Jag har lyssnat mycket på cassadaga igen, det var under hösten, innan snöfallet. det är den enda som inte slår bröstbenet i skärvor i tid och otid. det var längesedan han tonsatte badrumsångest, skrik mot kaklet och allt vad det är. det mesta har mer och mer mynnat ut i någon form av route 66-vuxenvemodsångest. en återblick. en liten svart sten som skaver i hjärtat. ett litet likörglas till hälften fyllt av hopp. ingen hysteri. inga crescendon i dödsförakt.
Inte heller någon coyote song på the people´s key. kanske är den förbehållen soundstrike, vem vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar