Jag lyssnade på neon bible över de snötäckta alperna innan klockan hade slagit tio. sedan dess, ben som burit över kullersten, kullar, gator och korsningar. ben som aldrig slutar att gå, väjande för fordon, fotgängare; till synes regellöst.
Pantheon till cohen, fontana di trevi till isolaton years, piazza del popolo till kent, kyrkor kyrkor kapell, bernini till bright eyes, borromini till mina egna hjärtslag. som att jag drömt fasaden sedan år. jag ångrade mig halvvägs därifrån och gick tillbaka. själv på gator jag aldrig tidigare gått på, en nyfunnen tro på min egen förmåga. ibland måste man gå utan att hålla någon i handen, för att ryggen skall kunna rätas ut.
Så jag vandrade längs roms gator i timmar. i mössa med en rodnande axel. blandade spår på ipoden och såg skymningen sluka horisonten. stundtals stängde jag av ljudet för att lyssna på staden. men så mycket är bäst när det är tonsatt, även om det inte alltid är till tonerna man lyssnar på då.
Från sängen i mitt lilla rum på institutet kan jag höra en kyrkas klockor slå. jag ville beskriva känslan av san carlo alle quattro fontane. känslan av något inuti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar