Säger saker till bilderna på mina hornhinnor. tyst för mig själv, inte en viskning, men lite så att orden nätt och jämnt ramlar ur gommen. stannar lite i munhålan, lämnar en raspigt söt eftersmak. men utan tvekan, bara ren sanning. snösäkert lövhalt.
Inatt slet min entitet mig mellan sömn och vakenhet. sex gånger alltsomallt. jag räknade, det har aldrig varit en sådan kamp tidigare. något med det här med att riva i nacken.
Något med att alltid anta formen av någon som jag litat blint på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar