradition att vi äter husmanskost på tennstopet, min bästa vän sol och jag. det är tradition för vi gör det för andra gången och vi skall göra det igen för det är tradition och då gör man det flera gånger på traditionellt vis.
Så vi sitter traditionellt på tennstopet och äter husmanskost och det är aprilmulet utanför och jag tycker särskilt mycket om att prata med min sol för med honom kan jag prata om precis allting, inga ämnen är för stora eller små, och sällan om ens någonsin behöver jag förklara en tanke eller känsla vidare för han förstår precis vad jag menar innan jag har sagt det. vi är samma lika på så sätt, på många vis. och vi talar om små saker och stora saker och han säger att
det kan ju tyckas vara en jävla skitgrej, men jag förstår precis hur viktigt det är att ha sitt namn på dörren.
och han vet precis vad jag menar och förstår precis varför det är så viktigt att få ha sitt namn på dörren, vilket jag då inte har än och vi pratar om sådana små skitgrejer och vi pratar om stora saker och vi äter vår husmanskost och går sedan i det kylslagna april och dricker öl i höga glas på peppar och då talar vi om böcker.
Och i morse när jag kom ut ur lägenheten för att gå till kontoret satt plötsligt mitt namn, inte på dörren, men på postlådan och tidningshållaren och på den där inglasade tavlan vid porten. det stod klart och tydligt mitt namn jämte min kärleks och det var under stor uppståndelse som jag upptäckte det, för han som satt upp det var kvar och han sa
har du sett?! vilken grej!
när han förstod att jag var jag. jag sa ja, vilken grej, det har jag väntat på! och när jag gick ut genom porten och slängde soppåsen på vägen undrade jag om det är det här som kallas att komma hem, om det är det här jag har gått och väntat på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar