Sällan har det varit så fint att vakna upp dagen efter. världens finaste ringer och förkunnar att han är utanför och skall komma upp, alldeles bara sådär. och jag som trodde att jag skulle behöva vänta i timmar med trassligt hår och vinklade händer.
Eftermiddag. vi åker till ikea sådär som jag sagt att vi skulle göra, sådär som små familjer gör för att ha det trevligt tillsammans. hade dante skrivit om ett åttonde helvete hade det förmodligen beskrivits just som ikea just den här dagen, någon gång mellan halv fyra och fem på eftermiddagen.
eskalation. panikångest på ikea - check! och ben och armar domnar av och när ryggen plötsligt hugger till på ett helt nytt sätt tror jag att stunden är kommen. det var alltså såhär det skulle sluta; lit de parade på varuhuset. stackars kärleken fick bara gå efter mitt korståg bland soffor och bänkar och filtar och lådor lådor lådor. jag står och stirrar in i en byrå med en känsla av magsjuka, och det är folk folk folk. men som av ett mirakel lyckas jag samla mig så pass att vi kan hugga den där jädra bäddmadrassen som jag skulle ha och nu har jag den och allting är mycket bättre och sängen är högre än någonsin tidigare.
pensionärssäng, förkunnar han innan han tar på sig mössan och går ut för att leka. jag sitter kvar och längtar honom tillbaka innan han ens har gått. hänger stjärnan i fönstret, letar sara lidman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar