Om smältvatten.

Utanför fönsterna på sjunde våningen glittrar smältsnön taktfast nere på marken, har man persiennerna öppna måste man kisa för solen. det är med en blandad känsla jag öppnar fönstret lite grann för att liksom känna att jag inte direkt fryser trots korta ärmar på klänningen. delvis, känslan av att kanske kanske är evighetsvintern snart förbi, kanske kanske kommer orken och lusten åter med bar mark. men samtidigt, under huden någonstans ormar sig den där andra känslan.

Det var kanske nästan exakt ett år sedan vi satt där på rökbalkongen till stockholms sjukhem, tillsammans med henne, sista gången vi sågs. nästan exakt ett år sedan. jag glömmer aldrig hur smältvattnet föll från våningen över, landade på balkongräcket där det glittrade till i solen innan det stänkte ner över hennes ben som var klädda i sjukhemmets mjukisbyxor där hon satt i sin rullstol och rökte cigarett på cigarett med slutna ögon. slangar och droppställ, ett blodigt cvk i halsen. jag glömmer aldrig ljudet av dropparna. hon ville röka två cigaretter på raken; ville inte gå in. vi satt med henne, solan och jag och de andra som bara är diffusa i kanterna, och jag rökte också, fast jag egentligen hade slutat, vad gör man inte för att minska på obehaget hos en vän som inte skall behöva känna sig ensam när denne snart skall dö. 

Vi körde tillbaka henne till rummet efter ciggen, solan styrde rullstolen. droppställ med slangar och korridor ("är ju pyntad som någon jävla julgran!"). vi skrattade åt snedstyrningar, åt de ångestladdade stengodskatterna som satt och blängde vid varje dörr. stengodskatter med stirrande blick, vid varje sista anhalt, för det var ju så det var. vård i livets slutskede. slutskede. vi skrattade men kanske bara någonstans i halsen. men jag kunde inte berätta vardagliga saker för henne när hon frågade mig om dem. kunde inte berätta om mitt jobb, om min nya kille, om saker som plötsligt kändes irrelevanta mot det faktum att hon skulle dö, där i sjuksängen, pumpad på morfin i sjukhemmets mjukisbyxor och med slangar inskurna i halsen. jag kunde inte distrahera hennes tankar när jag bara ville skrika. jag kunde inte rädda henne.

jag kunde inte rädda henne.

och det var mars och det var smältsnö och den eviga vintern skulle just ta slut. kanske tog den bara sin början.