Om den tjugotredje mars.

Hon står och sparkar på reklampelaren och skriker medan lille skutt-tårarna sprutar ur ögonen och sminket rinner. folkungagatan mitt i vinternatten, han har just gått hem med en annan mitt framför ögonen på henne och nu tittar will smith ner på hennes svarta stövlar som pepprar på mot hans yta och nävarna bankar mot hans bröst där på filmaffischen. vi är arton år och svartsminkade. arton år och svarthåriga och kärleken har återigen visat sitt rätta ansikte. hon vrålar medan jag griper tag i henne och vi halkar båda omkull i snöhögen och blir sittandes där; hon med skrikgråt och fäktande armar och jag med mina hårt om henne för att lugna och för att hon inte skall ta sig loss och springa efter den svekfulle och antingen mosa honom eller vad vet jag, dra honom i håret. eller än värre, göra sig själv till åtlöje – det får hon inte, hon är värdigare än så, det vet jag. och det vet hon, alltid annars, men kanske inte just nu. man vet det inte just då, då kärleken till någon känns som det enda som är sant och någonsin kommer att vara sant fastän det inte är sant.  men hon gråter och skriker och skakar och jag håller om henne hårt hårt, aktar mig för nävarna och säger att jag inte kommer att släppa och det är sant. och jag gör det inte heller, jag släpper henne inte, inte för en sekund, även om den blötkalla snön letar sig genom våra tunna strumpbyxor under de korta kjolarna. så vi sitter där, fulla på guntrum och cider och när jag märker att hon inte fäktar lika hårt säger jag att det ändå inte kan vara will smiths fel att det blivit som det blivit men att han fan kan ha det och då ler hon mellan snyftningarna.

sedan reser vi oss.

Det blev en metafor som vi sedan använde i år framöver, vid lämpliga tillfällen liknande det den där vinternatten på folkungagatan. will smith is so gonna have it! en hjälp för ett trasigt hjärta och svaga ben. med tillhörande hyttande näve i luften. för efteråt skrattade vi åt händelsen, åt den fabricerade kärleken och det fåniga livet. höjde näven mot skyn och vevade.

Idag är det ett år sedan hon dog. ett år. det är helt jävla ofattbart idiotiskt och fånigt. ett år. stundtals känns det som att det var igår jag fick det där samtalet som kastade verkligheten i golvet som ett glas, tusen skärvor som grävde sig in under bara fotsulor. stundtals känns det som att det aldrig har hänt, som att hon när som helst kommer ringa eller skicka ett meddelande om att fort, vi måste ha ett dan-prat! men verkligheten är ju annorlunda. verkligheten är inget dan-prat längre. det var ett år sedan hon dog och hon kommer aldrig mer att ringa eller skicka ett meddelande igen och det får mig att vilja... ja,

will smith is so gonna have it.