Man kan väl säga att det är på gott och ont som jag alltid har varit en sådan som tänker för mycket. kanske är det därför jag aldrig riktigt kommer till sans, aldrig riktigt kan slappna av. det var därför jag till en början kallade dem för drömpiller, för de gjorde att tankarna kunde lugna ner sig, kunde landa i en tillstymmelse av fjädermoln istället för hysteriska cumulonimbus. i dåtid förstås, nu skapar jag en fristad inuti rena vener, även om det implicerar för tidiga uppvaknanden. jag har aldrig kunnat döda mina tankar i takt med musiken. jag blir tillfrågad om något som visas på tv:n och jag svarar jag vet inte.
jag tänkte på annat.
Hudens väderlek den senaste veckan, där i gårdshuset i min ensamhet, har föranlett att jag kommit oron på spåren. tack gode gud för olle ljungström som ackompanjerat varje hjärtslag i text såväl som i toner. det är en välsignelse och en förbannelse att inse vad det är som felar mig. en välsignelse av anledning att det hela får ett svar, en förbannelse då det hela är irreversibelt. hur mycket jag än plockar ner klockan från väggen och tar ut dess batteri, kan jag inte få tiden att gå varken baklänges eller långsammare och insikten gnager i mina böjveck likt ett marsvin på en videungsgren. när jag var liten hade jag böjvecksexem. det har spritt sig till tanken.
En gammal kär vän gjorde sig påmind i ett sms häromdagen och bara sekunden av meningar fick mig att minnas hur mycket jag faktiskt saknat honom. han skriver att det var nio månader sedan vi hördes sist, jag säger att det var oerhört korkat av oss. jag formulerar orden och skriver att jag är livsstressad, för det är den bästa beskrivningen på min självdiagnos som jag kan hitta. och jag säger att vi måste ses snart, att detta måste ske och det är verkligen så jag menar det även om jag mycket väl vet att det kan gå minst nio månader igen men det är inte min avsikt.
För tiden går, hur mycket jag än plockar ner klockan från väggen och tar ut dess batteri. tiden är irreversibel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar