Jag blir så trött på mitt namn ibland. som att det helt förlorar betydelse om man säger det flera gånger i rad. rabblar det i oändlighet, som en grammofonskiva som hakat upp sig. tziddtzidd tziddtzidd tziddtzidd. ibland sätter det sig på tvären i halsen när jag skall presentera mig för någon ny förmåga. låter konstigt när jag säger det. som att jag själv inte vet vad jag heter eller hur det uttalas.
När jag var liten ville jag heta något annat, jag vet inte riktigt varför, men jag hade i alla fall några alternativ. kanske för att det finns så många valmöjligheter och ofta är man aldrig riktigt nöjd med det man har om man kan få någonting annat. jag hade heller inget smeknamn när jag var liten, det ville jag gärna ha. alla cool kids hade smeknamn, men ett så kort och tvåstavigt namn som mitt kan man ju inte förkorta sådär smidigt att det liksom faller sig naturligt. därför fick jag inget smeknamn utan jag fick dras med mitt gamla vanliga namn hela uppväxten. turligt nog träffar man senare människor som uppnått den gedigna åldern då man faktiskt kan hitta på smeknamn på varandra som inte alltid har med det ursprungliga namnet att göra, eller så är man finurlig och byter ut någon bokstav och så får man ett nytt namn som ligger lenare i munhålan. öppnar upp nya världar med vokalbyten, anspelar på gamla händer, ögonblick, sekunder som skett.
Idag vill jag inte heta något annat. mitt namn duger väl lika bra som något annat och egentligen är det kanske inte lika mycket namnet som en själv man egentligen blir trött på. som sätter sig på tvären i halsen.
När jag kommer hem från jobbet kastar jag ett öga på vår postbox igen. nej, mitt namn har fortfarande inte kommit upp. lite som att jag inte finns när mitt namn inte gör det.
tziddtzidd tziddtzidd tziddtzidd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar