Så kanske blir det lördag och kanske står jag på dansgolvet och tänker att jag är för gammal för det här. efter ytterligare en öl känns det bättre och medvetenheten om varje steg inte lika påfallande. jag dansar alltid med blicken i golvet. jag tänker att jag skall gå hem, men om valen är att gå hem eller att vänta på världens finaste som spelar skivor på andra sidan väggen, så väljer jag det sistnämnda. för då kan vi gå hem tillsammans, och att gå bredvid honom, det är det finaste jag vet.
Det föreligger alltid en vemodsvals när någon vän skall ge sig av. nu senast, till berlin, innan djungeln. som att alla splittras om och om igen, precis som sig bör för att inte stagnera. men jag minns som att det nästan var igår, när vi alla alltid satt kedjerökandes i grupperingar, på samma platser, ingen på väg, ingen väg att gå. we are nowhere and it´s now. flytande veckor, dimsynt klarsynthet. synteser. två slutade att andas för gott, och lämnade ilande svarta hål i bröstbenets vintergata. kanske hittar andra ny luft på andra platser. jag är kvar i staden där jag föddes. jag har inte bråttom därifrån, luften jag andas kommer inifrån, precis som det som kväver. centrifugalkraft.
Jag möter upp dem vid övergångsstället i mörkret på lördagen och jag kramar honom och säger
det är så fint ändå. jag såg bara era silhuetter på håll men kände ändå igen att det var ni. man ser det på hållningen. det är det som är så fint med vänner, att man känner igen dem.
Ja, det är det som är så fint med vänner. att i mörkret ser man att det är dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar