Jag vet väl att vi satt där vid köksbordet. ljuset kändes som att det precis hade blivit sommar. sådär lätt svidande under näsan, sådär att hudens skavanker syns.
pappa var här med 1g alvedon så jag tog två
säger hon. så länge jag känt henne hade hon alltid tjatat om de där 1g alvedonen. och de hjälpte tydligen lite, mot den där värken i höften som hon haft sedan gårdagen. och jag minns att jag tänkte att lite ont i höften har väl ingen dött av. sedan satte hon alex i knät och drog igång "hitta nemo" så att han skulle distraheras när jag i smyg drog fram saxen för att klippa lite i hans hår. för vi skall vara så jävla snygga på dopet imorgon! hade hon sagt. alex var inte det minsta intresserad av att hitta nemo när han hörde saxljudet vid örat. att klippa en tvååring är inget lätt handarbete. men nemo var kvar på datorskärmen och en halv centimter babytunt hår föll till golvet och solen lyste utanför fönstret sådär så att det kändes att det just hade blivit sommar.
två veckor senare frågar hon om jag sitter ner. jag står med telefonen tryckt mot örat, där på golvet i min lägenhet och jag sätter mig inte ner.
jag har fått mina provsvar nu... alltså, bli inte rädd nu. jag har cancer.
hon säger det lite som om hon berättar att hon fick ett lågt betyg på en tenta och jag sätter mig inte ner.
ja, det är cancer, men det är inte en så farlig sort. och de hittade den i tid så jag kommer inte dö eller så. men det kommer bli några jobbiga månader.
vid det sista talade hon sanning och utanför kändes ljuset lite som att det var sommar, lite sådär som att det sved.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar