Om vintervår och demonvals.

Ibland när jag är ute på promenad där den stora skuggan breder ut sig, kan jag bli ursinnig på tuggummit i min mun. omöjligheten att bli av med det gör att jag vill skrika. det är så löjligt, ty jag vet om det redan när jag stoppar in det i munnen innan jag går ut; att det kommer att slita i nerverna på mig. ändå gör jag det. det finns inte en papperskorg på hela promenadsträckan och tuggummit kommer obevekligen att börja växa i munnen på mig, skapa frustration med sin fadda smak. som att fängelset kommer inifrån munhålan.  men att spotta det på marken är inget alternativ. det vore inget annat än

fågelmord.


Inatt drömde jag en sådan där dröm igen, som låter de psykologiska demonerna iklä sig dräkter och ställa sig på scen inför fullsatt åskådarläktare. det där skådespelet, som säger mer om mig än jag någonsin skulle yttra högt. ridån som går upp, och sanningen skall inleda scenariot.