Om kathy with a k´s song.

för några dagar sedan kom min finaste och gav mig kanske det finaste jag fått. lite som att det är en hel värld bakom.

Om breven.

Jag hittar några opostade brev i en av lådorna på nyrenässansskrivbordet. skrivna ord på papper som jag lagt i kuvert och haft för avsikt att lägga på postlådan, men som sedan hamnat i skrivbordslådan istället. det blir ofta så. även om orden i breven är helt sanna och ingenting att gömma undan så gör jag ändå det, istället för att se till att den adresserade får dem. precis som när orden fastnar i halsen och inte vill komma ut. det kan vara något jag velat berätta, humbug för vinden eller bara något ord jag velat ge bort.

Stundtals tänker jag att jag borde skicka dem i efterhand, men jag hindrar mig alltid i sista stund. jag tänker att jag borde slänga dem, låta orden rulla över tungan istället. för en gångs skull.

Om kaffebryggaren.

Det sägs att det är juldagen anno 2010 och om mindre än en vecka läggs det här året även det till samlingarna i byrålådan. jag hasar runt i lägenheten med bara fötter och gör ingenting. hade jag haft en gammal klocka som tickade högt hade jag lyssnat på den, men jag har ingen gammal klocka som tickar högt och det här är ingen bergman-film.

Istället ligger jag i timmar och spelar cocorosie på youtube. tänker att bara en till, sedan något viktigt, något jag kan ta på. men det känns inte som att det finns något viktigare att göra och alla är borta över helgen så jag kan inte ens koncentrera mig på att ha dåligt samvete över att jag inte umgås.

Televisionen är på som en bakgrund men jag kan inte koncentrera mig på den heller, inte när jag är ensam. som ett flimrande fönster. kastar getögat, tänker på annat, tänker inte alls. som att stirra på rutan men se något helt annat än vad som faktiskt är på. cheers, thanksalot. ibland ser jag ingenting. ibland väljer jag att bara blunda.

Jag skall dricka kaffe och jag tror att jag skall ha socker i. just idag skall jag nog ha socker i.

Om sångerna.

& the evening wore on.

jag drack två julöl, den ena svart som natt. det har jag aldrig gjort förut. det är mycket det här året som jag inte gjort förut. som jag inte varit förut.

som att ligga ensam i en säng i blekgult ljus och tänka att jag inte överlever en sekund till utan ovansidorna av fingrarna mot en handflata även om jag vet att jag överlever och jag vet att jag har gjort det förut, bara inte i det där skenet.

som det där finstilta mellan raderna, som att göra skoavtryck i snödrivor.

Om vintersolståndet.

Midvinter.

jag har vallat mig själv i halka, i en uppvärmd lägenhet, lätt illamående under huden i dagarna två. de säger att det skall bli den kallaste vintern på tusen år och snön ligger drivvis utanför fönstret.

kryper runt på golvet bland papper och skrivna ord. lite som att fingrarna är för fuktiga för pennan. läser femtio sidor i en bok som inte fängslar mig. tänker att det är alldeles för många dagar.

imorgon är det dan före dan. det kommer att bli tomt. och på televisionen släpar ernst in allt han kan finna ute och gör juldekorationer av hela kalaset. jag har förstått att han förberett julen under flera dagar på bästa sändningstid. ändå ser det skrämmande kliniskt ut runtomkring honom i rutan, men det är märkligt motsägelsefullt fullt av skräp överallt. jag stänger av ljudet. läser lite till.

tänker att det är alldeles för många dagar, och att boken inte fängslar mig.

Om tron på något passerat närvarande.

vi är ju konstvetare, inte estetiker

säger jw, vår nya professor. handen på ölglaset vid baren. han är klipsk, den jäkeln. jag är aldrig övertygad, argumenterar emot. jag vet inte om vi någonsin kommer någonvart, men ändå. en konversation är inte alltid envägig; detta har jag lärt mig.

vi talar om läroplaner, om konstvetenskapligt kanon, om kronologin, om det förljugna, om muramaris. men jag säger

ni kanske, men inte jag. jag är bröstbenskänsla, du vet sådär, rätt på eller inte alls.

för jag kan inte förstå vad som är så bra, om det inte hugger bröstkorgen itu och får en att resa sig hundra meter från marken i ren andakt. övertygelse måste inte speglas i andra. övertygelse är fingertoppar och bröstvärnskänsla, allt för långt från påtvingelse.

allt för långt från någon annan.

Om en fantastisk professur.

"det värsta är att den orsakar så mycket lidande för så många människor under så lång tid" säger en pensionerad professor i latin angående ful och dålig arkitektur. densamme fortsätter om helldénhusen: "jag blir arg när jag kommer dit! det är som om den som byggt dem vill andra illa; en misantrop!" och menar att de som byggt husen borta vid flemingsberg borde "ställas upp på rad och skjutas!"

vi går vidare till dardel och han säger, "han är fantastisk, berätta om hans inspirationskällor!"

jag är klar med rom, men undrar varför jag och denne fantastiska professor började tala på riktigt först den allra sista kvällen, men förvånas föga då det mesta alltid ter sig så. 

och ljuset över forum romanum under eftermiddagen la sig över hornhinnan som ett tunt, skiftande glas medan batteriet till min kamera låg kvarglömt i sin laddare på rummet.

Om att resa på höjden.

Jag lyssnade på neon bible över de snötäckta alperna innan klockan hade slagit tio. sedan dess, ben som burit över kullersten, kullar, gator och korsningar. ben som aldrig slutar att gå, väjande för fordon, fotgängare; till synes regellöst.

Pantheon till cohen, fontana di trevi till isolaton years, piazza del popolo till kent, kyrkor kyrkor kapell, bernini till bright eyes, borromini till mina egna hjärtslag. som att jag drömt fasaden sedan år. jag ångrade mig halvvägs därifrån och gick tillbaka. själv på gator jag aldrig tidigare gått på, en nyfunnen tro på min egen förmåga. ibland måste man gå utan att hålla någon i handen, för att ryggen skall kunna rätas ut.

Så jag vandrade längs roms gator i timmar. i mössa med en rodnande axel. blandade spår på ipoden och såg skymningen sluka horisonten. stundtals stängde jag av ljudet för att lyssna på staden. men så mycket är bäst när det är tonsatt, även om det inte alltid är till tonerna man lyssnar på då.

Från sängen i mitt lilla rum på institutet kan jag höra en kyrkas klockor slå. jag ville beskriva känslan av san carlo alle quattro fontane. känslan av något inuti.

Om saker man samlar.

I min klädkammare står ett gammalt kassaskåp. ett litet grönt kassaskåp, kanske 25 x 30 cm, som endast går att öppna med en nyckel. jag vet inte var nyckeln är.

Jag stötte på det där gamla kassaskåpet igen, i helgen, när jag rensade ur lite i klädkammaren. när vi flyttar till gårdshuset vill jag ha så lite saker som möjligt med mig. inte för att på något sätt utöva någon form av damnatio memoria på mitt förflutna, utan bara för att det känns så skönt att göra sig av med gammalt groll. saker som jag samlat på. som att någonting lyfts från axlarna. som att det vore sakerna i sig som utövat en press mot bröstbenet. så jag slänger så mycket jag kan, utom det där absoluta. rensar ur och undan, utan att reflektera så mycket. men så kommer vi till det där kassaskåpet. det står därinne på hyllan. det är grönt och går endast att öppna med en nyckel. jag vet inte var nyckeln är.

Som liten var det där kassaskåpet egentligen det enda privatliv som man faktiskt hade. alla dörrar i lägenheten jag växte upp i gick att låsa, men lika lätt som det var att låsa dem innifrån var det lätt att låsa upp dem utifrån. det här med att låsa in sig var mer en illusion än någonting annat. en ihopdiktning om att man faktiskt rådde sig själv. men kassaskåpet. till det fanns bara en nyckel och bara jag hade den nyckeln. ingen annan nyckel passade och bara jag visste var jag hade gömt den nyckeln. lade jag någonting i kassaskåpet visste jag att det skulle förbli orört och osett tills jag valde att låsa upp skåpet igen. ingen annan kunde det. ingen annan visste var nyckeln fanns. inte ens en listig storebror kunde forcera denna privata mur. bara jag visste vad jag hade lagt i kassaskåpet och bara jag kunde komma åt det.

Nu kan inte jag heller komma åt det. jag vet inte var nyckeln finns. det är som att jag låst mig själv ute från minnen jag en gång haft, som nu ligger i tryggt förvar från mänskligheten i ett litet grönt kassaskåp på en hylla i klädkammaren.

Men ganska ofta fastnar saker på min hornhinna. jag kan se dem en blixt sekund och så stannar de där. tänker jag efter känns det som att jag minns vad jag såg senast jag faktiskt hade tillgång till den där nyckeln. kanske var det oerhört viktiga och hemliga saker som trots sin idag dolda karaktär en gång fastnat på baksidan av mitt öga, som en erinnrande post-it-lapp. kanske kan det vara gamla utländska pengar som jag själv aldrig växlat men fått av någon eller hittat. det kan vara gamla skolfotografier från någon svunnen tid och kanske något gammalt kvitto som jag en gång tyckte var bra att spara. med lite god fantasi kanske det till och med kan innehålla ett snart femton år gammalt kärleksbrev, skrivet på ett gult papper. men jag kanske bara hittar på.

Kanske får jag aldrig veta, om nyckeln nu inte behagar dyka upp. jag har inte tid att leta efter den nu. istället packar jag en väska full av kläder och sara lidman. ställer klockan på ringning mitt i natten.

Imorgon blir det rom, och kassaskåpet står kvar på hyllan i klädkammaren. låst, förseglat. och kanske, men bara kanske, blir det mer spännande om nyckeln faktiskt aldrig hittas. för ibland, ganska ofta, är minnen bättre än verkligheten de sprungit ur.

Om vinterspöken.

Jag dricker mjölk direkt ur paketet. lyssnar genom betong och tänker då nu sen.

Snön ligger kvar sedan dagar. utanför husknuten låter det som att spöken blåser vindar. vinterviskar genom ventilerna. som att gå iklädd ett lakan på en vind jag aldrig haft. huuu huuu...

Vakendrömde i mellanland inatt igen. jag avskyr när jag inte kan skrika mig rörlig.

Om att trampa genom taket.

Bland det roligaste som finns är när folk i text vill påpeka att något inte är professionellt utfört, och själva inte kan stava ordet rätt. sådant roar mig något oerhört.

på det där skadeglada sättet som sätter sig just precis i mungipan; som en krusning, omärkbar för den som inte vet att den är där.

Om röda soffor.

Så jag sitter i en röd soffa någonstans i åkeshov, i ett rum fullt av militaria. en thékopp i handen, sådär som man gör, när man bedriver ett socialt liv mitt i veckan. och det är bullar och glögg och jag blir inte ens röksugen när mitt sällskap kedjeröker. vi förargas över att det återigen var flera månader sedan vi senast sågs (igen)

det verkar som att ju närmre man bor geografiskt, ju mindre ses man

säger jag som av erfarenhet och vi sätter på mer thévatten. det är det som är så bra med goda vänner. att det kan gå hur lång tid som helst utan att det sedan uppkommer en lätt olustkänsla när man väl ses. sådant tycker jag om. 

& på bussen hem anar jag tillstymmelsen av den där bekväma känslan av att ha umgåtts med någon utan procenttillsatser och ytterligheter.

Om den första i den sista.

Lyssnar på coltrane och bakar saffransbullar. har jag tur får jag även besök av finaste lagom till första torpglöggen. traditionellt går detta glöggande av stapeln just den första december, just här på torpet.

idag är det den första december. det är minusgrader och immiga fönster. en bra dag.

Om happy birthday to me (feb 15)

Februarifabler. dagen innan december vänds in basuneras det ut en stor nyhet: conor oberst släpper nytt album signerat bright eyes.

Jag har lyssnat mycket på cassadaga igen, det var under hösten, innan snöfallet. det är den enda som inte slår bröstbenet i skärvor i tid och otid. det var längesedan han tonsatte badrumsångest, skrik mot kaklet och allt vad det är. det mesta har mer och mer mynnat ut i någon form av route 66-vuxenvemodsångest. en återblick. en liten svart sten som skaver i hjärtat. ett litet likörglas till hälften fyllt av hopp. ingen hysteri. inga crescendon i dödsförakt.


Inte heller någon coyote song på the people´s key.  kanske är den förbehållen soundstrike, vem vet.

Men de tonerna. de jävla tonerna.