Om husarrest.

Det tycks som att allting ligger på mig så jag läser om helldén och erskine istället för att göra något av det jag ändå inte kan göra. de stelsterila fasaderna som omger mig ungefär hälften av dygnets vakna timmar är ångestladdat platta under alla årstider förutom under vintern. det är bara under vintern som det finns någon behållning av dem överhuvudtaget. när snön hänger på trädkronor, bländvitt. dämpar alla ljuden i atmosfären och får husen att se ut som is; som att de sex byggnaderna i söder på något vis kommer till sin rätt när allt runtomkring fryser. jag undrar om helldén tänkte på det, om det var det som var meningen. eller om det vara råkade bli, som så mycket annat här i livet.


Den allra sista dagen av novembers neuroser. leslie nielsen har gått ur tiden. det är ekonomiska spörsmål på sjunde våningen. en vecka kvar till rom och jag har haft fingrarna mot läpparna sedan jag kom.


men allt är vintertorr hy och tygtankar. en förnimmelse av sommaren på tunnelbanan till jobbet, påbylsad till tänderna. det måste ha varit the national.

Om ljuset.

Jag vet väl att vi satt där vid köksbordet. ljuset kändes som att det precis hade blivit sommar. sådär lätt svidande under näsan, sådär att hudens skavanker syns.


pappa var här med 1g alvedon så jag tog två

säger hon. så länge jag känt henne hade hon alltid tjatat om de där 1g alvedonen. och de hjälpte tydligen lite, mot den där värken i höften som hon haft sedan gårdagen. och jag minns att jag tänkte att lite ont i höften har väl ingen dött av. sedan satte hon alex i knät och drog igång "hitta nemo" så att han skulle distraheras när jag i smyg drog fram saxen för att klippa lite i hans hår. för vi skall vara så jävla snygga på dopet imorgon! hade hon sagt. alex var inte det minsta intresserad av att hitta nemo när han hörde saxljudet vid örat. att klippa en tvååring är inget lätt handarbete. men nemo var kvar på datorskärmen och en halv centimter babytunt hår föll till golvet och solen lyste utanför fönstret sådär så att det kändes att det just hade blivit sommar.

två veckor senare frågar hon om jag sitter ner. jag står med telefonen tryckt mot örat, där på golvet i min lägenhet och jag sätter mig inte ner.

jag har fått mina provsvar nu... alltså, bli inte rädd nu. jag har cancer.

hon säger det lite som om hon berättar att hon fick ett lågt betyg på en tenta och jag sätter mig inte ner.

ja, det är cancer, men det är inte en så farlig sort. och de hittade den i tid så jag kommer inte dö eller så. men det kommer bli några jobbiga månader.

vid det sista talade hon sanning och utanför kändes ljuset lite som att det var sommar, lite sådär som att det sved.

Om motstånd.

Få saker, så motvilligt. som att tvingas stiga upp från varm mjuk säng och hans varmmjuka hud, medan snön ligger tät utanför fönstret.

men måsten måsten måsten. tittar delvis på klockan, delvis på displayen.  

Om det åttonde.

Sällan har det varit så fint att vakna upp dagen efter. världens finaste ringer och förkunnar att han är utanför och skall komma upp, alldeles bara sådär. och jag som trodde att jag skulle behöva vänta i timmar med trassligt hår och vinklade händer.

Eftermiddag. vi åker till ikea sådär som jag sagt att vi skulle göra, sådär som små familjer gör för att ha det trevligt tillsammans. hade dante skrivit om ett åttonde helvete hade det förmodligen beskrivits just som ikea just den här dagen, någon gång mellan halv fyra och fem på eftermiddagen.

eskalation. panikångest på ikea - check! och ben och armar domnar av och när ryggen plötsligt hugger till på ett helt nytt sätt tror jag att stunden är kommen. det var alltså såhär det skulle sluta; lit de parade på varuhuset. stackars kärleken fick bara gå efter mitt korståg bland soffor och bänkar och filtar och lådor lådor lådor. jag står och stirrar in i en byrå med en känsla av magsjuka, och det är folk folk folk.  men som av ett mirakel lyckas jag samla mig så pass att vi kan hugga den där jädra bäddmadrassen som jag skulle ha och nu har jag den och allting är mycket bättre och sängen är högre än någonsin tidigare.


pensionärssäng, förkunnar han innan han tar på sig mössan och går ut för att leka. jag sitter kvar och längtar honom tillbaka innan han ens har gått. hänger stjärnan i fönstret, letar sara lidman.

Om det som förändrade allt.

Jag minns alldeles särskilt den där dagen. 


jag vet inte vilken årstid det var, ja jag vet. jag brukar vara bra på sådant; på sekunder, timmar, dagar, minuter. men. jag minns särskilt den där dagen då

den där dagen
den där

då det gröna, som jag aldrig riktigt sett i en målning förut. som att det där gröna jag aldrig riktigt trott på förut och det var det där gröna som jag låtsades vara ett bländverk och man sa lite som om

och det var som om, det var(jag har aldrig riktigt tappat andan så förr)


en gröngul känsla som satte sig i benmärgen. som illamående, magsjukt, spyfärdigt överrumplad. som om den där dagen, då andan satte sig på tvären i halsen, på tvären i halsen, på tvären, på det där bra sättet, på det där bra sättet, du vet på tvären och skrek


det var allt jag hade(!). 

som att det var då jag förstod att grönt inte alltid är samma färg som vi sagt. inte samma färg, inte samma grönt, inte samma

det är inte alltid samma färg. lite som att det var den enda färg jag någonsin varit utan att ens ha saknat.
 

& jag mötte en konstnär en kväll, när jag var jag men inte mig själv, och utan vidare övertalning skrev jag att


bra konst reducerar ångest


han skrev under på det papper som jag redan hade signerat och sedan vände almanackan blad.

Om nattmaran.

Säger saker till bilderna på mina hornhinnor. tyst för mig själv, inte en viskning, men lite så att orden nätt och jämnt ramlar ur gommen. stannar lite i munhålan, lämnar en raspigt söt eftersmak. men utan tvekan, bara ren sanning. snösäkert lövhalt.

Inatt slet min entitet mig mellan sömn och vakenhet. sex gånger alltsomallt. jag räknade, det har aldrig varit en sådan kamp tidigare. något med det här med att riva i nacken.

Något med att alltid anta formen av någon som jag litat blint på.

Om att stå vid busshållsplatsen och alltid dessa korthus.

Jag står vid busshållplatsen i snålblåsten, på vippen att börja gråta. och det är så jävla kallt och jag måste vänta på bussen trots att jag just tog den dit, men det var såklart som att kasta pärlor till svin. och det är snö och det är iskallt och det är för tunna kläder trots att jag klätt på mig. känslan av genomvåta fötter. hets i bröstben och rygg; en omöjlighet att säga var det sitter. det vandrar. jag vill bara få det här avklarat, få det svart på vitt, så att jag kan börja planera, eller riva korthuset. 

Det är alltid så jävla nära.

Om magman.

Det kan ha varit en av de sämre dagarna i mannaminne igår. så går det när man kommer hem sent på natten, efter att först ha åkt åt fel håll med tunnelbanan. yrselyra efter en fin kväll med fina marie. min käresta låg och sov när jag kom hem. tills jag kom hem, för att vara mer korrekt. jag ville inte sova ty jag ville spela gitarr. käresta blev arg och hotade med att gå hem. då ville jag ligga i sängen och lyssna på ipoden istället. när jag vaknade låg den kvar under oss och spelade. 

Dagen efter. när han faktiskt skall gå sådär på riktigt, drabbas jag av den värsta separationsångesten någonsin, rent historiskt sett. sällan har jag känt mig så ynklig. som att bröstbenet skulle krackelera och förvandlas till vätska. rinna ut genom porerna, genom golvet ner till magman. jag mår illa hela kvällen, tänker katastrofalt utlämnat.

Som när han säger
jag måste åka hem nu
och jag säger
nej
som att det är det enda sanna jag någonsin sagt.


Det bästa med februari; när han går hem kommer det alltid att vara till mig.

Om tunnelbanan.

Det var i slutet av februari och jag stod bredvid honom tätt intill. det känns som igår; som att känslan sitter kvar i halsen. och det var klubbliv och det var fullt av folk och det var jamie t som skulle spela. vi hade biljetterna redan, det kändes dumt att ställa in. och kanske behövde jag komma ut, göra annat än att sitta på sängen med knäna ihop och vänta. han tog min hand när han ledde oss till en plats som vi kunde se ifrån. kanske var det första gången han faktiskt tog min hand. han visste.

hon har inte långt kvar nu, kanske bara timmar eller dagar, ingen vet 

och det var i slutet av februari och det var öl i handen som att allt var som vanligt. det var jamie t på scen men jag tar upp telefonen hela tiden trots att jag egentligen inte vågar titta på den och jag ställer den på ljudlös tysttyststilla. hör inte, ser inte 

känner inte 

men mina andetag sätter sig på tvären. vi åker hem tidigt den kvällen och timmarna eller dagarna hon skulle få blev en knapp månad.

& när jag sitter på tunnelbanan hem från jobbet med en playlist ställd på "blanda spår" kommer jamie t och sjunger igen. efter mumford, efter cohen, efter en släng av arcade fire. och jag sitter där på tunnelbanan med samma känsla jag hade den där kvällen.

jamie t kommer alltid att påminna mig om den känslan. känslan av att stå barfota i ett kallt kök mitt i natten, med släckta lampor och täcket lindat runt kroppen. känslan av att stirra ut på en värld man inte längre känner igen. känslan av andetag som stannat i halsen.

Om väntansväntar

Mot novembernatt och jag tänker ordet väntan så många gånger att det till slut blir absurt. förlorar sin innebörd. in absurdum.

Om det som skär.

Den nya veckan och jag sätter förbud för mig själv att röra på mig. nio månader nu och jag vet inte vad som är fel. värken som hela tiden flyttar sig, hittar nya vägar, liksom mina självdiagnoser. motorikmisär och läkartid om en vecka. jag vill inte besudla orden med oro, så jag låter bli. men katastroftänkandet är en del av min kråksång, särskilt som att det finns så mycket som är så väldigt bra just nu. jag tror hela tiden att det skall rasa som ett korthus. för somliga saker är för bra för att vara sanna. mitt detet greppar efter varje lös tråd det kommer åt, på en klädnad som borde stå emot regn men vars sömmar är så sköra.

Kanske är det därför jag stänger in mig. drar mig undan från allt och alla, fast jag egentligen längtar så många. håller för öronen och väntar på katastrofen. väntar väntar väntar.

& istället.

vankar långsamt på utsidan av helldénhusen i eftermiddagsskymning. går i regnet utan jacka, en lånad bok av sara lidman i väskan. jag vill läsa igen. jag börjar här. sedan blir det dagerman.

Vidgade vyer mellan raderna.

Om förnimmelser

Det luktar bliw-tvål på torpet. eftersom ica hade slut på refilltvålen jag brukar köpa, köpte jag en bliw-tvål. så det luktar bliw-tvål på torpet. precis som det alltid gjorde då, för fyra och ett halvt år sedan. när allt var nytt.

när det var väggfärg, taklister och nya köksredskap. när det var min första egna lägenhet, min fristad, där jag jag jag bestämde. när det var tron på att allt skulle bli bra. tron på att allt skulle lösa sig.

där jag målade väggarna vita och grå, och tvättade bort färgresterna med bliw-tvål inne på toaletten. där jag pysslade papier maché-ramar och målade i guld och tvättade bort lim och hobbylack från huden med bliw-tvål.

bliw-tvål luktar  nya luftvägar, torparens frizon, s:t eriksplan till odenplan, att bli vuxen och att längta bort och in på samma gång. bliw-tvål luktar nostalgi. i en lägenhet där allt kanske inte löste sig, men somliga saker blev bättre. andra sämre. som alltid.

det luktar bliw-tvål på torpet. som att cirkeln sluts.

Om 49 kvm.

Det faller snöregn utanför fönstret på sjunde våningen. sådär sidleds, uppochner. nya professorn kommer in; tycker vi har "cozy" på vårt kontor. det beror givetvis på min röda glaslampa. den jag fick av solan, som jag har släpat med från torpet. torpet. 

det är sista månaderna där nu.

Han skickar en bild till min telefon. jag står i kaffekö, vinterkappa, mössa, halsduk. "våra materialval" står det under. våra. och det är klinkers och väggfärg och parkett och nu är det officiellt. när februarinerverna gör sig påminda skall vi flytta in i vår nya lägenhet på söder. på söder, ett stenkast från medborgarplatsen. på markplan skall vi pressa in allt vi äger och har på en öppen planlösning om 49 kvm. han och jag. jag och han.

och för första gången skall jag fly min barndoms stad på riktigt.

Om stundande februarinerver.

Det är klart. detärklartdetärklartdetärklart..(!)




How soon is then?

Om längtansvärden.

De senaste dagarna har varit fina. allhelgonahelgen; första gången jag införskaffade riktiga gravljus. sådana med lock på, ifall regnet kommer trots minusgrader. jag & kärleken promenerade ner till kyrkogården när vi väl tagit oss ur procentefterdyningar och säng. luften var iskall och på kyrkogården, full av rök från alla ljusen. det var så att man hostade när man andades, men så oerhört vackert. i mörkret såg man varken vart man gick eller var fötterna landade. men man såg ljusen. richard envisas ju med att husera längst bort på kyrkogården, redan där var vi stelfrusna. men skam, den som ger sig. eftersom det inte ens gick att se handen framför sig var det en bedrift att hitta loos mormors grav, men till slut lyckades vi med hjälp av j´s mobil lysa fram den lilla nummerplåten som märker ut platsen. nej, det finns ingen sten där. men jag rafsade bort löven som låg på marken och ställde ner ljuset. det blev ensligt, men väldigt fint. det känns som att loo är där också, även om så inte fysiskt. men det är ju tanken som räknas. känslan. det tredje ljuset fick hamna i minneslunden. för alla som bär mitt blod, alla som gick före. det var miljontals ljus där. på håll såg det ut som en stad.

Under helgen hade "vi" påhälsning av m som seglat hit från ön i egenskap av konstinköp. det hela blev fantastiskt trevligt. bra människor är inte helt överrepresenterade här i livet. det är fint när man får umgås med dem. jag ställde till bjudning på torpet efter kyrkogården och det var alldeles lagom och alldeles trevligt och alldeles sådär att man inte behövde ge sig ut i byn för att underhållas. dagen efter trotsade vi kylan och tog oss till utställningen av halmstadsgruppen på millesgården. deras konst känns för platt för min smak; den bär med sig samma känsla som den jolinska faddheten. men skulpturparken i skymningsljus och konstnärshemmet som vi var helt själva i var värt att stå och frysa vid lidingöbanan för.

Nu, novembernära. jag väntar på att kärleken skall ringa. säga om det blir, så som vi sagt. jag är nervös intill märgen.

väntansvärde.

Om hjärtan.

I november, och jag letar vaknad till ljudet av kaffebryggaren och belle & sebastian. sleep the clock around, hans sömntag från sängen. jag har givetvis hunnit skratta sådär att det

ljuder i bröstbenet,skinnet. innan han somnar om, längtansvärde. inatt tvingade jag oss att gå förbi platsen innan vi tog taxi hem. förbi vår plats. den som skall bli vår, så är det sagt. vårt kvarter. vårt, tillsammans. och vi står utanför och det är svartnatt och det är procentvener och alla orosmoment är som bortblåsta och jag jag jag har hjärtat fullt av musik och han han han

han står bredvid.

sådär, på riktigt nu.

Om det overkliga i verkligheten.

November och fantastiska, overkliga, skrämmande, fenomenala nyheter. hoppa upp och ner, bita på knogar och tänka oj oj oj, snart snart snart. men jag säger till honom som att jag menar det

vi får ligga lågt till på måndag

men oj oj oj. allt kommer att förändras, allt kommer att bli på riktigt nu. på riktigt, ingen låtsasvärld. om allt blir som det verkar, att det blir. 

Sådär på riktigt, som jag vill att det skall bli. och utanför fönstret är världen orange. ett märkligt ljus som tränger sig in i korridoren. 

och jag, jag andas från halsen. 

Om frågan att vilja.

Min allra käraste ringde mig när jag var på väg hem från jobbet igår. vid bussen där eftermiddag känns som kväll. när han vill fråga något hummar han alltid några varv innan orden kommer, det märkte jag väldigt tidigt. det är då alltid en fråga om vilja. om man vill något.

för första gången en känsla av på väg. jag vill vara på väg.

November och jag går ständigt runt med en känsla av att ha glömt någonting.

Om den jolinska faddheten.

Häromdagen tog jag mig tid att smycka kontoret med en reproduktion av einar jolins "dam i svart" från 1937. det får mig givetvis att bli något nervös.

Jag har aldrig gillat jolins konst. han är alldeles för platt, för tunn med sin alldeles för statiskt tråkiga linjeföring. hans konst säger mig ingenting; den passerar som ett litet svagt ljud som inte går att urskilja från de andra ljuden som ständigt hörs omkring en. hans färgbehandling lämnar efter sig en fadd smak i munnen; lite som att suga på en lovikkavante. jolin är en känsla jag har när jag ingenting känner. när man går omkring på gator och torg med ett gapande tyst hål där hjärtat, viljan och orden en gång var. det är inte som dardel, vars konst kan skrika utan ljud och måla sinnebilder och bröstvärnskänslor utan vare sig palett eller färg till hands. explosions in the sky & förnimmelser av något bekant i varje färgskiftning. vinkelvridning. jolin känns som klappgröt i jämförelse.

Det är uppenbart att Jolin, i målning efter målning, på ett nästan maniskt sätt försöker att lägga en sval, vacker hinna över tillvaron medan det under ytan tycks formligen koka i hans huvud

säger castenfors om jolins konst. jag säger gröt som kallnat i tallriken.

men det är trots allt svårt att säga nej till en dam i svart, med hög hatt och cigarett i hand. presumtivt tio år för sent på tidslinjen, men ändock i faggorna för den storslagna tiden i svensk konsthistoria. & jolin och dardel var åtminstone vänner, vilket torde räknas som något, och jolin är säkerligen bättre än den tråkigt svagsurrealistiska bild som hängde i ramen innan. den var inte ett val jag hade gjort utan den har suttit på den där väggen sedan åttiotalet, när någon sedan länge pensionerad lektor drev sitt akademiska liv och leverne från kontoret som idag ser ut som ett lager.

Det är en ny tid nu.

Om de som definierar.

Så kanske blir det lördag och kanske står jag på dansgolvet och tänker att jag är för gammal för det här. efter ytterligare en öl känns det bättre och medvetenheten om varje steg inte lika påfallande. jag dansar alltid med blicken i golvet. jag tänker att jag skall gå hem, men om valen är att gå hem eller att vänta på världens finaste som spelar skivor på andra sidan väggen, så väljer jag det sistnämnda. för då kan vi gå hem tillsammans, och att gå bredvid honom, det är det finaste jag vet.

Det föreligger alltid en vemodsvals när någon vän skall ge sig av. nu senast, till berlin, innan djungeln. som att alla splittras om och om igen, precis som sig bör för att inte stagnera. men jag minns som att det nästan var igår, när vi alla alltid satt kedjerökandes i grupperingar, på samma platser, ingen på väg, ingen väg att gå. we are nowhere and it´s now. flytande veckor, dimsynt klarsynthet. synteser. två slutade att andas för gott, och lämnade ilande svarta hål i bröstbenets vintergata. kanske hittar andra ny luft på andra platser. jag är kvar i staden där jag föddes. jag har inte bråttom därifrån, luften jag andas kommer inifrån, precis som det som kväver. centrifugalkraft.


Jag möter upp dem vid övergångsstället i mörkret på lördagen och jag kramar honom och säger


det är så fint ändå. jag såg bara era silhuetter på håll men kände ändå igen att det var ni. man ser det på hållningen. det är det som är så fint med vänner, att man känner igen dem.


Ja, det är det som är så fint med vänner. att i mörkret ser man att det är dem.