Det tycks som att allting ligger på mig så jag läser om helldén och erskine istället för att göra något av det jag ändå inte kan göra. de stelsterila fasaderna som omger mig ungefär hälften av dygnets vakna timmar är ångestladdat platta under alla årstider förutom under vintern. det är bara under vintern som det finns någon behållning av dem överhuvudtaget. när snön hänger på trädkronor, bländvitt. dämpar alla ljuden i atmosfären och får husen att se ut som is; som att de sex byggnaderna i söder på något vis kommer till sin rätt när allt runtomkring fryser. jag undrar om helldén tänkte på det, om det var det som var meningen. eller om det vara råkade bli, som så mycket annat här i livet.
Den allra sista dagen av novembers neuroser. leslie nielsen har gått ur tiden. det är ekonomiska spörsmål på sjunde våningen. en vecka kvar till rom och jag har haft fingrarna mot läpparna sedan jag kom.
men allt är vintertorr hy och tygtankar. en förnimmelse av sommaren på tunnelbanan till jobbet, påbylsad till tänderna. det måste ha varit the national.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar