Om cirkus 2012-02-28

Kanske är det så, att få artister kan få en att stå kvar på benen framför en scen trots att man inte fått en droppe sömn under hela natten, har hjärtklappning och en sådan där erbarmlig dekiskänsla i hela kroppen. Men Thåström kan. Damn, han får en inte bara att stå kvar på benen utan snarare jazza på som att själva livet hängde på en skör tråd, allt för att med varierande framgång försöka hålla samma tempo som Sveriges förmodligen enda och bästa rockstjärna. Det går inte att stå still medan han levererar låt efter låt av absolut högsta kvalitet och med en träffsäkerhet som bara decennier av skapande eller ett musikaliskt geni kan åstadkomma. Thåström har allt detta samlat i sin hatt. Han är marionettdockan som tagit över kontrollen och själv drar i våra nervtrådar.

Jag kommer på mig själv med att inte ens ha lagt märke scenografin under de första låtarna; det är liksom svårt att ta ögonen från hans flaxande och hängande-över-micken-poser, där han pulserar över scen utan att någonsin stå still – det blir aldrig tröttsamt att följa dessa spastiska rörelser som har blivit själva essensen av Thåström (som min käresta recenserade med "jag hade också velat sluta åldras när jag var 24"). Men det finns en scenografi, och när jag märker den slås jag av dess genialitet – den är lika vindlande som artisten själv, kongenial med tonerna och särskilt med senaste skivan. Det är skrotgård, tillika industriområde och dunkel stadsbild. Pinaler och plåtprylar, strategiskt utplacerade uppmuntrar de i sann neubauten-anda att slås på. Smala strålkastare och höga lyktstolpar krönta med lyktor av gamla plåtskärmar sätter stämningen vare sig det handlar om paralyserande ljusstavar som skingrar hela cirkus i industrilandskapskalejdoskop, eller, som i sista låten sönder boulevard, tyst vinklas neråt i rök som förflyttar oss till nattliga gränder i vilken europeisk stad som helst, eller varför inte till västerbron i nattregn. Påminner oss om ensamheten likt vi påminns om de utstötta när vi lämnar bidrag i de insamlingsbössor han satt upp i entrén, för att stötta de hemlösa (go thåström!).

Hela arrangemanget är ett välskulpterat verk från början till slut. På scen levererar Thåström sitt skivomslag i liveversion, och jag kan inte sluta tänka på piranesis svindlande etsningar när jag upplever hur backdropens svartvita statiskt kommer till liv i strålkastarnas projiceringar. Det är ett enastående framträdande, musikaliskt och visuellt. Att mitt trygghetsvatten tar slut efter en av två timmar, att hjärtat slår dubbla slag av utmattning och svetten lackar både panna och bröstben skyms liksom undan varje gång Thåström vrålar att vi skall vara presidenter eller hest lider fram ömhetsbetygelser och tankar om om i fan fan fan. Som att man är där och då, tidigare och senare, på en och samma gång. Transcenderar tid och rum.

Tack Thåström och musikanterna. Fy tusan så bra det var.

Såhär bra var det:

1. Intro

2. Beväpna dig med vingar

3. Kärlek är för dom

4. Miss Huddinge

5. Dansbandssångaren

6. Aldrig nånsin komma ner

7. Nere på maskinisten

8. Ingen neråtsång

9. Smaken av dig

10.  Kriget med mig själv

11.  Främling överallt

12.  Axel Landquist park

13.  Låt dom regna

14.  Kort biografi

15.  Vacker död stad

16.  St Ana katedral

17.  Samarkanda

18.  Fan fan fan

19.  Du ska va president

20.  Rock `n´ är död

21.  Sönder boulevard