Den nya veckan och jag sätter förbud för mig själv att röra på mig. nio månader nu och jag vet inte vad som är fel. värken som hela tiden flyttar sig, hittar nya vägar, liksom mina självdiagnoser. motorikmisär och läkartid om en vecka. jag vill inte besudla orden med oro, så jag låter bli. men katastroftänkandet är en del av min kråksång, särskilt som att det finns så mycket som är så väldigt bra just nu. jag tror hela tiden att det skall rasa som ett korthus. för somliga saker är för bra för att vara sanna. mitt detet greppar efter varje lös tråd det kommer åt, på en klädnad som borde stå emot regn men vars sömmar är så sköra.
Kanske är det därför jag stänger in mig. drar mig undan från allt och alla, fast jag egentligen längtar så många. håller för öronen och väntar på katastrofen. väntar väntar väntar.
vankar långsamt på utsidan av helldénhusen i eftermiddagsskymning. går i regnet utan jacka, en lånad bok av sara lidman i väskan. jag vill läsa igen. jag börjar här. sedan blir det dagerman.
Vidgade vyer mellan raderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar