Om röda soffor.

Så jag sitter i en röd soffa någonstans i åkeshov, i ett rum fullt av militaria. en thékopp i handen, sådär som man gör, när man bedriver ett socialt liv mitt i veckan. och det är bullar och glögg och jag blir inte ens röksugen när mitt sällskap kedjeröker. vi förargas över att det återigen var flera månader sedan vi senast sågs (igen)

det verkar som att ju närmre man bor geografiskt, ju mindre ses man

säger jag som av erfarenhet och vi sätter på mer thévatten. det är det som är så bra med goda vänner. att det kan gå hur lång tid som helst utan att det sedan uppkommer en lätt olustkänsla när man väl ses. sådant tycker jag om. 

& på bussen hem anar jag tillstymmelsen av den där bekväma känslan av att ha umgåtts med någon utan procenttillsatser och ytterligheter.