Det kan ha varit en av de sämre dagarna i mannaminne igår. så går det när man kommer hem sent på natten, efter att först ha åkt åt fel håll med tunnelbanan. yrselyra efter en fin kväll med fina marie. min käresta låg och sov när jag kom hem. tills jag kom hem, för att vara mer korrekt. jag ville inte sova ty jag ville spela gitarr. käresta blev arg och hotade med att gå hem. då ville jag ligga i sängen och lyssna på ipoden istället. när jag vaknade låg den kvar under oss och spelade.
Dagen efter. när han faktiskt skall gå sådär på riktigt, drabbas jag av den värsta separationsångesten någonsin, rent historiskt sett. sällan har jag känt mig så ynklig. som att bröstbenet skulle krackelera och förvandlas till vätska. rinna ut genom porerna, genom golvet ner till magman. jag mår illa hela kvällen, tänker katastrofalt utlämnat.
Som när han säger
jag måste åka hem nu
och jag säger
nej
som att det är det enda sanna jag någonsin sagt.
Det bästa med februari; när han går hem kommer det alltid att vara till mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar