Om vintervår och demonvals.

Ibland när jag är ute på promenad där den stora skuggan breder ut sig, kan jag bli ursinnig på tuggummit i min mun. omöjligheten att bli av med det gör att jag vill skrika. det är så löjligt, ty jag vet om det redan när jag stoppar in det i munnen innan jag går ut; att det kommer att slita i nerverna på mig. ändå gör jag det. det finns inte en papperskorg på hela promenadsträckan och tuggummit kommer obevekligen att börja växa i munnen på mig, skapa frustration med sin fadda smak. som att fängelset kommer inifrån munhålan.  men att spotta det på marken är inget alternativ. det vore inget annat än

fågelmord.


Inatt drömde jag en sådan där dröm igen, som låter de psykologiska demonerna iklä sig dräkter och ställa sig på scen inför fullsatt åskådarläktare. det där skådespelet, som säger mer om mig än jag någonsin skulle yttra högt. ridån som går upp, och sanningen skall inleda scenariot.

Om långa nätter & den blinda fläcken.

Vi vaknar klockan fyra på eftermiddagen i en lägenhet till bredden fylld av tomglas och burkar och givetvis den förutspådda rödvinsfläcken på den vita mattan som inte ens fyllt två månader. har man haft inflyttningsfest torde det innebära att man faktiskt bor där man bor och att det är lite sådär på riktigt och den förskräckliga fläcken vittnar om en sjujävla fest.

Mars är på väg bort och snart skall jag åka hem och försöka ta hand om den där rödvinsfläcken som jag inte längre kan blunda för. men först en sväng för att leta vantar som matchar min nya vårjacka, som jag för övrigt vägrar att ta av mig trots att det är minusgrader igen. sedan vill jag lägga mig i soffan och skeda världens finaste kille och inte göra någonting annat alls.

Om den tjugotredje mars.

Hon står och sparkar på reklampelaren och skriker medan lille skutt-tårarna sprutar ur ögonen och sminket rinner. folkungagatan mitt i vinternatten, han har just gått hem med en annan mitt framför ögonen på henne och nu tittar will smith ner på hennes svarta stövlar som pepprar på mot hans yta och nävarna bankar mot hans bröst där på filmaffischen. vi är arton år och svartsminkade. arton år och svarthåriga och kärleken har återigen visat sitt rätta ansikte. hon vrålar medan jag griper tag i henne och vi halkar båda omkull i snöhögen och blir sittandes där; hon med skrikgråt och fäktande armar och jag med mina hårt om henne för att lugna och för att hon inte skall ta sig loss och springa efter den svekfulle och antingen mosa honom eller vad vet jag, dra honom i håret. eller än värre, göra sig själv till åtlöje – det får hon inte, hon är värdigare än så, det vet jag. och det vet hon, alltid annars, men kanske inte just nu. man vet det inte just då, då kärleken till någon känns som det enda som är sant och någonsin kommer att vara sant fastän det inte är sant.  men hon gråter och skriker och skakar och jag håller om henne hårt hårt, aktar mig för nävarna och säger att jag inte kommer att släppa och det är sant. och jag gör det inte heller, jag släpper henne inte, inte för en sekund, även om den blötkalla snön letar sig genom våra tunna strumpbyxor under de korta kjolarna. så vi sitter där, fulla på guntrum och cider och när jag märker att hon inte fäktar lika hårt säger jag att det ändå inte kan vara will smiths fel att det blivit som det blivit men att han fan kan ha det och då ler hon mellan snyftningarna.

sedan reser vi oss.

Det blev en metafor som vi sedan använde i år framöver, vid lämpliga tillfällen liknande det den där vinternatten på folkungagatan. will smith is so gonna have it! en hjälp för ett trasigt hjärta och svaga ben. med tillhörande hyttande näve i luften. för efteråt skrattade vi åt händelsen, åt den fabricerade kärleken och det fåniga livet. höjde näven mot skyn och vevade.

Idag är det ett år sedan hon dog. ett år. det är helt jävla ofattbart idiotiskt och fånigt. ett år. stundtals känns det som att det var igår jag fick det där samtalet som kastade verkligheten i golvet som ett glas, tusen skärvor som grävde sig in under bara fotsulor. stundtals känns det som att det aldrig har hänt, som att hon när som helst kommer ringa eller skicka ett meddelande om att fort, vi måste ha ett dan-prat! men verkligheten är ju annorlunda. verkligheten är inget dan-prat längre. det var ett år sedan hon dog och hon kommer aldrig mer att ringa eller skicka ett meddelande igen och det får mig att vilja... ja,

will smith is so gonna have it.

Om sällsamhet.

Och särskilt smältvattensjöarna bortanför stora skuggan dit änderna letat sig och nu ligger och guppar, vittnar om kung bores reträtt. jag vaknar innan sex på morgonen med en sällsynt känsla. en sällsamt varsam handrörelse för att få den att stanna kvar, men den ger sig av med klockorna som ringer.

som att ha väntat på en vårdag sedan november, med alldeles för mycket otakt.

Om sällsynta dagar.

Särskilt lördagen var väldigt fin. jag älskar att vakna tidigt på helgen och dricka kaffe utan efterdyningar. det borde ske oftare, men så är man en jävel på att förstöra (för) sig själv. men särskilt lördagen var väldigt fin. jag bakade kanelbullar inför bjudningen på kvällen och kärleken bar ut utemöblerna på vår uteplats. nu har jag satt min fot där första gången. med fot menar jag bokstavligen för jag tittade bara ut en sväng. iron & wine, belle & sebastian. på kvällen åkte jag till mitt gamla kollektiv och kramade henne för första gången på ett halvår. det var väldigt fint.

sedan kom efterdyningarna.

Om upprepningar och skitiga bakgårdar.

Jag blir så trött på mitt namn ibland. som att det helt förlorar betydelse om man säger det flera gånger i rad. rabblar det i oändlighet, som en grammofonskiva som hakat upp sig. tziddtzidd tziddtzidd tziddtzidd. ibland sätter det sig på tvären i halsen när jag skall presentera mig för någon ny förmåga. låter konstigt när jag säger det. som att jag själv inte vet vad jag heter eller hur det uttalas. 

När jag var liten ville jag heta något annat, jag vet inte riktigt varför, men jag hade i alla fall några alternativ. kanske för att det finns så många valmöjligheter och ofta är man aldrig riktigt  nöjd med det man har om man kan få någonting annat. jag hade heller inget smeknamn när jag var liten, det ville jag gärna ha. alla cool kids hade smeknamn, men ett så kort och tvåstavigt namn som mitt kan man ju inte förkorta sådär smidigt att det liksom faller sig naturligt. därför fick jag inget smeknamn utan jag fick dras med mitt gamla vanliga namn hela uppväxten. turligt nog träffar man senare människor som uppnått den gedigna åldern då man faktiskt kan hitta på smeknamn på varandra som inte alltid har med det ursprungliga namnet att göra, eller så är man finurlig och byter ut någon bokstav och så får man ett nytt namn som ligger lenare i munhålan. öppnar upp nya världar med vokalbyten, anspelar på gamla händer, ögonblick, sekunder som skett.

Idag vill jag inte heta något annat. mitt namn duger väl lika bra som något annat och egentligen är det kanske inte lika mycket namnet som en själv man egentligen blir trött på. som sätter sig på tvären i halsen.

När jag kommer hem från jobbet kastar jag ett öga på vår postbox igen. nej, mitt namn har fortfarande inte kommit upp. lite som att jag inte finns när mitt namn inte gör det.

tziddtzidd tziddtzidd tziddtzidd.

Om det viktiga i regler.

Vi försöker ha lite regler i gårdshuset. se till att saker liksom sköts ordentligt, att utsvävningarna har tyglar och att locket kan läggas på. det är viktigt med fasta rutiner, det vet barn, det vet hundar. till exempel får man bara äta kalaspuffar om det är helg. det är en viktig regel.

jonas har brutit mot den regeln två gånger den här veckan. hittills.

Om nattvrak.

Jag har svårt att somna. som att det kliar överallt, kanske mest innanför huden där jag liksom inte kommer åt. han somnar alltid genast och på stört, jag vet inte hur han gör men det ser fantastiskt ut, sådär mjukt. som att det finns en plats att slappna av på. jag är spänd som en fjäder. kan inte sluta att bita ihop käkarna, spänna nacken trots att den borde vila på kudden. så jag kliver upp i mörkret, går över golvet som känns sådär lite strävt under bara fötter. tar ataraxen ur badrumsskåpet och sväljer med vatten.

när jag väl somnar drömmer jag att jag skall skriva en tenta som jag inte pluggat till och inte kan något av svaren. jag drömmer den drömmen ofta numer. som vaksam symbolik med stängda ögon.

Om huden på händerna.

Få saker är så fina som att sitta på vardagsrumsmattan och spela monkey island med hörlurar på medan han ligger och sover i soffan bakom min rygg.


Idag är en sådan där dag då jag kommer på hur kär jag faktiskt är i den där karln. jag gillar sådana dagar.

Om svavelflickan och kattkänslan.

Jag vet inte varför jag är så skör just nu. som en använd svavelsticka; minsta lilla får mig att frasa sönder. som att jag börjar gråta på krogen över något som någon säger, något som jag egentligen brukar kunna vässa tungan för och bara svälja inåt och vända om till ett fånigt skämt. att halka till på isen eller få en sten i skon under promenaden kan göra mig lika nära till tårar som den år 1809 gamle avsatte kungen. det är som uppdämningar under huden som hotar med att brisera vilken sekund som helst, utan förvarning och utan vit flagg. när han ber mig sitta still i soffan känns det som att hela mitt väsen kreverar och gummisnodden kring själen liksom spänns ut och in i en trumfanfar över bröstbenet. saker som jag annars tar som hjärtliga skämt gör mig ursinnig och jag vill börja skrikgråta och bara försvinna in under något gammalt. hörs inte syns inte.

Det finns en gräns för hur många orosmoment som kan rymmas i den där burken som är ens själ. hur många stickande smärtor som kan rymmas under huden. på nätterna kryper jag tätt tätt intill som om känslan av hans sovande hud skulle kunna ta bort tankarna. tätt tätt intill  där jag lapar närhet som en utsvulten gammal katt skulle lapa mjölk om den så bjöds. jag minns vår katt och hur skör han blev när han  blev gammal. ett litet kattskelett med tunn hud och en ryggrad som skar upp genom den gråsvarta pälsen. hur hans jamanden inte blev annat än krackelerande pip, hjärtskärande små skälvningar. katten som var så stolt och stark en gång; klådde upp en räv som gjorde intrång på reviret på farmors land i gottröra. men sedan, en liten spillra som jampipade sin väg fram till den vita plastfåtöljen i mitt flickrum där han med hjälp av våra händer kunde krypa upp för att dö.

Om smältvatten.

Utanför fönsterna på sjunde våningen glittrar smältsnön taktfast nere på marken, har man persiennerna öppna måste man kisa för solen. det är med en blandad känsla jag öppnar fönstret lite grann för att liksom känna att jag inte direkt fryser trots korta ärmar på klänningen. delvis, känslan av att kanske kanske är evighetsvintern snart förbi, kanske kanske kommer orken och lusten åter med bar mark. men samtidigt, under huden någonstans ormar sig den där andra känslan.

Det var kanske nästan exakt ett år sedan vi satt där på rökbalkongen till stockholms sjukhem, tillsammans med henne, sista gången vi sågs. nästan exakt ett år sedan. jag glömmer aldrig hur smältvattnet föll från våningen över, landade på balkongräcket där det glittrade till i solen innan det stänkte ner över hennes ben som var klädda i sjukhemmets mjukisbyxor där hon satt i sin rullstol och rökte cigarett på cigarett med slutna ögon. slangar och droppställ, ett blodigt cvk i halsen. jag glömmer aldrig ljudet av dropparna. hon ville röka två cigaretter på raken; ville inte gå in. vi satt med henne, solan och jag och de andra som bara är diffusa i kanterna, och jag rökte också, fast jag egentligen hade slutat, vad gör man inte för att minska på obehaget hos en vän som inte skall behöva känna sig ensam när denne snart skall dö. 

Vi körde tillbaka henne till rummet efter ciggen, solan styrde rullstolen. droppställ med slangar och korridor ("är ju pyntad som någon jävla julgran!"). vi skrattade åt snedstyrningar, åt de ångestladdade stengodskatterna som satt och blängde vid varje dörr. stengodskatter med stirrande blick, vid varje sista anhalt, för det var ju så det var. vård i livets slutskede. slutskede. vi skrattade men kanske bara någonstans i halsen. men jag kunde inte berätta vardagliga saker för henne när hon frågade mig om dem. kunde inte berätta om mitt jobb, om min nya kille, om saker som plötsligt kändes irrelevanta mot det faktum att hon skulle dö, där i sjuksängen, pumpad på morfin i sjukhemmets mjukisbyxor och med slangar inskurna i halsen. jag kunde inte distrahera hennes tankar när jag bara ville skrika. jag kunde inte rädda henne.

jag kunde inte rädda henne.

och det var mars och det var smältsnö och den eviga vintern skulle just ta slut. kanske tog den bara sin början.

Om.

Vi behöver en revolution.

Jag vill inte sitta upp och ner hela dagarna. jag vill ta mitt pick och pack och packa ner i en väska för ett par dagar eller kanske mer. jag vill ta kärleken i hampan och resa bort någonstans vartsomhelst kanske paris. jag vill sitta och svamla med mina vänner och dricka vin utan att tro att det trasar sönder. vimmelvamla kanske ramla och jag vill skratta så mungiporna liksom är det enda som känns i hela kroppen.


jag vill inte ha ont mer.

Om vaksamheten.

I mars sitter jag nere på företagshälsovården och förklarar mina problem med saklig röst och berättar när och hur jag behöver få hjälp och varför. givetvis säger mitt tonläge att jag har full kontroll, att javisst det är under läkarutredning, ja det också, men jag behöver er för det här och det här och kan ni komma då och kan jag komma då och bra bra tack så mycket.

På arbetet är jag sådan, som att jag har full kontroll, sansad och saklig, koll på allt hela tiden inga orosmoment. den akademiska rösten och stadig blick.

Men sedan kommer jag att komma hem och jag kommer att ligga och titta i taket med flackande ögon, varseldemonen rivandes i magen och jag kommer inte ha full kontroll över något och jag kommer att vara jättenervös inför nästa onsdag och undersökningen som kanske kan svara på vad det är för fel på mig, varför jag har så ont hela tiden. men innan dess, full kontroll, vålnadsnät och inredning för att skingra.

På kvällen läser jag om hur de cyklar på gotland, bara hyr cyklar och dricker vin och lite sådär lever och han frågar mig om jag längtar till gotland när jag läser det men jag säger att jag mest blir ledsen för att jag aldrig kommer att kunna göra sådär för att jag alltid kommer att ha ont.

och det är så det känns och det är en stor jävla sorg i sig.




och jag såg min ungdom trampa gasen i botten och sedan köra rakt in i en bergvägg

Om sekel.

Det hade du inte väntat dig va! säger han när mr. matt "super cool lead singer-guy" berninger klättrar genom hela publikhavet, upp på läktarna och precis upp bakom vår rad på cirkus. mikrofonen med världens längsta sladd i handen och kostymen som fladdrade förbi min axel. nej, det hade jag sannerligen inte och jag rodnar som en skolflicka och vågar inte röra vid honom som alla andra. jag är uppvuxen med övertygelsen om att alla människor har sin privata sfär och den inkräktar man inte på genom att utan lov kladda loss på någons kropp. nu var väl i och för sig det faktum att han faktiskt klättrade upp till bakre väggen av cirkus och i princip slickade på taket en invit om någon, men ändå. jag blev generad som en skolflicka blir när snyggaste killen i klassen går förbi i korridoren och jag hade inte druckit två flaskor vin men vilken spelning! att få höra en av de senaste seklens bästa röster sådär rakt inpå. 

man kan få gåshud för mindre.