Om fan och hans moster.

Som att det borde vara skottpengar på månaden av skottår. på promenaden är det idel frusen modd, stormvindar och smältvatten. om vartannat. det sämsta av en värld. jag tar omvägen för att försöka hitta tillbaka till kontoret utan att halka omkull i decimetertjocka ispölar. på håll ser det hela för tragiskt ut. smältvattensfylld parkering, grus och byggarbetsplats i en salig röra. och så david helldéns fruktansvärda arkitektur som toppar slagfältet som ett körsbär från helvetet på en surnad glass. inte ens thåströms vemod kan göra det hela vackert "på sitt sätt". om det ändå kunde se ut som i lund. oxford, anything.

Jag har alltid blivit förbannad när det blåser. i ren panikartad vrede. som att det sliter och kokar under huden på mig, får mig att vilja vråla rätt ut som någon förryckt. som att blåsten frigör all den där uppdämda ilskan som jag bär med mig av alla möjliga och omöjliga anledningar och liksom får den att lossna och forsa rakt ut. en samlad armé, ett oorganiserat jaktlag. pådomjävlarna! kanske har jag det från min far, som jag sedan barnsben vetat, svär som en förorättad sjöman så snart vinden tar i.

och jag, fly förbannad för en sekund. stundtals vill jag bara lägga mig ner på marken och skrika. säga tack och ajöss, sjukanmäla mig, åka hemhemhem och stanna där. stanna där och få någonting gjort. någonting som betyder något. eller bara slippa räkna timmarna.

Tar trapporna upp och thåström sjunger om samarkanda. räknar timmarna av måste-vara. igen. känner mig som broder daniel och den här jädra ibs:en tar musten ur mig. 

stänger dörren och smygläser postkolonial teori istället. let´s get happy.