I mars sitter jag nere på företagshälsovården och förklarar mina problem med saklig röst och berättar när och hur jag behöver få hjälp och varför. givetvis säger mitt tonläge att jag har full kontroll, att javisst det är under läkarutredning, ja det också, men jag behöver er för det här och det här och kan ni komma då och kan jag komma då och bra bra tack så mycket.
På arbetet är jag sådan, som att jag har full kontroll, sansad och saklig, koll på allt hela tiden inga orosmoment. den akademiska rösten och stadig blick.
Men sedan kommer jag att komma hem och jag kommer att ligga och titta i taket med flackande ögon, varseldemonen rivandes i magen och jag kommer inte ha full kontroll över något och jag kommer att vara jättenervös inför nästa onsdag och undersökningen som kanske kan svara på vad det är för fel på mig, varför jag har så ont hela tiden. men innan dess, full kontroll, vålnadsnät och inredning för att skingra.
På kvällen läser jag om hur de cyklar på gotland, bara hyr cyklar och dricker vin och lite sådär lever och han frågar mig om jag längtar till gotland när jag läser det men jag säger att jag mest blir ledsen för att jag aldrig kommer att kunna göra sådär för att jag alltid kommer att ha ont.
och det är så det känns och det är en stor jävla sorg i sig.
och jag såg min ungdom trampa gasen i botten och sedan köra rakt in i en bergvägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar