Häromdagen tog jag mig tid att smycka kontoret med en reproduktion av einar jolins "dam i svart" från 1937. det får mig givetvis att bli något nervös.
Jag har aldrig gillat jolins konst. han är alldeles för platt, för tunn med sin alldeles för statiskt tråkiga linjeföring. hans konst säger mig ingenting; den passerar som ett litet svagt ljud som inte går att urskilja från de andra ljuden som ständigt hörs omkring en. hans färgbehandling lämnar efter sig en fadd smak i munnen; lite som att suga på en lovikkavante. jolin är en känsla jag har när jag ingenting känner. när man går omkring på gator och torg med ett gapande tyst hål där hjärtat, viljan och orden en gång var. det är inte som dardel, vars konst kan skrika utan ljud och måla sinnebilder och bröstvärnskänslor utan vare sig palett eller färg till hands. explosions in the sky & förnimmelser av något bekant i varje färgskiftning. vinkelvridning. jolin känns som klappgröt i jämförelse.
men det är trots allt svårt att säga nej till en dam i svart, med hög hatt och cigarett i hand. presumtivt tio år för sent på tidslinjen, men ändock i faggorna för den storslagna tiden i svensk konsthistoria. & jolin och dardel var åtminstone vänner, vilket torde räknas som något, och jolin är säkerligen bättre än den tråkigt svagsurrealistiska bild som hängde i ramen innan. den var inte ett val jag hade gjort utan den har suttit på den där väggen sedan åttiotalet, när någon sedan länge pensionerad lektor drev sitt akademiska liv och leverne från kontoret som idag ser ut som ett lager.
Jag har aldrig gillat jolins konst. han är alldeles för platt, för tunn med sin alldeles för statiskt tråkiga linjeföring. hans konst säger mig ingenting; den passerar som ett litet svagt ljud som inte går att urskilja från de andra ljuden som ständigt hörs omkring en. hans färgbehandling lämnar efter sig en fadd smak i munnen; lite som att suga på en lovikkavante. jolin är en känsla jag har när jag ingenting känner. när man går omkring på gator och torg med ett gapande tyst hål där hjärtat, viljan och orden en gång var. det är inte som dardel, vars konst kan skrika utan ljud och måla sinnebilder och bröstvärnskänslor utan vare sig palett eller färg till hands. explosions in the sky & förnimmelser av något bekant i varje färgskiftning. vinkelvridning. jolin känns som klappgröt i jämförelse.
Det är uppenbart att Jolin, i målning efter målning, på ett nästan maniskt sätt försöker att lägga en sval, vacker hinna över tillvaron medan det under ytan tycks formligen koka i hans huvud
säger castenfors om jolins konst. jag säger gröt som kallnat i tallriken.
men det är trots allt svårt att säga nej till en dam i svart, med hög hatt och cigarett i hand. presumtivt tio år för sent på tidslinjen, men ändock i faggorna för den storslagna tiden i svensk konsthistoria. & jolin och dardel var åtminstone vänner, vilket torde räknas som något, och jolin är säkerligen bättre än den tråkigt svagsurrealistiska bild som hängde i ramen innan. den var inte ett val jag hade gjort utan den har suttit på den där väggen sedan åttiotalet, när någon sedan länge pensionerad lektor drev sitt akademiska liv och leverne från kontoret som idag ser ut som ett lager.
Det är en ny tid nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar