Mina algebraiska färdigheter har alltid varit under all kritik. jag tänker i bilder och mina formler går i text, aldrig i siffror. detta till trots kan jag ändå räkna ut att tio dagar är alldeles för lång tid. men det är exakt så lång tid som den där kärleken jag har skall befinna sig i de norrbottniska skogarna och tio dagar är på tok för länge när de där erbarmliga gripklorna jag har i bröstbenet fäktar utåt utan att kunna just gripa tag i någonting. i sängen på kvällarna försöker jag ligga stillatyst för att inte väcka honom men när jag åter inser att jag faktiskt är själv tumlar jag runt av bara helvete. för att jag kan och för att jag måste spreta innan jag kan ligga still. jag tog ner klockan inatt igen, av rädsla att jag kanske skulle komma att sugas in i dess tickande. ljudet av siffror har alltid varit motsatsen till ljudet av ord.
Och nere vid stora skuggan har tusenormarna bytts ut mot daggmaskar som krälar över regnvåta vägar. några hann aldrig över innan de mosades under cykeldäck och grövre kängor. jag lyssnar på en inverterad värld, toner som letar sig upp genom högar av dagar och år. jag ställde mig på uteplatsen arla morgon under helgen som var, innan resten av gården hade stigit upp och öppnat sina fönster och klampat med fötter på nya timmar. luften var sådär omisskännligt höstlig, sådär kall och ren som den bara är ibland. tystnaden som la sig över huden som en sakta viskning, precis som att jag befann mig hundratals mil från huvudstadens kokkittel. precis som att det var då, en tid jag inte minns mer än vagt kristallklart. som att jag önskade att det alltid skulle kännas så; ett vakuum dansandes till tonerna av en kaffebryggare. det är så sällan nerverna låter bli att sjunga med. så sällan hjärtat inte slår i baktakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar