Du vill bara bli en parentes,
ett litet mellanrum där lätt förklaring ges
-Bob Hund, Det regnar och brinner 2012
Om cirkus 2012-02-28
Kanske är det så, att få artister kan få en att stå kvar på benen framför en scen trots att man inte fått en droppe sömn under hela natten, har hjärtklappning och en sådan där erbarmlig dekiskänsla i hela kroppen. Men Thåström kan. Damn, han får en inte bara att stå kvar på benen utan snarare jazza på som att själva livet hängde på en skör tråd, allt för att med varierande framgång försöka hålla samma tempo som Sveriges förmodligen enda och bästa rockstjärna. Det går inte att stå still medan han levererar låt efter låt av absolut högsta kvalitet och med en träffsäkerhet som bara decennier av skapande eller ett musikaliskt geni kan åstadkomma. Thåström har allt detta samlat i sin hatt. Han är marionettdockan som tagit över kontrollen och själv drar i våra nervtrådar.
Jag kommer på mig själv med att inte ens ha lagt märke scenografin under de första låtarna; det är liksom svårt att ta ögonen från hans flaxande och hängande-över-micken-poser, där han pulserar över scen utan att någonsin stå still – det blir aldrig tröttsamt att följa dessa spastiska rörelser som har blivit själva essensen av Thåström (som min käresta recenserade med "jag hade också velat sluta åldras när jag var 24"). Men det finns en scenografi, och när jag märker den slås jag av dess genialitet – den är lika vindlande som artisten själv, kongenial med tonerna och särskilt med senaste skivan. Det är skrotgård, tillika industriområde och dunkel stadsbild. Pinaler och plåtprylar, strategiskt utplacerade uppmuntrar de i sann neubauten-anda att slås på. Smala strålkastare och höga lyktstolpar krönta med lyktor av gamla plåtskärmar sätter stämningen vare sig det handlar om paralyserande ljusstavar som skingrar hela cirkus i industrilandskapskalejdoskop, eller, som i sista låten sönder boulevard, tyst vinklas neråt i rök som förflyttar oss till nattliga gränder i vilken europeisk stad som helst, eller varför inte till västerbron i nattregn. Påminner oss om ensamheten likt vi påminns om de utstötta när vi lämnar bidrag i de insamlingsbössor han satt upp i entrén, för att stötta de hemlösa (go thåström!).
Hela arrangemanget är ett välskulpterat verk från början till slut. På scen levererar Thåström sitt skivomslag i liveversion, och jag kan inte sluta tänka på piranesis svindlande etsningar när jag upplever hur backdropens svartvita statiskt kommer till liv i strålkastarnas projiceringar. Det är ett enastående framträdande, musikaliskt och visuellt. Att mitt trygghetsvatten tar slut efter en av två timmar, att hjärtat slår dubbla slag av utmattning och svetten lackar både panna och bröstben skyms liksom undan varje gång Thåström vrålar att vi skall vara presidenter eller hest lider fram ömhetsbetygelser och tankar om om i fan fan fan. Som att man är där och då, tidigare och senare, på en och samma gång. Transcenderar tid och rum.
Tack Thåström och musikanterna. Fy tusan så bra det var.
Hela arrangemanget är ett välskulpterat verk från början till slut. På scen levererar Thåström sitt skivomslag i liveversion, och jag kan inte sluta tänka på piranesis svindlande etsningar när jag upplever hur backdropens svartvita statiskt kommer till liv i strålkastarnas projiceringar. Det är ett enastående framträdande, musikaliskt och visuellt. Att mitt trygghetsvatten tar slut efter en av två timmar, att hjärtat slår dubbla slag av utmattning och svetten lackar både panna och bröstben skyms liksom undan varje gång Thåström vrålar att vi skall vara presidenter eller hest lider fram ömhetsbetygelser och tankar om om i fan fan fan. Som att man är där och då, tidigare och senare, på en och samma gång. Transcenderar tid och rum.
Tack Thåström och musikanterna. Fy tusan så bra det var.
Såhär bra var det:
1. Intro
2. Beväpna dig med vingar
3. Kärlek är för dom
4. Miss Huddinge
5. Dansbandssångaren
6. Aldrig nånsin komma ner
7. Nere på maskinisten
8. Ingen neråtsång
9. Smaken av dig
10. Kriget med mig själv
11. Främling överallt
12. Axel Landquist park
13. Låt dom regna
14. Kort biografi
15. Vacker död stad
16. St Ana katedral
17. Samarkanda
18. Fan fan fan
19. Du ska va president
20. Rock `n´ är död
21. Sönder boulevard
Om fan och hans moster.
Som att det borde vara skottpengar på månaden av skottår. på promenaden är det idel frusen modd, stormvindar och smältvatten. om vartannat. det sämsta av en värld. jag tar omvägen för att försöka hitta tillbaka till kontoret utan att halka omkull i decimetertjocka ispölar. på håll ser det hela för tragiskt ut. smältvattensfylld parkering, grus och byggarbetsplats i en salig röra. och så david helldéns fruktansvärda arkitektur som toppar slagfältet som ett körsbär från helvetet på en surnad glass. inte ens thåströms vemod kan göra det hela vackert "på sitt sätt". om det ändå kunde se ut som i lund. oxford, anything.
Jag har alltid blivit förbannad när det blåser. i ren panikartad vrede. som att det sliter och kokar under huden på mig, får mig att vilja vråla rätt ut som någon förryckt. som att blåsten frigör all den där uppdämda ilskan som jag bär med mig av alla möjliga och omöjliga anledningar och liksom får den att lossna och forsa rakt ut. en samlad armé, ett oorganiserat jaktlag. pådomjävlarna! kanske har jag det från min far, som jag sedan barnsben vetat, svär som en förorättad sjöman så snart vinden tar i.
Tar trapporna upp och thåström sjunger om samarkanda. räknar timmarna av måste-vara. igen. känner mig som broder daniel och den här jädra ibs:en tar musten ur mig.
stänger dörren och smygläser postkolonial teori istället. let´s get happy.
Jag har alltid blivit förbannad när det blåser. i ren panikartad vrede. som att det sliter och kokar under huden på mig, får mig att vilja vråla rätt ut som någon förryckt. som att blåsten frigör all den där uppdämda ilskan som jag bär med mig av alla möjliga och omöjliga anledningar och liksom får den att lossna och forsa rakt ut. en samlad armé, ett oorganiserat jaktlag. pådomjävlarna! kanske har jag det från min far, som jag sedan barnsben vetat, svär som en förorättad sjöman så snart vinden tar i.
och jag, fly förbannad för en sekund. stundtals vill jag bara lägga mig ner på marken och skrika. säga tack och ajöss, sjukanmäla mig, åka hemhemhem och stanna där. stanna där och få någonting gjort. någonting som betyder något. eller bara slippa räkna timmarna.
stänger dörren och smygläser postkolonial teori istället. let´s get happy.
Om höjdpunkter och snedsprång.
Kanske har jag försökt att göra mig lite fin(are) på jobbet för fjärde dagen i rad. hålla lite höjd, vara lite classy. det är ju allmänt vedertaget. man både mår och beter sig lite bättre om man känner sig snygg. det fungerar ibland. i fredags fungerade det som om inget annat hade fungerat förr. igår fungerade det inte alls, igår var undantagsdagen. den jävliga. inget nu-har-jag-lite-sådär-som-flickorna-i-paris-chickt-skärp i världen kunde rädda dagen som alltid är satt på undantag.
Kanske spenderade jag andra helgen i rad uppe hos de fina katterna på höjden. en ny favoritsyssla. det är så fint när det finns fina människor som man de facto pratar med. inte bara svamlar. människor man vill prata med. och det är nog endast av det goda slaget att, som hon så träffande benämnt det, vara känslomässigt promiskuös i ett slutet sällskap. vi har avhandlat än det ena och än det fjärde. stampat takten till vinet. ciggat under fläkten trots att jag egentligen inte röker.
det är så mycket man egentligen inte gör.
Men tack för er, i alla fall. katterna på st paul.
Kanske var det även lite av ett undantag att vi gick ut för en söndagsöl som blev fyra, tillsammans med hon doktorn och han författaren. men bäst var ändå att gå på coop med hjärtat efteråt och vara rund under fötterna utan att man egentligen fick. han köpte två filmer som att det var av procentuell impuls, gick hem och drack thé och såg den ena. väntade på undantagsdagen genom att göra ett undantag.
En annan sak som gör mig arg. modd. när det liksom stänker upp på smalbenen när man försöker promenera. jag blir förbannad på bilarna. som att allt är deras fel.
Kanske spenderade jag andra helgen i rad uppe hos de fina katterna på höjden. en ny favoritsyssla. det är så fint när det finns fina människor som man de facto pratar med. inte bara svamlar. människor man vill prata med. och det är nog endast av det goda slaget att, som hon så träffande benämnt det, vara känslomässigt promiskuös i ett slutet sällskap. vi har avhandlat än det ena och än det fjärde. stampat takten till vinet. ciggat under fläkten trots att jag egentligen inte röker.
det är så mycket man egentligen inte gör.
Men tack för er, i alla fall. katterna på st paul.
Kanske var det även lite av ett undantag att vi gick ut för en söndagsöl som blev fyra, tillsammans med hon doktorn och han författaren. men bäst var ändå att gå på coop med hjärtat efteråt och vara rund under fötterna utan att man egentligen fick. han köpte två filmer som att det var av procentuell impuls, gick hem och drack thé och såg den ena. väntade på undantagsdagen genom att göra ett undantag.
En annan sak som gör mig arg. modd. när det liksom stänker upp på smalbenen när man försöker promenera. jag blir förbannad på bilarna. som att allt är deras fel.
Om traktorspåren och kappan som vind.
Så jag går i traktorspår i snön, med converse och stormsäkra hörlurar och annika norlin som än en gång är mitt i pricken över i. och jag tänker att den här gången red jag ut stormen igen, i väntan på nästa.
På vägen hem, samma stormsäkra lurar och jag parerar-ljuger för en greenpeace-kille som försöker tala genom musiken och jag ljuger i något slags infall av irritation-dåligtsamvete-urskuld och säger utan att höra vad han säger att
jag är redan med i greenpeace.
och tillägger som leende i farten
det är lugnt.
som att hela världen var räddad.
Ur loggboken 20120207: Min entitet var på besök i natt igen. det var länge sedan nu och hans långa absens hade försett honom med en ny skaparlust. denna gång inledde han uppfinningsrikt med ljudet av en stor spyfluga som surrade mot fönstret. länge och väl låg jag och undrade hur min kärlek kunde sova till ljudet av den där enerverande flugan, vars ljud sträckte sig långt innanför mina öronproppar. ganska snart förstod jag dock att spyflugan endast var min entitets nya vinjett och ganska snart tog han åter i för full hals och precis sig likt använde han någon jag förr i världen litat på och älskat till att sätta den där blodsisande skräcken i varje nerv och skelettdel jag äger, där någonstans i mellanlandet av sömn och vakenhet. precis i det där tillståndet då det står klart men ändå oklart att hans förklädnader nästan alltid bär skavanker. näsan var han dålig på, men den sovande delen av hjärnan märkte det aldrig förrän jag lyckades sparka mig vaken.
Om det sämsta att vara.
och så var det åter dags för den där dagen i veckan, som är satt lite på undantag. dagen då man aldrig riktigt kommer ur sängen och aldrig riktigt vaknar. den där dagen som är satt lite på undantag, dagen då man inte vet hur gammal mjölken eller yoghurten faktiskt är där i kylen i lunchrummet på jobbet.
Om än det ena och än det andra.
nä, det spelas sällan lika bra musik, som när jag och hjärteroten har öppet dansgolv på gårdshusmattan.
Om the adventures of ghosthorse and stillborn.
Och kanske vill jag bara tacka mina flickor bianca och sierra, för att de höll mig i handen och vakuumförpackade panikångesten på väg dit. och för att de kramade min själ med lättnad efter att undersökningen var klar. samma låt innan och efter, men med käke som gick från spänt till lätt(are):
Oh I’m just a fill leaf something simple and shy like that
That’s how my heart lies down beside the sidewalk
Like an empty restaurant filled with perfume and balloons
I sit and entertain the bizarre ghosts of my soul- Cocorosie, Animals Om det jag samlar på.
Först hade jag tänkt att skriva om saker som skrämmer mig. om saker som vrider sönder själen som en gammal sur disktrasa och gör att hela världen rämnar. men så tänkte jag att dessa saker förföljer mig varje dag och varje kväll när jag skall sova. ibland väcker gastarna mig om natten när jag väl lyckats somna. markplansdjävlar och vintervålnader. då är det kanske bättre att skriva om saker som gör mig glad istället. om saker som jag samlar på. sådana här saker:
... det där absintgröna som lyser igenom duken på dardels ”visit hos excentrisk dam” när man ser den i verkliga livet och att jag kanske får se det ljuset igen i oktober.
... och det där trumljudet som för en sekund studsar mellan öronen i cocorosies ”werewolf”.
... och människor som är kvar trots forna stormar och helvetesgap.
... och snusen direkt efter gymmet.
... och de få men fina vänner som jag kan dela ord av alla möjliga och omöjliga sorter med.
... och kalla ölen mitt i veckan fast man inte får.
... och att äntligen känna inspirationen att göra musik igen.
... och känslan av upprymdhet när orden rinner ut genom fingrarna.
... och rynkorna som uppträder kring hans ögon och mun när han skrattar.
... och katterna på vinden.
... och katterna på vinden.
sådana saker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)