Jag vet inte varför jag är så skör just nu. som en använd svavelsticka; minsta lilla får mig att frasa sönder. som att jag börjar gråta på krogen över något som någon säger, något som jag egentligen brukar kunna vässa tungan för och bara svälja inåt och vända om till ett fånigt skämt. att halka till på isen eller få en sten i skon under promenaden kan göra mig lika nära till tårar som den år 1809 gamle avsatte kungen. det är som uppdämningar under huden som hotar med att brisera vilken sekund som helst, utan förvarning och utan vit flagg. när han ber mig sitta still i soffan känns det som att hela mitt väsen kreverar och gummisnodden kring själen liksom spänns ut och in i en trumfanfar över bröstbenet. saker som jag annars tar som hjärtliga skämt gör mig ursinnig och jag vill börja skrikgråta och bara försvinna in under något gammalt. hörs inte syns inte.
Det finns en gräns för hur många orosmoment som kan rymmas i den där burken som är ens själ. hur många stickande smärtor som kan rymmas under huden. på nätterna kryper jag tätt tätt intill som om känslan av hans sovande hud skulle kunna ta bort tankarna. tätt tätt intill där jag lapar närhet som en utsvulten gammal katt skulle lapa mjölk om den så bjöds. jag minns vår katt och hur skör han blev när han blev gammal. ett litet kattskelett med tunn hud och en ryggrad som skar upp genom den gråsvarta pälsen. hur hans jamanden inte blev annat än krackelerande pip, hjärtskärande små skälvningar. katten som var så stolt och stark en gång; klådde upp en räv som gjorde intrång på reviret på farmors land i gottröra. men sedan, en liten spillra som jampipade sin väg fram till den vita plastfåtöljen i mitt flickrum där han med hjälp av våra händer kunde krypa upp för att dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar