Om ord. fingrar och ord.

Jag tänkte skriva något om att inte ställa klockan på flera dagar, om lemurbebisar som fick hjärtat att rinna upp genom halsen och glida ner från tungan för att rulla ihop sig till en boll i den där högen av päls. jag tänkte kanske skriva om att bli ett år äldre och få frukost av kärleken som bakat alldeles för salta scones eller om de där sekunderna av totalt välbefinnande i känslan av hans rygg mot min i en säng som kylts ned av en öppen balkongdörr.

Men jag kommer inte skriva om det. jag vill bara skriva att jag har börjat skriva igen. vid närmare eftertanke har det gått över ett år sedan jag skrev på riktigt. sedan det fastnade någonstans mellan hjärnan och fingertopparna. 

To be free, one must give up a part of oneself,

säger hansels mamma i hedwig and the angry inch. hon syftar förstås på något helt annat, men jag gjorde det ändå. gav upp något för att kunna skriva igen. och nu skriver jag igen. skrivandet är egentligen det som är viktigast för mig. jag blir ledsen när jag inte skriver. skrivandet är bland de få saker som kan göra mig upprymd utan att innehålla något skadligt. det är tragiskt när det faller bort.

jag hoppas att det stannar. hoppashoppashoppas.

Om meddelanden från andra världar.

Jag hittade ett meddelande i en bok som var hennes. jag hade helt glömt bort att det var där hon skrev det, i den boken, just den kvällen. jag hade inte glömt kvällen som sådan, men att hon skrev det hade jag glömt och att det var just i den där boken hade jag glömt. men jag vet att hon skrev det medan jag pratade i telefon med någon som hon och jag just suttit och pratat om och så hade han ringt. vi var inte mer än nitton och vi satt i mitt flickrum som alltid och rökte, drack latte.

Nu när jag såg meddelandet med hennes handstil där på titelbladet i boken tycktes allt så självklart. hur vi var då, hur vi liksom gjorde allt tillsammans och delade alla viktiga känslor som om de vore våra och inte hennes eller mina. och det blev så slående att boken hon skrivit meddelandet i är skriven av unni drougge, som då var vår husgudinna.


han vill att du skall komma dit.
jag skall snart åka hem ju, poängtera det!

två meningar från en annan värld. få saker sätter sig så i bröstbenet.

Om någon som sa tidskapsel.

När jag är ledsen eller arg kan jag inte tala. 

det är den där bomullen i halsen, vadden, som liksom täpper igen varje färdväg som vokaler och konsonanter skulle kunna ta i den bästa av världar. i den bästa av världar skulle jag kunna ta mig förbi den fördämningen, rota bort bråten och kasta till kråkorna. men vi lever inte i den bästa av världar, så allting förblir osagt. allting fastnar i vadden i halsen och det som gud förbjude råkar filtreras är inte värt ens en fotnot. men det spelar ingen roll för fotnoter är så lätta att missa. eller lätta att ignorera. man vet att de finns där,längst ner på sidan om man tänker oxford-systemet, men man orkar sällan läsa dem. man vill läsa flytande text, saker som är begripliga utan avbrott. det är bara om man verkligen behöver veta något som man läser en fotnot, eller om man har ett visst intresse. men det är så sällan folk verkligen behöver veta något, och få saker intresserar mig. just nu.

då tar jag bilder istället. för bilder kräver ingen hals. bilder kräver inga lungor. bilder skiter både i vadd och bomull.

Så jag tog bilder i gårdshuset. såsom att det vore april.

Om böcker och namn och namn på böcker.

En gång är ingen gång, två gånger är tradition

säger jag för vi sitter återigen vid ett bord med vit duk och levande ljus och vi dricker staropramen och väntar på strömming och fläsk. det är tradition att vi äter husmanskost på tennstopet, min bästa vän sol och jag. det är tradition för vi gör det för andra gången och vi skall göra det igen för det är tradition och då gör man det flera gånger på traditionellt vis.

Så vi sitter traditionellt på tennstopet och äter husmanskost och det är aprilmulet utanför och jag tycker särskilt mycket om att prata med min sol för med honom kan jag prata om precis allting, inga ämnen är för stora eller små, och sällan om ens någonsin behöver jag förklara en tanke eller känsla vidare för han förstår precis vad jag menar innan jag har sagt det. vi är samma lika på så sätt, på många vis. och vi talar om små saker och stora saker och han säger att


det kan ju tyckas vara en jävla skitgrej, men jag förstår precis hur viktigt det är att ha sitt namn på dörren.

och han vet precis vad jag menar och förstår precis varför det är så viktigt att få ha sitt namn på dörren, vilket jag då inte har än och vi pratar om sådana små skitgrejer och vi pratar om stora saker och vi äter vår husmanskost och går sedan i det kylslagna april och dricker öl i höga glas på peppar och då talar vi om böcker.


Och i morse när jag kom ut ur lägenheten för att gå till kontoret satt plötsligt mitt namn, inte på dörren, men på postlådan och tidningshållaren och på den där inglasade tavlan vid porten. det stod klart och tydligt mitt namn jämte min kärleks och det var under stor uppståndelse som jag upptäckte det, för han som satt upp det var kvar och han sa 

har du sett?! vilken grej!

när han förstod att jag var jag. jag sa ja, vilken grej, det har jag väntat på! och när jag gick ut genom porten och slängde soppåsen på vägen undrade jag om det är det här som kallas att komma hem, om det är det här jag har gått och väntat på.

Om det gudomliga i geometrin

Och just på lördagen hände det alltså, det där som jag gått och väntat på väldigt länge, eller åtminstone sedan den 19 februari.
Jag och kärleken tog spårvagnen ut till waldemarsudde och betalade etthundra väl investerade riksdaler för att se GAN. Det var lika fantastiskt som jag redan visste att det skulle vara. GAN var en enastående målare formmässigt såväl som färgmässigt. Många av hans verk är just av den där typen som liksom suger åt sig ens mellangärde och får det att spritta i nervändarna; det är kulören, hur han arbetat med den och så det där kalejdoskopiska fasettögonblicken som driver honom högre än många av hans samtida och eftertida konstnärer.

I mitt tycke är det intrycken i den stora salen som är starkast. I dn skriver Bo Madestrand att det blir övermäktigt, som ”att befinna sig mitt i hans samlade, explosiva 10-talsproduktion är lite som att centrifugeras med kulörtvätt”. Ja, underbart! Men I beg to differ om att det blir för mycket; jag hade gärna sett en salongshängning här, från golv till tak med hans tidiga måleri, som en explosion och ett välkommet slag i magen. Inte helt olikt Nils Dardel är GAN som starkast i trakterna mellan 1915-1922. Efter det blir det tämligen ointressant med dessa plangeometriska kompositioner och halmstadsgruppsstiliseringar. Vackrast på utställningen är ”Syntes av en stad” (1915, såklart). Jag har givetvis i tidigare skeden haft denna som bakgrundsbild på datorn, men att se den i verkligheten var inget annat än frälsande. En magnifik målning. Jag fastnade autistiskt framför den lilla klockan på målningens högra sida, som för mig var det mest storslagna på hela utställningen. Ett litet urverk som på nära håll ser ditslafsat ut, tjoff tjoff med penseln bara, men på olika avstånd omvandlas till en gammaldags perfektion med exakt mått mellan de romerska siffrorna på urtavlan. Optisk illusion när den är som bäst. Jag hade inte ens lagt märke till klockan på reproduktionerna vilket är ett slående exempel på hur verkligheten överträffar dikten. Jag återvände till målningen minst tre gånger och kretsade kring den likt en gam kring ett kadaver på savannen och undrade vad det skulle krävas av Lunds kommun att släppa målningen ifrån sig.

Tillika är många andra av hans stadsbilder inget annat än genialiska. Skolad i Köpenhamn och Berlin tycks GAN ha fått en mer urbant industrialiserad syn på staden än hans samtida kollegor som for ner till Paris mjukhet och gränder. När Dardel ger sig på försiktigt kubistiska vidrörelser av de små gatorna i Senlis har GAN smackat på rejält (ja, läs detta utifrån vilken tolkningshorisont ni vill) i de hårda städerna – att jämföra deras kubism är ju varken intressant eller fruktbart då den förstnämnde inte var någon kubist men det duger som illustration och det låg knappast GAN i fatet att välja dessa städer som grund för sin utveckling – det är kongenialt med hans färgbruk och stil. Dardels ”kubism” går ju även i den traditionella analytiska kubismens nedtonade gråskala där man endast skönjer fina kulörta inslag av smaragdgrön och ockra, till skillnad från GANS intensiva färgbehandling som växlar mellan jordnära och lysande.  Kommer man till Dardels starkaste period, den mellan 1916-1922 (ja, jag har rätt när jag säger att det är hans starkaste period) är deras färgval ibland skrämmande lika vilket inte känns helt främmande med tanke på att de båda tillhör mina favoriter. Framför ”August Stringberg/Diktarhuvud” (porträttet från 1915, såklart) drabbas jag av det där överväldigande gröna som lyser igenom målningen på liknande sätt som det gröna i Dardels ”Visit hos excentrisk dam” (1921) även om jag inte fick samma hjärtstillestånd framför Strindberg som framför damen. Det är en grön färg som aldrig någonsin kommer fram i reproduktioner, man måste se se se den, känna känna känna den. Ett förträffligt porträtt dessutom, det fångar liksom hela känslan av inferno och får mig inte helt osökt att tänka på att ordet ”gam” som står på lappen som Strindberg hittar inte klingar helt olikt ”GAN”, men det är ett sidospår som passar bättre att svamla om över en box rödvin än i en text skriven på kontoret, så åter till ämnet.

Det är hur som helst en väldigt bra utställning som jag inte önskar någon att missa; jag rekommenderar varmt att tillbringa lite extra tid i stora salen och att ställa sig på olika platser och låta sig intas av alla verken på samma gång, för det är det som händer – de liksom går in i en som varma vålnader. Jag tyckte nog att det bästa var att stå i trappan en stund och blicka ut över allt, även om i mitten var fint också – i mitten riskerar man inte heller att missa den enormt ljuvliga ”Stockholm från ateljén” (1919, såklart) som hänger bakom flygeln (med vilket motiv jag tantköpte en bricka i museishoppen efteråt, såklart, och den har mycket finare färger än reproduktionen på skärmen och målningen har också en vacker klocka i sig, vilket är långt mer intressant att tala om än matroserna - GANS klockor!).  Utställningen gav bara upphov till en enda besvikelse och det var att trots att jag letade i varje vrå och skrymsle inte såg skymten av ”Trappan” (1920) som jag verkligen vill se i verkligheten, men men, man kan väl inte få allt här i världen även om jag tycker att det är befängt att det skall behöva vara så.

Om kullerstensben och aprilväta.

Så istället för att ligga hemma och vara sjuk, vilket jag var, eller gå och tvätta, vilket jag skulle, följde jag med och drack öl på tisdagen, sådär som de traditionellt gör. säga vad man vill om det, men finast är ändå att gå i duggregn i våra nya kvarter med honom bredvid. jag hoppas det blir mer av det, nu när våren faktiskt är här även om minst ett till snöfall borde komma innan den spricker på riktigt. det gör det alltid; kommer ett till snöfall.

Onsdag och jag vrider och vänder på kalendern i hopp om att det mirakulöst skall uppstå fler röda dagar. flygbiljetternas priser varierar per dag och sekund och det blir så himla dyrt. det är helt enkelt inte gjort för att man skall kunna improvisera sig till en impulsiv handling. men jag vill verkligen att vi åker snart, han och jag. till montparnasse och dess gränder.


De säger att paris är vackrast på våren.

Om ursprunget.

April presenterar sig med en utslagen snöregnshand och blicken är givetvis dimmig. som att vi aldrig mötts förut, som att jag inte kan varje nyans i dennes tal likväl som jag kan de där oregelbundna, alldeles för tydliga skårorna i mina händer. alltsedan tidiga tjugoårsåldern har jag förlikat mig med tanken att jag är ett barn av april. jag föddes ur dess käftar och närdes vid dess barm, jag kunde aldrig värja mig. dessa ständiga humörsvängningar, resor från toppen till botten, från framtidstro till total misstro, att de på alla sätt och vis speglar den ambivalens som månaden för min födelse uppvisar. efter regn kommer solsken och efter solsken kommer snöstorm och kallräkning blir aldrig ett undantag. april presenterar sig med vida armar och fuktiga droppar mot ansiktet i morgontrafiken, var jag än befinner mig, en oåterkallelig omfamning. kära vän, vi möts igen. som att pendla mellan hopp och förtvivlan, som att komma hem. 

& min hud är en månad.