Om det som förändrade allt.

Jag minns alldeles särskilt den där dagen. 


jag vet inte vilken årstid det var, ja jag vet. jag brukar vara bra på sådant; på sekunder, timmar, dagar, minuter. men. jag minns särskilt den där dagen då

den där dagen
den där

då det gröna, som jag aldrig riktigt sett i en målning förut. som att det där gröna jag aldrig riktigt trott på förut och det var det där gröna som jag låtsades vara ett bländverk och man sa lite som om

och det var som om, det var(jag har aldrig riktigt tappat andan så förr)


en gröngul känsla som satte sig i benmärgen. som illamående, magsjukt, spyfärdigt överrumplad. som om den där dagen, då andan satte sig på tvären i halsen, på tvären i halsen, på tvären, på det där bra sättet, på det där bra sättet, du vet på tvären och skrek


det var allt jag hade(!). 

som att det var då jag förstod att grönt inte alltid är samma färg som vi sagt. inte samma färg, inte samma grönt, inte samma

det är inte alltid samma färg. lite som att det var den enda färg jag någonsin varit utan att ens ha saknat.
 

& jag mötte en konstnär en kväll, när jag var jag men inte mig själv, och utan vidare övertalning skrev jag att


bra konst reducerar ångest


han skrev under på det papper som jag redan hade signerat och sedan vände almanackan blad.