Om det gudomliga i geometrin

Och just på lördagen hände det alltså, det där som jag gått och väntat på väldigt länge, eller åtminstone sedan den 19 februari.
Jag och kärleken tog spårvagnen ut till waldemarsudde och betalade etthundra väl investerade riksdaler för att se GAN. Det var lika fantastiskt som jag redan visste att det skulle vara. GAN var en enastående målare formmässigt såväl som färgmässigt. Många av hans verk är just av den där typen som liksom suger åt sig ens mellangärde och får det att spritta i nervändarna; det är kulören, hur han arbetat med den och så det där kalejdoskopiska fasettögonblicken som driver honom högre än många av hans samtida och eftertida konstnärer.

I mitt tycke är det intrycken i den stora salen som är starkast. I dn skriver Bo Madestrand att det blir övermäktigt, som ”att befinna sig mitt i hans samlade, explosiva 10-talsproduktion är lite som att centrifugeras med kulörtvätt”. Ja, underbart! Men I beg to differ om att det blir för mycket; jag hade gärna sett en salongshängning här, från golv till tak med hans tidiga måleri, som en explosion och ett välkommet slag i magen. Inte helt olikt Nils Dardel är GAN som starkast i trakterna mellan 1915-1922. Efter det blir det tämligen ointressant med dessa plangeometriska kompositioner och halmstadsgruppsstiliseringar. Vackrast på utställningen är ”Syntes av en stad” (1915, såklart). Jag har givetvis i tidigare skeden haft denna som bakgrundsbild på datorn, men att se den i verkligheten var inget annat än frälsande. En magnifik målning. Jag fastnade autistiskt framför den lilla klockan på målningens högra sida, som för mig var det mest storslagna på hela utställningen. Ett litet urverk som på nära håll ser ditslafsat ut, tjoff tjoff med penseln bara, men på olika avstånd omvandlas till en gammaldags perfektion med exakt mått mellan de romerska siffrorna på urtavlan. Optisk illusion när den är som bäst. Jag hade inte ens lagt märke till klockan på reproduktionerna vilket är ett slående exempel på hur verkligheten överträffar dikten. Jag återvände till målningen minst tre gånger och kretsade kring den likt en gam kring ett kadaver på savannen och undrade vad det skulle krävas av Lunds kommun att släppa målningen ifrån sig.

Tillika är många andra av hans stadsbilder inget annat än genialiska. Skolad i Köpenhamn och Berlin tycks GAN ha fått en mer urbant industrialiserad syn på staden än hans samtida kollegor som for ner till Paris mjukhet och gränder. När Dardel ger sig på försiktigt kubistiska vidrörelser av de små gatorna i Senlis har GAN smackat på rejält (ja, läs detta utifrån vilken tolkningshorisont ni vill) i de hårda städerna – att jämföra deras kubism är ju varken intressant eller fruktbart då den förstnämnde inte var någon kubist men det duger som illustration och det låg knappast GAN i fatet att välja dessa städer som grund för sin utveckling – det är kongenialt med hans färgbruk och stil. Dardels ”kubism” går ju även i den traditionella analytiska kubismens nedtonade gråskala där man endast skönjer fina kulörta inslag av smaragdgrön och ockra, till skillnad från GANS intensiva färgbehandling som växlar mellan jordnära och lysande.  Kommer man till Dardels starkaste period, den mellan 1916-1922 (ja, jag har rätt när jag säger att det är hans starkaste period) är deras färgval ibland skrämmande lika vilket inte känns helt främmande med tanke på att de båda tillhör mina favoriter. Framför ”August Stringberg/Diktarhuvud” (porträttet från 1915, såklart) drabbas jag av det där överväldigande gröna som lyser igenom målningen på liknande sätt som det gröna i Dardels ”Visit hos excentrisk dam” (1921) även om jag inte fick samma hjärtstillestånd framför Strindberg som framför damen. Det är en grön färg som aldrig någonsin kommer fram i reproduktioner, man måste se se se den, känna känna känna den. Ett förträffligt porträtt dessutom, det fångar liksom hela känslan av inferno och får mig inte helt osökt att tänka på att ordet ”gam” som står på lappen som Strindberg hittar inte klingar helt olikt ”GAN”, men det är ett sidospår som passar bättre att svamla om över en box rödvin än i en text skriven på kontoret, så åter till ämnet.

Det är hur som helst en väldigt bra utställning som jag inte önskar någon att missa; jag rekommenderar varmt att tillbringa lite extra tid i stora salen och att ställa sig på olika platser och låta sig intas av alla verken på samma gång, för det är det som händer – de liksom går in i en som varma vålnader. Jag tyckte nog att det bästa var att stå i trappan en stund och blicka ut över allt, även om i mitten var fint också – i mitten riskerar man inte heller att missa den enormt ljuvliga ”Stockholm från ateljén” (1919, såklart) som hänger bakom flygeln (med vilket motiv jag tantköpte en bricka i museishoppen efteråt, såklart, och den har mycket finare färger än reproduktionen på skärmen och målningen har också en vacker klocka i sig, vilket är långt mer intressant att tala om än matroserna - GANS klockor!).  Utställningen gav bara upphov till en enda besvikelse och det var att trots att jag letade i varje vrå och skrymsle inte såg skymten av ”Trappan” (1920) som jag verkligen vill se i verkligheten, men men, man kan väl inte få allt här i världen även om jag tycker att det är befängt att det skall behöva vara så.