I min klädkammare står ett gammalt kassaskåp. ett litet grönt kassaskåp, kanske 25 x 30 cm, som endast går att öppna med en nyckel. jag vet inte var nyckeln är.
Jag stötte på det där gamla kassaskåpet igen, i helgen, när jag rensade ur lite i klädkammaren. när vi flyttar till gårdshuset vill jag ha så lite saker som möjligt med mig. inte för att på något sätt utöva någon form av damnatio memoria på mitt förflutna, utan bara för att det känns så skönt att göra sig av med gammalt groll. saker som jag samlat på. som att någonting lyfts från axlarna. som att det vore sakerna i sig som utövat en press mot bröstbenet. så jag slänger så mycket jag kan, utom det där absoluta. rensar ur och undan, utan att reflektera så mycket. men så kommer vi till det där kassaskåpet. det står därinne på hyllan. det är grönt och går endast att öppna med en nyckel. jag vet inte var nyckeln är.
Som liten var det där kassaskåpet egentligen det enda privatliv som man faktiskt hade. alla dörrar i lägenheten jag växte upp i gick att låsa, men lika lätt som det var att låsa dem innifrån var det lätt att låsa upp dem utifrån. det här med att låsa in sig var mer en illusion än någonting annat. en ihopdiktning om att man faktiskt rådde sig själv. men kassaskåpet. till det fanns bara en nyckel och bara jag hade den nyckeln. ingen annan nyckel passade och bara jag visste var jag hade gömt den nyckeln. lade jag någonting i kassaskåpet visste jag att det skulle förbli orört och osett tills jag valde att låsa upp skåpet igen. ingen annan kunde det. ingen annan visste var nyckeln fanns. inte ens en listig storebror kunde forcera denna privata mur. bara jag visste vad jag hade lagt i kassaskåpet och bara jag kunde komma åt det.
Nu kan inte jag heller komma åt det. jag vet inte var nyckeln finns. det är som att jag låst mig själv ute från minnen jag en gång haft, som nu ligger i tryggt förvar från mänskligheten i ett litet grönt kassaskåp på en hylla i klädkammaren.
Men ganska ofta fastnar saker på min hornhinna. jag kan se dem en blixt sekund och så stannar de där. tänker jag efter känns det som att jag minns vad jag såg senast jag faktiskt hade tillgång till den där nyckeln. kanske var det oerhört viktiga och hemliga saker som trots sin idag dolda karaktär en gång fastnat på baksidan av mitt öga, som en erinnrande post-it-lapp. kanske kan det vara gamla utländska pengar som jag själv aldrig växlat men fått av någon eller hittat. det kan vara gamla skolfotografier från någon svunnen tid och kanske något gammalt kvitto som jag en gång tyckte var bra att spara. med lite god fantasi kanske det till och med kan innehålla ett snart femton år gammalt kärleksbrev, skrivet på ett gult papper. men jag kanske bara hittar på.
Kanske får jag aldrig veta, om nyckeln nu inte behagar dyka upp. jag har inte tid att leta efter den nu. istället packar jag en väska full av kläder och sara lidman. ställer klockan på ringning mitt i natten.
Imorgon blir det rom, och kassaskåpet står kvar på hyllan i klädkammaren. låst, förseglat. och kanske, men bara kanske, blir det mer spännande om nyckeln faktiskt aldrig hittas. för ibland, ganska ofta, är minnen bättre än verkligheten de sprungit ur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar