Det var i slutet av februari och jag stod bredvid honom tätt intill. det känns som igår; som att känslan sitter kvar i halsen. och det var klubbliv och det var fullt av folk och det var jamie t som skulle spela. vi hade biljetterna redan, det kändes dumt att ställa in. och kanske behövde jag komma ut, göra annat än att sitta på sängen med knäna ihop och vänta. han tog min hand när han ledde oss till en plats som vi kunde se ifrån. kanske var det första gången han faktiskt tog min hand. han visste.
hon har inte långt kvar nu, kanske bara timmar eller dagar, ingen vet
och det var i slutet av februari och det var öl i handen som att allt var som vanligt. det var jamie t på scen men jag tar upp telefonen hela tiden trots att jag egentligen inte vågar titta på den och jag ställer den på ljudlös tysttyststilla. hör inte, ser inte
känner inte
men mina andetag sätter sig på tvären. vi åker hem tidigt den kvällen och timmarna eller dagarna hon skulle få blev en knapp månad.
& när jag sitter på tunnelbanan hem från jobbet med en playlist ställd på "blanda spår" kommer jamie t och sjunger igen. efter mumford, efter cohen, efter en släng av arcade fire. och jag sitter där på tunnelbanan med samma känsla jag hade den där kvällen.
jamie t kommer alltid att påminna mig om den känslan. känslan av att stå barfota i ett kallt kök mitt i natten, med släckta lampor och täcket lindat runt kroppen. känslan av att stirra ut på en värld man inte längre känner igen. känslan av andetag som stannat i halsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar