Om att tänka om.

Jag har satt igång min gamla telefon igen. min nya är trasig. som att gå in i garderoben i narnia och komma ut till en helt annan värld. alla meddelanden som jag plöjt. vissa kunde jag utantill innan jag öppnade dem, andra mindes jag inte skrevs.

Men alla dessa ord, alla dessa människor. allt detta allt och ingenting. den gamla världen som är nu men bara fanns då.

Om den envise narren.

Jag tänker att jag hoppas att dagen går fort, ty jag vill fara in mot staden och köpa vit akrylfärg. jag har börjat terapimåla för att söka rätt på kreativiteten igen, den som försvann någonstans på vägen, bland heltidstimmar och lealöshet. jag är usel på att måla. har aldrig kunnat föra en pensel. men jag tvångsmålar en liten stadsbild i ett gammalt block fullt av kroki. och nu behöver jag vit akrylfärg. något att täcka tankedemoner med.

Jag höll givetvis på att börja gråta hos läkaren häromdagen när jag berättade om mina sömnproblem. tänk vilken skör varelse man är. så snart jag tror att någon kan hjälpa mig håller jag på att börja gråta. jag är som ett barn som ramlar men börjar gråta först när någon uppmärksammar fallet. tur att det är så sällan räddningen är så nära. tänk då vilken storslagen ironi, när jag trots god tablett vaknar klockan tre på morgonen, efter fyra timmars sömn, och inte kan somna om på två och en halv timme. livet är allt en fenomenal narr, klädd i dassiga kläder och pinglor på mössan.


Enchanteur!

Om att vara. nu.

Jag spelar vanlig
Precis så vanlig som folk är mest
Jag spelar vanlig
Men hur är det nu människor gör
Vad är det dom gör
Vad gör ni?

Om den ljungströmska klockan.

Jag träffade olle ljungström inatt.

ja, givetvis i en dröm. 

det är storslaget på två sätt. 

det ena, att jag fick träffa olle ljungström. 

det andra, att jag faktiskt drömde för första gången på länge.

olle ljungström gick och såg bister ut. 

jag gick och lyssnade på olle ljungström. 

jag skyndade fram och tog mina hörlurar från öronen och tryckte dem mot olle ljungströms öra utan att säga ett ord. 

sedan slog vi följe ett slag, i tyst samförstånd.

Det kan innebära två saker. 

det ena, att musik är något man kan ta till i de flesta situationer.

det andra, att jag lyssnat alldeles för mycket på olle ljungström den senaste tiden.

Mest betyder det att jag lyckades sova en timme 
mer än fyra-fem inatt.

och det är det mest betydande.

Om återkallande.

Man kan väl säga att det är på gott och ont som jag alltid har varit en sådan som tänker för mycket. kanske är det därför jag aldrig riktigt kommer till sans, aldrig riktigt kan slappna av. det var därför jag till en början kallade dem för drömpiller, för de gjorde att tankarna kunde lugna ner sig, kunde landa i en tillstymmelse av fjädermoln istället för hysteriska cumulonimbus. i dåtid förstås, nu skapar jag en fristad inuti rena vener, även om det implicerar för tidiga uppvaknanden. jag har aldrig kunnat döda mina tankar i takt med musiken. jag blir tillfrågad om något som visas på tv:n och jag svarar jag vet inte.

jag tänkte på annat.

Hudens väderlek den senaste veckan, där i gårdshuset i min ensamhet, har föranlett att jag kommit oron på spåren. tack gode gud för olle ljungström som ackompanjerat varje hjärtslag i text såväl som i toner. det är en välsignelse och en förbannelse att inse vad det är som felar mig. en välsignelse av anledning att det hela får ett svar, en förbannelse då det hela är irreversibelt. hur mycket jag än plockar ner klockan från väggen och tar ut dess batteri, kan jag inte få tiden att gå varken baklänges eller långsammare och insikten gnager i mina böjveck likt ett marsvin på en videungsgren. när jag var liten hade jag böjvecksexem. det har spritt sig till tanken.

En gammal kär vän gjorde sig påmind i ett sms häromdagen och bara sekunden av meningar fick mig att minnas hur mycket jag faktiskt saknat honom. han skriver att det var nio månader sedan vi hördes sist, jag säger att det var oerhört korkat av oss. jag formulerar orden och skriver att jag är livsstressad, för det är den bästa beskrivningen på min självdiagnos som jag kan hitta. och jag säger att vi måste ses snart, att detta måste ske och det är verkligen så jag menar det även om jag mycket väl vet att det kan gå minst nio månader igen men det är inte min avsikt. 

För tiden går, hur mycket jag än plockar ner klockan från väggen och tar ut dess batteri. tiden är irreversibel.

Om världen, inverterad.

Mina algebraiska färdigheter har alltid varit under all kritik. jag tänker i bilder och mina formler går i text, aldrig i siffror. detta till trots kan jag ändå räkna ut att tio dagar är alldeles för lång tid. men det är exakt så lång tid som den där kärleken jag har skall befinna sig i de norrbottniska skogarna och tio dagar är på tok för länge när de där erbarmliga gripklorna jag har i bröstbenet fäktar utåt utan att kunna just gripa tag i någonting. i sängen på kvällarna försöker jag ligga stillatyst för att inte väcka honom men när jag åter inser att jag faktiskt är själv tumlar jag runt av bara helvete. för att jag kan och för att jag måste spreta innan jag kan ligga still. jag tog ner klockan inatt igen, av rädsla att jag kanske skulle komma att sugas in i dess tickande. ljudet av siffror har alltid varit motsatsen till ljudet av ord.

Och nere vid stora skuggan har tusenormarna bytts ut mot daggmaskar som krälar över regnvåta vägar. några hann aldrig över innan de mosades under cykeldäck och grövre kängor. jag lyssnar på en inverterad värld, toner som letar sig upp genom högar av dagar och år. jag ställde mig på uteplatsen arla morgon under helgen som var, innan resten av gården hade stigit upp och öppnat sina fönster och klampat med fötter på nya timmar. luften var sådär omisskännligt höstlig, sådär kall och ren som den bara är ibland. tystnaden som la sig över huden som en sakta viskning, precis som att jag befann mig hundratals mil från huvudstadens kokkittel. precis som att det var då, en tid jag inte minns mer än vagt kristallklart. som att jag önskade att det alltid skulle kännas så; ett vakuum dansandes till tonerna av en kaffebryggare. det är så sällan nerverna låter bli att sjunga med. så sällan hjärtat inte slår i baktakt.

man behöver ju inte vara vansinnig för att man 

kanske tillhör en kategori känsliga människor.

                           -per oscarsson som pontus, svält 1966

Om text här titta här.

Jonas Hassen Khemiri har skrivit en fin text om sin mormor och alltings skörhet. jag måste erkänna att jag inte är en av dem som lovprisat hans böcker (fast jag har i ärlighetens namn bara läst en), men den här texten var finare än jag trodde att den skulle vara när jag klickade in på den.

Jag är lite kluven till den publicerade bilden dock. texten hade stått sig alldeles utmärkt utan den. jag har lite svårt för det här med att hänga ut människor med bild här titta här! men för att inte fastna i sådana moraliska dilemmatankar väljer jag att tro att hassen khemiri själv är övertygad om att det är helt i sin rätt att publicera en bild på sin mormor och att han själv väljer om han vill publicera en bild på sin mormor eller inte för det är trots allt hans mormor och inte min det handlar om. min mormor är död sedan 1986. efter hennes begravning sprang jag och min bror ut ur kyrkan och lekte på kyrkogården som att inget hade hänt. vi hade genast glömt den sorgsna stämningen och tårarna i kyrkan. att mormor är död är död kommer aldrig tillbaka. det var lättare när man var liten. jag har bilder på min mormor men ingen digital. även om jag hade det hade jag nog inte publicerat en bild på min mormor här. inte för att jag tror att min mormor skulle ha någonting emot det, snarare av den enkla anledning att det här inte handlar om min mormor. alls. jag vet inte varför jag tog upp min mormor. läs texten istället:

http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/mormors-mitsubishi

Om sekundvisare

Jag ligger och tittar, stundom på texten i gardells bok som jag läser igen, stundom på honom där han ligger bredvid och sover med handen tryckt mot ansiktet. tänker att om jag bara tänker att jag inte måste gå upp imorgon att jag inte måste lämna lägenheten utan kan sjukanmäla mig om sömnen aldrig kommer kommer sömnen att komma. tänker att det är viktigare att sova när jag sover än att gå upp och gå till jobbet utan att ha sovit. tänker att det är viktigare med min hälsa, att få hjärtat att sluta slå för fort och bröstkorgen att göra ont, viktigare än att sitta på ett kontor. så jag läser en sida i gardell och får tårar i ögonen över en beskrivning han gör, en metafor som är så slående och jag tänker att jag måste tänka på min lyckliga plats när jag snart skall försöka sova för då kanske sömnen kommer och jag tänker att jag inte skall vända mig om för att lysa upp displayen på mobilen för om jag vet vad klockan är kanske jag inte kommer att kunna somna. liktförbannat kastar jag ett öga på mikrovågsugnens klocka när jag skall gå på toaletten och jag är så trött att jag mår illa. jag tänder inte ljuset på toaletten i rädsla för att vakna till för när jag vaknar till kan jag inte somna på timmar. och jag lägger mig i sängen i mörkret och jag vet att klockan redan är för mycket och jag tänker att jag måste somna räknar timmar på fingrar som blir färre och färre och jag tänker att jag inte får tänka på det här med att kanske inte kunna somna för tänker jag på att inte kunna somna somnar jag aldrig. och hjärtat, hjärtat rusar.

Han sa till mig en gång att jag måste sluta tänka på det, sluta haussa upp mig över sömnen och jag ligger tyst i mörkret och försöker följa hans andning för tydligen är det så man andas när man sover och således borde man sova när man andas så. jag blir så medveten när tankarna börjar flyta, så medveten om att nu händer det nu är jag snart där. jag blir så medveten att jag stressar mot sömnen, tänker att nu händer det äntligen händer det och det blir givetvis pannkaka av allting och det kliar till någonstans och kliar det till någonstans blir jag klarvaken och tankarna fastnar i fokus igen. som en hermetiskt tillsluten påse av klarhet. och som alla andra nätter, snurrar någon låtrad i mitt huvud, något jag lyssnat på tidigare på dagen. men alltid bara en mening, som ljudet av sekundvisare som går alldeles för fort. försöker tänka att jag inte tänker ge mig. försöker tänka på att sluta tänka.

http://open.spotify.com/track/3vU9ONTx0ZCkoX5bxRBn2m

Jag kan inte minnas när sömnen började jaga mig så, när exakt det hände. åren går så fort, flyter ihop, ett decennium sedan känns som igår, igår känns som tidens ursprung.

Om ett behagligt obehagligt allvar.

Hösten är obönhörligen här. obönhärligt lägger den sig som en tunn hinna över huden. man känner det även när man sitter vid köksbordet med bara fötter mot ett kalkallt parkettgolv. halsdukarnas förlovade land där jag tycker att trycket över bröstet borde lätta i takt med att graderna sjunker. men jag vaknar vid halv fem varje morgon. det tar mig alltid en timme att somna om, bara för att snarast höra klockorna ringa. som att det vore så stereotypt klassiskt, dessa sömnproblem. insomningsstörningar, för tidiga uppvaknanden. jag kan alltid räkna på ena handen hur många timmar jag sover i ett svep. som att knäppa takten med fingrarna. som att slå hjärtat ur spel.

I cafét på fjärde våningen vet alla vad jag skall ha. det har blivit så att jag knappt behöver säga det längre, knappt att jag behöver sänka ljudet på ipoden som spelar. i morse ed harcourt, the smug one. med sträckta ljumskar och frösslig hy. drömmarna är aldrig så starka som på hösten. 

Ett år till i kalendern då jag tänker höstflärd, det slår aldrig fel. att den här hösten skall vara den bästa. den här hösten skall jag vara mitt bästa. hösten är ett nytt år, en måndag i en ny vecka. hög tid för omstrukturering av jaget. hög tid att pussla in timmarna att glida över huden som mjukgörande kräm snarare än vassa stickor man fått när man sprungit barfota på en ovårdad altan. jag tänker höstflärd och försöker dölja skavankerna i ansiktet och i talet.

man är aldrig så ensam som när man har möjlighet att vara med någon annan.