Om den envise narren.

Jag tänker att jag hoppas att dagen går fort, ty jag vill fara in mot staden och köpa vit akrylfärg. jag har börjat terapimåla för att söka rätt på kreativiteten igen, den som försvann någonstans på vägen, bland heltidstimmar och lealöshet. jag är usel på att måla. har aldrig kunnat föra en pensel. men jag tvångsmålar en liten stadsbild i ett gammalt block fullt av kroki. och nu behöver jag vit akrylfärg. något att täcka tankedemoner med.

Jag höll givetvis på att börja gråta hos läkaren häromdagen när jag berättade om mina sömnproblem. tänk vilken skör varelse man är. så snart jag tror att någon kan hjälpa mig håller jag på att börja gråta. jag är som ett barn som ramlar men börjar gråta först när någon uppmärksammar fallet. tur att det är så sällan räddningen är så nära. tänk då vilken storslagen ironi, när jag trots god tablett vaknar klockan tre på morgonen, efter fyra timmars sömn, och inte kan somna om på två och en halv timme. livet är allt en fenomenal narr, klädd i dassiga kläder och pinglor på mössan.


Enchanteur!