Jag tänkte skriva något om att inte ställa klockan på flera dagar, om lemurbebisar som fick hjärtat att rinna upp genom halsen och glida ner från tungan för att rulla ihop sig till en boll i den där högen av päls. jag tänkte kanske skriva om att bli ett år äldre och få frukost av kärleken som bakat alldeles för salta scones eller om de där sekunderna av totalt välbefinnande i känslan av hans rygg mot min i en säng som kylts ned av en öppen balkongdörr.
Men jag kommer inte skriva om det. jag vill bara skriva att jag har börjat skriva igen. vid närmare eftertanke har det gått över ett år sedan jag skrev på riktigt. sedan det fastnade någonstans mellan hjärnan och fingertopparna.
To be free, one must give up a part of oneself,
säger hansels mamma i hedwig and the angry inch. hon syftar förstås på något helt annat, men jag gjorde det ändå. gav upp något för att kunna skriva igen. och nu skriver jag igen. skrivandet är egentligen det som är viktigast för mig. jag blir ledsen när jag inte skriver. skrivandet är bland de få saker som kan göra mig upprymd utan att innehålla något skadligt. det är tragiskt när det faller bort.
jag hoppas att det stannar. hoppashoppashoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar