Hösten är obönhörligen här. obönhärligt lägger den sig som en tunn hinna över huden. man känner det även när man sitter vid köksbordet med bara fötter mot ett kalkallt parkettgolv. halsdukarnas förlovade land där jag tycker att trycket över bröstet borde lätta i takt med att graderna sjunker. men jag vaknar vid halv fem varje morgon. det tar mig alltid en timme att somna om, bara för att snarast höra klockorna ringa. som att det vore så stereotypt klassiskt, dessa sömnproblem. insomningsstörningar, för tidiga uppvaknanden. jag kan alltid räkna på ena handen hur många timmar jag sover i ett svep. som att knäppa takten med fingrarna. som att slå hjärtat ur spel.
I cafét på fjärde våningen vet alla vad jag skall ha. det har blivit så att jag knappt behöver säga det längre, knappt att jag behöver sänka ljudet på ipoden som spelar. i morse ed harcourt, the smug one. med sträckta ljumskar och frösslig hy. drömmarna är aldrig så starka som på hösten.
Ett år till i kalendern då jag tänker höstflärd, det slår aldrig fel. att den här hösten skall vara den bästa. den här hösten skall jag vara mitt bästa. hösten är ett nytt år, en måndag i en ny vecka. hög tid för omstrukturering av jaget. hög tid att pussla in timmarna att glida över huden som mjukgörande kräm snarare än vassa stickor man fått när man sprungit barfota på en ovårdad altan. jag tänker höstflärd och försöker dölja skavankerna i ansiktet och i talet.
man är aldrig så ensam som när man har möjlighet att vara med någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar