.

Kanske är det precis i slutet av just det här året och kanske spelar jag jonathan richman i ett nästan nedsläckt gårdshus där den enda ljuskällan är själva världen och och mormorslampan som aldrig var min mormors och så de där nyinköpta värmeljusen och kanske tänker jag samma tanke som jag tänkte just natten innan.

att så många människors liv just gick i spillror, att hela deras värld rasade sönder sådär i samma sekund som någon tog sitt sista andetag.

En egoistisk tanke i mörkret, men så just det där. med alla dessa människor vars värld just har rämnat,  medan min lyser svagt från hörnet på hyllan. sådär som att taket just rasade in och lämnade väg för allt smältvatten som finns. och så det där med min värld som rämnade den där dagen den 23 mars 2010. min värld som rämnade just då, där i det blekskrikande ljuset på fjärde våningen. den världen kom rasande in i bottenvåningen i mitt gårdshus när jag inatt läste att deras värld hade rämnat. självklart hade jag inte glömt det (de bara fötterna mot ett kallt golv som om det var det enda som kändes). självklart hade jag inte glömt bort att tänka på det varje dag. men det blev bara så tydligt. en erbarmlig repris, trots att ingen och ingenting någonsin kan jämföras. trots att ingen går igen går allt igen.

Och jag tror att du var en fin människa. en sådan där vackervän. världen hade nog rämnat även om du inte var det. för världen rämnar alltid. det är så den gör sig påmind. det är när världen rämnar som vi faktiskt märker att den finns. det är så lätt att glömma annars.

men världen rämnar alltid. förr eller senare blir vi påminda om livet. om att världen inte bara kan utan kommer att rämna. obarmhärtigt, kallt och oberäknat noggrant i varje hetsig uträkning.

Om tidlöshetens laglösa bundenhet.

Jag minns när jag på Moderna Museet en kulen dag för flera år sedan, erinrar mig att det var i anslutningen av filmvisningen av Chaplins Moderna tider (1936), stötte på Viking Eggelings Diagonalsymfonin från 1920. det slog mig just att jag då tyckte att den var uråldrig, lite som det äldsta som skett i modern tid. som att det var ljusår ifrån tiden och den vita kuben till rum där jag just då stod. och när jag nu läser om den känns 1920 plötsligt så väldigt mycket närmre. som att både tiden och avstånden har krympt. som att åldern och visheten (?) förminskat världen och historien och att det inte längre finns några hisnande djup. inget då före nu trots att nu aldrig kunnat finnas utan då. Lite som såhär*:

Annars. tvättar sönder händerna. de där fixa idéerna igen.

*©Stenmark

Om regnet. om stormen.

Jag borde ha förstått obalansen i kroppen den där måndagen då jag klev av vid stationen där arbetet ligger och tårarna liksom sådär endast hölls kvar av ytspänningen i samma ögonblick som crescendot i "severus and stone" skapade en översvämning i öronen. turligt nog, för att undvika någon scen, lyckades jag hålla dem i dragläge, sådär som att ögonen endast och bara tårats av en vind och ingenting annat.

Dagen efter, febervärk i nacken och tjocktjock hals.

Natten till idag, jag liksom sådär hostade mig till sömns efter timmar av kuddtravande men försökte ligga stillstill för att inte hålla båda delarna av familjen i sömnlöshetens hand. jag vaknade upp med en känsla av att allt börjar om, att allt sådär börjar på nytt.

Och på långalånga vägen mot de stora blå, det stora ispalatset kommer "severus and stone" och rämnar alla barriärer igen. turligt nog, för att undvika en scen, skattade jag mig lycklig då det var regnstorm där på vägen bredvid fältet. och mina nya svarta kängor trummade takten medan jag drog ner paraplyet över huvudet, över ögonen. och medan jag köper min latte på pressbyrån utan att ta av mig vantarna tänker jag att fan, den där ben cooper. vilken jävla karl.

From here on out, I'll wear this face for both of us.

Om de vackraste sångerna

Och det var väl ungefär klockan 13:15 den där lördagen i oktober, som bröstkorgen åter öppnade upp sig som en gotisk katedral där hjärtat klämtade som en alldeles för maniskt svängande kyrklocka. det är något alldeles särskilt det där, att plötsligt fysiskt befinna sig inför ett makabert konstverk som skapades för nästan hundra år sedan. eller i det här fallet, bortåt sextio konstverk. av nils dardel. herrejestanes. jag försökte förklara det häromveckan, med att ett konstnärskap kan vara som det där bästa bandet man någonsin hört, där enskilda konstverk kan vara som en av de bästa låtarna man någonsin hört. de där låtarna som liksom öppnar upp blodådrorna och gör att blodet plötsligt forsar fram fritt snarare än sakta pressas ut i länderna som en trögflytande sörja. den där låten som man kan lyssna på om och om igen och varje gång hitta nya nyanseringar, något nytt ackord på precis rätt ställe, en baktakt man aldrig hört förut som öppnar upp för nya känslor, nya tolkningar och nya sätt att se - precis så, precis som dem där världens bästa låtarna, där varje ackordskiftning är ett nytt penseldrag. jag fick en ny favoritlåt i lördags, när jag för första gången stod framför den drunknade flickan II (gouache 1919) som jag aldrig någonsin tidigare sett i verkligaste livet utan bara i dåliga svartvita reproduktioner. jag har alltid tilltalats av motivet, men aldrig någonsin sett penseldragen. de där gröna partierna i dandyns ansikte, och i ett av flickgestalternas. det är något schieleanskt över det sättet att behandla koloriten. något sjukligt, ångestdrabbat. det fullständigt sköljde över mig. linjeföringen i blicken. 

Jag hade hjärtklappning hela första kvarten och jag har inte hämtat mig än. när jag har gjort det ämnar jag försöka skriva något mer konkret kring själva utställningen men jag vet inte vad det blir av det eller var jag gömmer det. 

Och det var något alldeles särskilt med det där skymningsljuset som krackelerade hela atmosfären medan svarta skogssilhuetter passerade utanför tågfönstret den där kvällen i oktober då vi reste mot västkusten där det alltid regnar. något alldeles särskilt med tjärnskymtarna och höstsonetterna. tågbyte i göteborg och vindlande spår. i halmstad föll regnet från det att vi kom till det att vi åkte hem och den planerade bussfärden till konstmuseet byttes ut mot en resa i en taxi som faktiskt var en buss. och den planerade bussfärden in mot centrum igen, när jag tagit flera varv i utställningssalen, ramlat psykiskt över min egna fötter, bytt några snabba ord med intendenten och led av separationsångest byttes även den ut mot en taxi som faktiskt var en buss (vi tror inte att det finns vanliga taxibilar i halmstad) då vi efter femtio meter hade dyngsura ben och ett paraply som vek sig för vinden.

Det skulle sedan visa sig att vi såg mer av flygplatsområdet än själva halmstad men vi kastade ett öga på norre port mellan ölen, blev eskorterade av en kebabätande pojke till någon bar, klagade på illaluktande öl som blev utbytt (2 gånger) och insåg att utelivet i halmstad inte är något att hänga i granen men det spelade absolut ingen som helst roll för hjärtat var stort som en luftballong där i sviterna av de där fantastiska låtarna som rymdes inom de vita väggarna några kilometer från regionbussterminalen.

Om att hitta någon man aldrig visste att man sökte

Jag skrattar med munnen full av blod och vrålande hesa skri åt dig!

        - Pär Lagerkvist, ur Stinkande avskrädeshög, Ångest 1916

Vidunderlig, vidunderlig är människan! 

Aldrig såg jag något med så oerhört köttiga läppar. 
Aldrig såg jag något med så oerhörda tomma valv ovan ögonens glober. 
Aldrig såg jag något med en sådan oändlig längtan in mot sitt eget hjärta.

         - Pär Lagerkvist, ur När du möter en människa på gatan, Ångest 1916

Om himlavalvet vore av blankpolerat spegelglas och inte så dumt och suddigt 
blått som nu är fallet, skulle det vara mera ett nöje att leva. 
Mänskorna, bergen och de gamla ståtliga träden runt kring i världen 
skulle man kunna se förlöjligade, förvridna, förstorade däruppe, och alltid 
högst i kupan sig själv, upp- och nedvänd, med sprattlande ben. 
Det är möjligt att man allt fortfarande helst skulle välja att se världen 
sådan den är; men fann man någon gång livet platt, förnuftigt, fånigt 
välreglerat, skulle man kunna titta upp i himlen och övertyga sig om 
att det hela likväl är en ganska underlig historia.

            - Pär Lagerkvist, Om himlavalvet vore av blankpolerat glas, Ångest 1916

Om jakten på den försvunna skatten

Det var söndag och därmed 3 år sedan jag åkte ut till telefonplan med magen full av red stripe och mötte upp den där killen som nästan alltid då hade hatt för att träffa honom och bara honom och med vetskapen om att jag skulle träffa bara honom. 3 år sedan, det är helt vanskligt hur tiden går. så på söndagen den 7 oktober anno 2012 firade vi således vårt treårsjubileum. eller firade och firade, jag låg i konvalescens efter sviterna av mötet med tösera kvällen innan. nåväl, vi har aldrig varit sådana som tänder levande ljus och håller hand på restaurang. vi ligger mer som ekorrar och kurar. kärleken stekte i alla fall hamburgare till mig med smak av träkolsgrill, men det handlade nog mest om att han de facto inte låg för döden just den dagen och inget annat. 

Men det var inte det jag skulle skriva om. jag skulle skriva om det makabra i att jag inte bara inte kommer att få se dardels eminenta vattenfallet (1921) i mjellby i helgen, utan även om att den skall säljas på bukowskis på deras stora höstauktion och därav kommer gömmas där när jag är i mjellby! bevare mig väl! och precis som när akvarellen av den döende dandyn (1918) basunerades ut anno 2007 för omvärlden att bjuda på finns här inget utropspris. spekulanterna får helt enkelt avgöra vad den kan vara värd men det tisslas och tasslas i hörnen om att det är fullt möjligt att den går upp i eller över beloppet för den stora oljan av dandyn 1988, det vill säga magra 13 miljoner svenska riksdaler. akvarellen i fråga gick för blygsamma 3,25 miljoner anno 2007.

Så det blir med andra ord till att infiltrera bukowskis visning för att få se detta storslagna vattenfall alldeles på riktigt. det hade känts kongenialt att visa upp det på mjellby men om det nu skall envisas med att det skall stå i någon gammal auktionssal får jag väl styra kosan dit också. bevare mig väl om den skall gömmas i någon rik knös ägor (förmodligen kommer denna rika knös inte ha en aning om vad denne egentligen då sitter på för livsviktig skatt utan endast ha dollartecken lysande i ögonen som någon jäkla jerry devine från velvet goldmine).

Anywho, visst sjutton uppskattar jag att denna höst går i dardels tecken (även lilla akvarellen Parisergata från 1915 står nu till förfogande på bukowskis höstauktion med utropspris på 160 000-180 000 riksdaler), men ändå kan jag inte låta bli att tycka att det nu tafsas lite väl mycket på mitt hjärtas fröjd. jag har som bekant alltid varit en sådan som är dålig på att dela. på sätt och vis känner jag mig lite som indiana jones i fråga om vattenfallet - that belongs in a museum! om jag nu själv inte får ha verket i min sovalkov. det är ju ett nyckelverk i den dardelska oeuvren där alla hans absolut bästa kvalitéer kommer fram, likaså många av hans återkommande figurer och tematiska grepp. och koloriten! vilken prakt, vilken fröjd! det är ett verk som inte skall gömmas i någon privatsamling och med tanke på att det är av samma klass som visit hos excentrisk dam och crime passionnel borde dessa nästan hållas ihop. om inte i min lägenhet så möjligen på moderna som äger de två andra av hans mer betydande oljor. om nu inte någon himla bra människa som förtjänar att ha något sådant enormt fantastiskt på sin vägg och förstår vidden av det hela ropar in det. men det har jag stor anledning att starkt betvivla.

Om själaglädjen

Jag är nervositetskollrig inpå bara benen. 10 dagar kvar till avresa och 11 tills det smäller och dörrarna öppnas till den första separat-utställningen med dardel i mitt mannaminne ty det är de facto 24 år sedan något sådant sist gjordes och då var jag som bekant inte mer än ett koltbarn som åkte runt på bmx och åt glass snarare än förkovrade mig i konsten. om 11 dagar händer det. tåg är bokat, hotell är bokat och flyg hem är bokat och det är faktiskt så himla fint att kärleken slänger ut så mycket pengar för att följa med mig och se mitt hjärtas dans och själaglädje nils. ojojoj, ojojoj. och de har fokuserat helt rätt där på museet kring halmstad och idag skanderar nils barnbarn på fb-väggen att alla måste åka och det är fantasimålningarna som står i fokus och hurra hurra det är sant! inga tråkiga porträtt från salonger och inga jönsiga folkskildringar, nä fy fan här skall vi ha det bästa av det bästa, créme de la créme, självaste gräddhyllans grädde! får jag se utan pardon (1919) i verkliga livet kommer jag förmodligen trilla omkull (det är den jag hoppas mest på och tror ganska starkt att de kommer att visa) och bara de har skeppat dit exekution (1919) blir det till att hålla hårt i hjärtat så att det stannar kvar i bröstkorgen (den är för jävla viktig alltså). och j måstemåste få se visit hos excentrisk dam (1921) som förändrade och startade allt och gjorde att jag kände mig berusad och extatisk utan att ha druckit en droppe (ja, jag skrek och sprang första gången jag såg den, det där gröna ljuset, det gröna ljuset) och crime passionnel (1921) som är för evigt inpräntad på min hud. jag vet att de kommer visa drömmar och fantasier-sviten (1922) och bara en sådan sak, bara en sådan sak. och måtte de bara ha dragit dit vattenfallet(1921)och och och

sa förresten att jag inte kan vänta?

Om rötterna och spökena

Vi sitter sådär mitt emot och jämrar oss över hur tiden går, hur krämporna blir allt tätare med ålder och vännerna som försvann och vad skall man egentligen göra för en god natts sömn (vad är det egentligen, någon som vet får gärna tell their story!). och det är veckans öl(karhu - varför heter det egentligen "veckans öl" när det alltid är just den ölen som serveras på carmen som just "veckans öl", kan den inte bara heta "karhu"?) och det är paraplyer på golvet och jag har saknat min sol något så djävulskt och vi vet att vi är så himla dåliga på att ses. men nu när världen kom över k lyckades jag fånga in sol i hålrummet och det var kanske det finaste på länge.

Och dagen blev en sorts spöksonat med början i att m hörde av sig och ville att jag skulle komma på hans releasefest, vilket säkerligen skulle varit hemskt trevligt och lite konstigt på samma gång men det går ju förstås inte för det är samma dag som jag och hjärtat åker till halmstad (klart och betart och nervositetskoller och två nätter på hotell och så det där med min själaglädje nils) så det blir inget av med det. och som en spöksonat skall sjungas möttes jag och sol av två gamla vålnader från föregående decennium, där på ölhaket på söder, där plötsligt oz och kragen sitter med varsin öl. det var säkert nästan fem-tio år sedan vi sågs, bara en sådan sak. och det kändes samma lika fast helt tvärtom för det var ju trots allt en sådan annan tid då vi satt i det orangea rummet som nu är vitt, och bad varandra att läsa på korten istället för att sitta och svamla.

Men vi har inte tid för gamla spöken och how's life been för vi måste sitta själva i hörn och avhandla gamla krämpor, panikkänslor och själajäkt och det gör vi och jag inser att jag har saknat mig blå efter min sol för vissa människor är verkligen rötterna som sover under ens fötter. sådana där personer som är så fundamentala i ens liv och självbild och som liksom har haft ett finger med i spelet i hur man formats, blivit, vill bli och vara. sådana rotpersoner känner man igen nästan på en gång och det känns någonstans som att stormen i bröstkorgen liksom stillar sig när man träffas 

och det, det kanske är bland det viktigaste som finns i hela världen.

Och igår, när regnet var på väg bort, låg en ensam liten dimskugga försiktigt kvar över några grantoppar därborta vid vargstigen. det var så vackert att jag nästan ville springa dit, ställa mig under den och bara vänta.

Om tre sketna ackord.

Avskyr den här klyschiga känslan av att hela ens liv går åt till att vara på arbetet, att vara för trött för att orka göra något vettigt efter arbetet och att man liksom inte hinner göra det man vill göra. trött på att inte orka/vilja träffa någon på vardagskvällar för det kan implicera att jag är för trött dagen efter när jag måste gå upp eller att jag inte kan sova alls för något störs i rutinen. dessa ständiga klockor och fan och hans moster och känslan av att klaga på precis samma sak som alla andra som måste gå till jobbet men inte får klaga för de har ju faktiskt ett jobb. men det är ju precis som så, att får man lediga stunder eller rent av lediga dagar, så finns inte ens inspirationen att göra något. för gräset är alltid grönare på andra sidan och man vill alltid göra det man inte kan eller får. men nu är det så att jag har tusen sidor på min bok att skriva och tusen ackord på gitarren att spela (och titta/kanskeköpa/hämta ny gitarr) och jag hinner orkar liksom inte med det efter att ha varit på kontoret hela dagen och avskyr känslan av att man faktisk inte skall klaga för man har ju faktiskt i alla fall ett jobb och utan jobb skulle man inte få pengar och inte ha ens kunna titta/kanskeköpa/hämta någon sketen gitarr in the first place. 

Och när helgen kommer kanske man skulle kunna ha både tid och ork för att göra lite annat men då är man som bekant för bakis för att orka/vilja och allt blir som en broder daniel-låt all over.

Avskyr även när jag måste gå in och väcka kärleken flera gånger en vardagsmorgon för att han är för trött för att höra klockan och jag avskyr det för jag vill inte väcka honom när han ligger där och sover och är finast och jag blir förbannad på att jag liksom inte bara får lägga mig bredvid och tittavaramed sätta telefonen på ljudlös för nu skall det minsann hetsas och jag har redan skorna på.

Sådana saker.

Om chiaroscuro

Någonstans mitt i tantolunden krockar jag med någon slags insekt på joggingturen och den liksom kläcks sönder i mitt öga och känslan är ungefär den som när någon häller frätande syra någonstans i ögonvitan, kan en tänka. det är måndag och jag sprang ifrån regnet.

Sedan han tog kappsäcken över axeln och hoppade på planet norrut har gårdshuset blivit tidlöst. en saint sebastian egon schiele style och jag liksom limmar ihop mina händer i parti och minut. trippar försiktigt runt för att inte väcka spindlarna som säkerligen bidar sin tid i mörka skrymslen och vrår.

när lördagen gick över till söndag hade jag en fåra i ringfingret, säkert flera millimeter djup.

Om(nipotens)

och någonstans på vägen till arbetet känns det som november, där i regnet under de stora kastanjeträden. och jag har tunn sommarklänning och kängor och damien rice och stora droppar ramlar från lövverket ner på näsan, men jag har aldrig någonsin varit rädd för höstens (be)grepp.

& jag tänker att någon eller något borde ta den där pannlampan, kompassen, kartan och kanariefågeln och ge sig ner i urgrunden av det som sägs vara min själ (det ryktas om att den flyter runt någonstans i blodomloppet), liksom sådär för att hitta det som skaver, för det kan inte vara möjligt att hemsökas av så tusenfaldiga tankar och enfaldiga domedagar varje kväll när ljusen släcks, nej det kan inte vara möjligt och alldeles säkert inte sunt.

& jag tror mig ha ett grustag någonstans i magtrakten, någonstans i det ofungerande systemet kring pankreas, ventriculus gaster, lien och renes och så länge jag kan minnas har jag fått ångest av sandtag

famntag, klapp eller kyss.

det är snart slutet av augusti men det känns redan som höst. men jag har aldrig varit rädd för höstens begrepp trots att jag är den räddaste flickan i världen. trots att jag är räddsomfan har jag aldrig varit rädd för hösten. hösten är alltid den nya tiden.


 

Om fotnoter.

Apropå tid sa min kärlek igår, rent apropå ingenting eller något tv-program som någon blev utsatt för:

Om tretton år fyller jag femtio.

Jag: om fjorton år, menar du.

(Tystnad)

Jag igen: mm, och du vet väl hur fort de här senaste fjorton åren har gått?

Han: ja... åh! varför sa jag så?!

Sedan kom det sig så, att en ångestens slöja la sig över gårdshuset, där mitt på södermalm, där på söders höjder, där, inte alls långt ifrån vita bergen, där ulf lundell lät sin jack bo i litet hus. just där.

och någonstans säkerligen alldeles i närheten, sitter lundell som också är en gammal man nu, och undrar vad som hände med åren.

Om gårdagens vankelmod.

Jag råkar fastna i min allra första bloggy under kaffepausen. det är svårt att inte göra, svårt att inte låta sig föras tillbaka i tiden. fem-sju år, som att allt var så annorlunda då men ändå precis likadant och samma lika. jag censurerade inget då, på gott och ont. i minnet minns jag allt jag glömt.

Jag skrev mycket om kjellvander d.y., om nils, om eftersända hjärtan och ält. ält ält ält. ctrl ält del. aldrig sa aldrig, alltid sa alltid till aldrig. jag plockar ut en del ord, några uppslag som kan komma att passa i den eviga boken jag skriver på. referenser till ett sviktande minne. punktnedslag i tillvaron.

Jag äter lunch med mina kollegor. vi talar om documenta men jag lyssnar mest, petar i en pastasallad. fetaosten för stor. tills något nämns om william kentridge, någon installation, titel obemärkt. jag saknar kentridge. något med det där att jag rymde ner till hans utställning flera gånger om dagen när jag arbetade på museet. drogs dit, i tid och otid. rymde ner i hans utställning. det var också år sedan.

Om the last day of summer.

Aldrig förr har så många dagar känts som the last day of summer. jag och sol brukar på spiken kunna säga när det hela egentligen inträffar. det handlar inte om väder, utan om en känsla. men nu är den flyktig, obeslutsam. den infaller hela tiden och inte alls.

Och jag tänkte att jag borde föra minnesanteckningar om de gångna veckorna. om att blygsamt fara till olika platser, bli bjuden på kir medan solen går upp över en gård i värmland, på ett stillastående lastbilsflak vid myggvänern. svett från logdansen som just torkat och den sällsamma tystnaden bakom ladugården och leka låtsas vara ungdom igen. & kanske var det väldigt vackert att för första gången sedan kanske 2006 tänka att: klockan är bara ett förtvivlat (förtvinat?) påhitt. något om att vänta på tåg, alldeles ensam med lars winnerbäcks svåra steg i lurarna tills även ipoden la av och regnmolnen hopade sig över ett yrsligt huvud.

Jag borde skriva om dygnet på tyresö som var så fint, om att impulsivt fara ut i skärgården och bli mer myggbiten trots skydd. om att göra nästan allt med honom, om att vi fick fler dagar än tidigare.

Något om hur fint det var att äntligen få mina vänner tillbaka, även om de lediga dagarna tagit slut. 

Jag borde skriva något om allt detta, men istället ekar last day of summer under huden. som att verkligheten kommit tillbaka och verkligheten kräver full uppmärksamhet. idag var dagen då jag försiktigt började gå dubbelt för att lära mig mitt framtida nya arbete. det går inte att leka låtsas ungdom där, och jag skall inte sticka under stolen med att jag är lite rädd. 

Och någonstans i sällsamma nerver pinar verkligheten lite hårdare, för idag skulle hon ha fyllt lika gammal som jag. idag är en av de dandagar som infaller två gånger varje år, trots att bara en är kvar.

Om allt.

Ibland, ganska ofta, brukar jag ge bort mina (dåliga) egenskaper till mina fiktiva karaktärer. på något sätt blir de lättare att leva med då.

Något med förstärkning. inget avskyvärt är så älskvärt som applicerat på något(n) annat(n).

Det är något visst med att suga musten ur vad det än må vara. om det så är en själv över ett glas vitt trots att tiden egentligen sagt nej. hans andetag från sängkanten, eller conor på så låg volym att endast minnet sätter ackorden.

Jag upplever mig oftast vara tömd på tid trots att jag vet att det är befängt. jag upplever mig oftast som levd utan upp.

därav känslan.

http://youtu.be/dU7mr9Dw6-k

Om nattvakten.

Peppar peppar, 
tänkte jag kanske när jag inatt försökte pressa mig till sömns utan ataraxens placeboianskt hjälpande hand. jag vet genast vad som händer. som ett brev på posten kommer den sista striden mellan horus och seth äga rum i en 120-säng ovanför söderledstunneln. fick jag välja bort något i mitt liv såhär på direkten så skulle det vara känslan av att varje kväll är en jävla kamp.

Vivid dreams.
Det förhåller sig på så sätt att jag blir stressad så snart jag känner att jag kanske håller på att somna. när tankarna liksom börjar suddas ut, gå in i varandra som moln och rök som möts, känner jag att segern är på väg att bli min och att jag måste skyndaskynda mig att somna innan något får mig att börja bli medveten om precis allt som händer igen. jag brukar stressa mig vaken och sedan är det som förgjort. jag blir därför ytterst förnärmad när han börjar klättra ur sängen, över mina ben. han går aldrig upp på natten (det endast mig förbehållet i mina gatlopp till toaletten), om han inte vaknar av att jag ligger och tumlar i sömnlöshet och därför går och lägger sig på soffan för att inte bli störd och väckt per sekund. utifrån dessa premisser blir jag förorättad, där jag ligger precis med tankarna och kroppen på kanten till sömnens avgrund, och jag tänker att nu kommer jag vakna mig klarvaken igen. av samma premisser blir jag ursinnig, om kanske mest förvånad, av att han inte alls går och lägger sig på soffan utan börjar plocka ihop tomglas. det är också mig förbehållet, men inte klockan ett på natten, jävla karl. jag vaknar mig givetvis klarvaken och tomglasen slutar klirra.


Ligger en stund och lyssnar om jag kan höra honom från soffan, men när jag sedan känner med handen bakom mig ligger han där stilla och tyst, på sin plats. intill väggen. där han alltid ligger, om han inte vaknar av min sömnlöshet och går och lägger sig på sofflocket.


Entitetsavsaknad
Jag har därför förstått att klättrandet över mina ben endast var en av halvsömnens chimärer och jag tänker genast att det var väl jävligt onödigt att ha en sådan svag sömnparalys som är mer av en dröm en något halvmedvetet. att vakna mig klarvaken av något sådant fånigt gör att jag lyckas med det omöjliga att sakna min entitet; denne har i alla fall vett att ha en tydlig agenda att skrämma varje levande organism ur mig. entiteten är inte så vag att denne klättrar över mig och börjar samla tomglas, denne har fler ess i ärmen än så (om det nu inte förhåller sig så att entiteten liksom en själv blivit gammal och halvtråkig och inte kommer på bättre hyss än att samla tomglas; i så fall kan vi lika gärna sätta oss på soffan tillsammans och sticka världens längsta halsduk). hur som helst är jag likt förbannat klarvaken och får börja om. skingra tankar, ruta ett.


Låt oss säga 
att jag vann kampen den här natten. till slut. om tvärtemot, om tvärtomland. om mörkret är det goda och seth är mörkret, får vi säga att seth vann den slutliga striden. i alla fall morgonen den 3 juli anno 2012, i en 120-säng ovanför söderledstunneln.

Om kopplingen.

Jag tänker mig en släng av ortorexi (igen) tillsammans med en sällsam omvärdering av hela jaget. jag kräver ingen radikal förändring, endast en omstörtning. att övningsköra är inte lika mycket att lära sig bilen och trafikreglerna som att lära sig sig själv. bilen blir på något sätt en metamorfisk freudiansk soffa där de direkta intrycken efter att man klivit ut från förarsätet säger mer om en själv än vad år av självdiagnostiserande har gjort. det finns en kärna varifrån neuroserna spretar ut sig och jag har alltid varit en sådan som uppskattar röda trådar och förmågan att kunna knyta ihop säckar på löpande band. kanske har jag börjat i fel ände, nystat fel garn och utgått från orimliga hypoteser. induktion snarare än deduktion. begreppen kanske överlappar varandra, precis som varje del av mig tycks överlappa den andra. det hade varit önskvärt om de var separerade, att man kunde plocka bort en och hiva ut utan att en del av något annat följde med. som separata öar utan fast förankring. en synnerlig utopi.

Jag har börjat förstå kopplingen, i pedalens och ordets rätta bemärkelse.

Om att alltid behöva bevisa det ena andra och fjärde.

Dag #180:

Varje dag nya prövningar.

Monotona dagar undrar man.

(det gick bra, den här gången)

Om nattvandrare.

Det slutade äntligen regna. vi var inte sena att ta tillfället i akt, jag & katterna på st.paul. det skulle ju bara vara en liten middag och en liten aw sådär mitt i veckan, sådär i goda vänners lag. jag kom hem två inatt. mycket tack vare frekventa & ursäktande utrop som "det är ju ändå snart semester!" och "till hösten skall vi skärpa oss och bli ordentliga!". 

Ja, käre värd, som min mamma brukar säga. jag var inte lycklig när alarmet gick av i morse men tog mig heroiskt till kontoret där jag försmäktat i timmar.

Jag har ätit kakor till lunch. idag kommer kärleken hem igen, ty han har varit borta en heeel natt. 

Juni suckar sista sucken och jag tänker att jag skall bli en sådan där vanlig, tråkig. en som är för dum för att ha ångest, 

det är smart.

Om varat.

Ty den är tillbaka igen. den svåra sömnen, den där som liksom inte riktigt vill erkänna sitt raison d'être utan... ja, hellre göra något annat. och oddsen för att kunna lägga ner det där med ataraxen tycks ha minskat markant ety jag inte kan använda öronproppar alls på grund av hörselgångsinflammation. ja, sådant där eksem som gör att hörselgången svullnar, kliar, gör ont och läcker okänd vätska. hade hoppats att det skulle vara tillfälligt, men natten bevisar motsatsen. natten bevisar alltid motsatser. gnäll gnäll. let's bitch about it.

Så istället för att sova ligger jag och ältar sådär jäkla bra som jag alltid har varit på att älta. om alltings förgänglighet, döden, livet, om livsval, dåtid, nutid och framtid. vill skrika rakt ut men får inte väcka. det är på natten jag kommer till slutsatser. på natten jag tar beslut som jag sedan tar tillbaka på morgonen när tanken inte enbart är deformerad av demoner (jamen, hästen i fuselis bildrum säger allt). men jag tycker inte om tickandet av klockan och jag talar inte endast om den på väggen eller den där biologiska utan snarare kanske, till syvende och sist, den mentala poe-klockan. den som tickar och tickar precis som ett svart hjärta under parkett och tar sig in i svullna hörselgångar precis som olja som sätter sig i havsfåglars fjädrar.

När jag väl somnar drömmer jag om lik och hemligheter som måste döljas till varje pris. låsas in, reglas om. svälja nyckeln och inte yppa ett ord. var är freud när man behöver honom. kanske borde jag dra ur alla kontakter, syna korten, nagelfara faran. 

Kanske borde jag bara låta det vara. det är det som är så jävla svårt. att låta någonting vara som det är. kanske skulle saker och ting lösa sig av sig själva, om jag bara kunde låta dem vara och erkänna att allt inte går att påverka. kanske måste allt inte påverkas. problemet är att jag är just precis ca tvärtom. jag tror att allt går att påverka och att det är just jag som måste påverka allt detta som är allt som går att påverka som är allt.

Omnipotens.

Helt visst skakar alltid en stad något, 

men för att märka det måste man ha förfinade nerver.

                                                    - August Strindberg, 1897

Om de välkända kalla smålandsnätterna

Så tog vi röda saaben, packade in för mycket kläder, dj:n, tjejen och musikjournalisten och for till de småländska skogarna, dit där jag inte varit på sisådär exakt åtta år (det är rysligt vad tiden drar en vid näsan utan att man knappt ens märker det). vi skulle bo elva personer i ett hus och väl på plats var det utvalda delar av sällskapet som lät yttra, i varierande skala och ordalag, hur skabbigt de upplevde boendet. förmodligen har de inte behövt spendera en natt på hotel normandie i montmartre; jag tyckte att det dög alldeles utmärkt som festivalboende. tre minuter till festivalområdet, öppnade man altandörren kunde man höra vad som spelades. vilket vi också gjorde vid ett flertal tillfällen, bland annat då skivbolagskillen spelade luftgitarr till sweet child o'mine som enligt uppgift och öra spelades av allas vår gode slash någon gång en molnig torsdag i juni medan öl på öl öppnades och eyelinern drogs.

Förvånansvärt att alla minnen inte sipprade upp ur jorden mer än vad de gjorde. det blev aldrig sådär nostalgiskt svidande som jag befarade. men ändå kunde jag i hjärtat peka ut platsen där richey stod och höll om mig bakifrån och sa "andas andas" när conor var på väg ut på scen den där kvällen för åtta år sedan, den kvällen då richey fortfarande levde och mina unga ögon ännu aldrig hade sett världens främsta musiker i verkliga livet. det kändes inte ens särskilt nostalgiskt svidande att tänka på alla poetiska möten som ett nykläckt hjärta hade med någon som då var särskilt speciell, då där för åtta år sedan. snarare var det rädslan för tiden som gjorde sig påmind bland pizzastånd och åbroservering. men kanske var det även för att jag aldrig satte min fot på campingen, där det mesta hände, då för fjorton, elva, åtta år sedan. hade jag gjort det hade jag säkert känt en lust att be loo komma ut från tältet och sluta äta för hon kunde ju som bekant inte sluta äta ur konserver, under den där resan till de småländska skogarna som hon och jag gjorde. den gången då vi på vägen ner stod och tjuvrökte mellan vagnarna på tåget och hade gjort en alldeles egen stor jädra flagga att hänga vid vårt camp. 


Nej, jag sköljdes aldrig över av dessa sting av svidande nostalgi och minnen, och kanske var det lika bra. kanske var det för att festivalområdet krympt, precis så som världen gjort sedan åren började samlas på hög i bröstets källarförråd.


Jag vill minnas att jag stod ensam i natten medan robert smith smäktade från en rökig scen. en spelning på tre timmar där jag saknade min sol i smålandsnattens kyla, för det var aldrig så att det riktigt tog sig in i bröstvärnet, de där tonerna, och på något sätt kändes de också som ett sorts requiem för min ungdom. jag hade lättast blodomlopp under markus krunegård, där finns inga minnen att hämta annat än inuti mig själv. 

Jag rev ut mumford & sons ur spelschemat.

& dagarna passerade i hastig takt och jag påmindes om hur sällan det är man faktiskt träffar människor man tycker om och vill ha kvar (jag kände det aldrig med någon av de nya), om hur känslor man hade en gång i tiden hade och alltid trodde sig ha kvar faktiskt ger sig av och blir sepiasotade fotografier någonstans i tanken. om hur kroppen faktiskt inte orkar precis som förr men samtidigt, och kanske mest av allt, att det fortfarande finns en del av en som alltid kommer att vara den där ungdomen som kan och vill åka iväg på festival djupt inne i skogen, som faktiskt klarar av det och kan ha riktigt jäkla trevligt under tiden. 

så länge denna inneboende ungdom får ha ett hus att bo i och slippa köer till toaletterna. 

Om "när jag talar med den här pastorala stämman skall ni tiga"

En särdeles fin kväll i juni. promenad till hammarby sjöstad med kärleken, mellanöl i park med födelsedagssällskap medan regnmolnen drog förbi utan att explodera i raseri. tvärbanan sedan, strand och bob hund som tog slut alldeles för fort. thomas öberg et al., mask och pärlhalsband, sidenhandskar. vägkonor och mer mellanöl och som mest fick jag gåshud och svaga knän när de de facto spelade sista låten som jag inte väntat mig att få höra just där och då, den där kvällen i juni, som var särdeles fin. det är något visst med försommarkvällar när bensinen inte riktigt har tagit slut och man får kisa mot solen i skymningen.

                        låtlista, bob hund, strand 6 juni 2012, kl. 21.30.

Om vinden.

ju mer man lyssnar på dem, ju mer hör man att de är i otakt, katterna på vinden. det är så ofta så, men vi gillar dem ändå. de är som rötter och vinden på samma gång.

Om massor av ölen och ömma fötter

En dag i maj tog vi snabbtåget till himlastan och hamnade till slut i kreuzberg någonstans i en stad som jag aldrig varit i förut. nu har jag varit i berlin och här är sakerna jag gjort i berlin (utan inbördes ordning):

*druckit många öl (många helles).

                               Helles på SoMa (gött).

*gått flera tusen mil i kängor med klackar.

*lärt mig att det inte alltid är viktigare att vara snygg än bekväm (se ovan).

*haft panikattack på pergamonmuseet (check!).

*announced the good news about nils dardel för en irländsk folkmusiker (inte mitt fel!).

*skrikit åt ovannämnd irländsk folkmusiker med tillhörande irländskt folkmusikband att "we want more singing" (sant, vi ville ha mer sång men fick istället bara mer öl).

*följt med irländskt folkmusikband på "efterfest" på en annan krog och blivit tillfällig vän med långa irländare med lustiga namn.
*insett att tyskar är förvånansvärt dåliga på engelska (de också!).

*delat toalett med en trevlig norska.

*åkt tufftuff-tåg genom superhemliga och otillgängliga spreepark (drack öl på tåget såklart).

                 Spreepark maj anno 2012, från en gångväg.

*förundrats över människors beteende (i många avseenden).

*druckit öl på allmän plats (u-bahn, park, trottoar).

*ätit döner från dönerns hemstad (gött).

*gjort tusen u-bahn-byten och gått alldeles för länge bara för att få se kirchner och dix i verkliga livet (mycket exalterad).

*blivit märkt av besvikelsen av att de inte visade kirchner och dix för tillfället utan bara tråkig efterkrigskonst.
*varit stolt över att jag lyckats kbt:a mig igenom ett flertal kritiska situationer (men lika besviken över att det fortfarande behövs).

*pratat med främlingar och hängt med nya personer (som ett gäng).

*rökt vattenpipa för första gången (förstår inte grejen).

*blivit bjuden på en jäger och de facto druckit upp den (inte hänt sedan 1998).

*tänkt på semiotik och haft svårt att känna att det var semester (jädra studenter, jädra teori och metod!).

*sett en hel fotbollsmatch med landsmännen på lokalt ölbryggeri (trodde aldrig det skulle hända).

*känt mig malplacerad på ett lokalt bryggeri när landsmännen la ner hela sin själ, hjärta och förstfödde i spelet.

*druckit mer öl och tagit tusen miljoner bilder (400 per kamera ca och vi har numer två).

*gått fler tusen mil i klackar och trasiga trampdynor.

*vägrat bryta mig in på eisfabrik genom att klättra över fallfärdigt stängsel (p.g.a. ovanstående klackar).

*haft parkhäng på den varmaste dagen (öl, bröd, cigg, ost, ett gäng).

*dragits runt i timtal på tekniskt museum (roligast var toaletterna för de hade så många och det känns bra för en gammal ibs-are som undertecknad!).
*ansett att gatumusikanter i tyskland är bättre än i sverige.
*upplevt en tysk gatumusikant som lyckades klämma in två star wars-låtar på trumpet + mellansnack på tjugo sekunder ("this is the dark side of the force!").

*barhoppat i prenzberg och tyckt att wohnzimmer var trevligast (bra belysning, bra möblemang!) men det tyckte ingen annan så vi gick därifrån. trevligast om man inte räknar in SoMa som var trevligast när irländska folkbandet var där och gjorde bästa kvällen med tillhörande sämsta efterföljande dag (se punkt ang. pergamonmuseet, reds.anm.).

*åkt hem och mött den semiotiska verkligheten.

Berlin var fint, mestadels. åker gärna tillbaka.

Om den gruvliga geometrin.

För jag läser om konsten igen. alldeles på arbetstid och det är helt i sin ordning ty jag skall inom kort ta med barnen på studiebesök och då får man inte stå med skägget i brevlådan. inte tappa ansiktet. inte bli påkommen. det måste vara raka puckar och orakelkänsla, annars får det vara. det är det här med den internationella konstscenen. jag har ju inte förkovrat mig i annat än svensk konst sedan sisådär dackefejden. kommer på mig själv med att drift in and out vid suprematismen. tänker istället på spaljéer till min nya klematis som står på uteplatsen och oroar för massor av saker samtidigt som den utopiska bilden gör att jag inte kan låta bli. men så malevitj och gudomliga geometrier. jag saknar dardel. har en känsla av att jag inte kommer undan med dardel den här gången. lägger fötterna på kontorsskrivbordet, mellankrigstid. men jag uppskattar manifesten. när de deklarerar saker. som utdelade häften som säger att det här är det bästa.

det här är den bästa konsten, all annan konst är dum och ful.

Ur loggboken 27 april anno 2012: (bredvid flera streck, räknas dagar?) jag är inte lånsynt, men jag är ackumulerande. en möjlig dödsfälla(?).

Om avsändare.

"Mannen i artikeln är inte hypokondriker. Han är en bedragare. Det är en ofantlig skillnad och de två orden förtjänas inte att bli synonyma i något som helst sammanhang."

Precis så står det att läsa i ett mail jag postade till aftonbladet med språkets och begreppsvärldens vrede som avsändare. året var 2008 och jag förargade mig något enormt över en artikel där man beskrev hur en man, i artikeln kallad hypokondriker, iscensatt sjukdomar för att "komma över fri mat och logi". jag minns väl hur jag gick i taket och skrev ett argt brev till chefsredaktören. det är något jag sällan gör.

Att detta brev (som givetvis var mycket längre än meningen ovan och givetvis innehöll en ytterst välmenande förklaring för aftonbladet vad det de facto innebär att vara hypokondriker i ordets och sjukdomens rätta bemärkelse), åter ser dagens ljus beror på att jag av en händelse råkade gå igenom "skickat"-mappen där ett konglomerat av gamla minnen låg och väntade i bakhåll. man är liksom aldrig beredd på sådant. det ögat inte ser kan lätt misstänkas inte finns. som att man i vissa avseenden resonerar lite som ett knyttligt barn. men där låg det alltså, en gammal bortglömd minnesbank, nu redo att springa runt och slå på kastruller med en slev. meningar som utbytts, ord tagna ur luften och utsända i rymden i alla möjliga och omöjliga sammanhang. gamla spöken som åter ställde källardörren på glänt, ömsom smekande ömsom rivande.

Men mest av allt. insikten att man förändras på bara några få år. vissa av rapporterna kände jag inte ens igen som mina egna. som att det var någon annans ord jag läste, trots att jag själv stod som avsändare. 

Kontenta: jag var kort och koncis när det förr behövdes. nu är jag svamlande, raljerande och alldeles onödig. ändå skäms jag lite för hur jag kunde uttrycka mig då. när nu är så mycket bättre. det är lite som att läsa gamla hemtentor och uppsatser; att man i retrospektion tycker att allt är korkat, trivialt och idiotiskt formulerat.

Men orden till aftonbladet kommer jag aldrig skämmas för. jag hade inte kunnat formulera mig på annat sätt idag och kanske är det just där som kärnan ligger. i frågor som verkligen rör ens innersta benmärg, där psyke och soma möts. då är man densamma.

hur många andra man än varit på vägen. kanske är man någonstans alltid fler.

Om kubiserande fotspår.

                                                     Karl Baedeker Mittel- und Norddeutschland — Handbuch für Reisende, Leipzig 1885


Så en dag i ambivalenta april bokar vi flyg till berlin. det lyfter från arlanda någon gång i maj och jag vet ingenting om berlin. egentligen. jag har inga känslomässiga rytmer i blodet beträffande berlin. möjligen, skulle man kunna trycka på det här med att GAN valde berlin framför paris i sina golden days. på så sätt var han pionjär; han valde de industriella stadslandskapen framför att smutta absint i en gränd i montparnasse. lite som att om GAN hade varit musik, hade han varit EBM. men det är ett helt annat spår; en helt annan avhandling. ändock, det enda spår jag egentligen har att gå på i berlin. bortsett från det här med krigen.

Hur som helst landar planet på en flygplats i berlin, om lite drygt en månad, när våren inte på några villkor borde ha gått med på att låta sig väntas på. fördelen med att fara spårlöst, är att det samtidigt blir väldigt kravlöst. lite som att bara flyta med, att till skillnad från våren, låta sig väntas på. jag kommer inte behöva valla någon ohängd karl uppför branta backar i montmartre* för att av rent känslomässiga skäl ställa mig och begapa något gammalt bostadshus i motljus. men det skall finnas ett gammalt ödelagt tivoli på plats, så har det sagts mig. jag har snillrikt luskat ut både namn och bild på detta och det kittlar lite som en fjäder på nosen. gamla ödelagda tivolin, det måste vara som en dröm. både för mig och för EOS 400D som längtat efter något att kapsla in bortanför söders höjder. något med ödelagda tivolin viskar lite som patrik wolf och med vittring av vargen har jag ett känslomässigt spår att följa. det fina med ödelagda tivolin måste vara det där vemodiga. som utemöblerna som glömdes på tomten efter sommaren och rostade sönder, eller skrattet som fastnade i halsen. som att minnas hur det låter när man ler, men glömt hur man gör. som good old nightmare fuel.

                                               
*för övrigt mycket mycket märkligt att n°108 inte står med som "notable address", men det är också en helt annan avhandling.

Om att vara vis i tiden.

Sitter tyst i gårdshuset.
son, ambulance. vag volym.

dricker en urquell, har lagt musiken åt sidan.

väntar på att the shining skall börja på kanal nio. en kvart nu.
all work and no play.

kanske öppnar jag en till. kanske borde något ätas.

tänker, vänta på att han kommer hem från där han är.
han med lilla krokarna i ögonvrår.

han den där jäkla människan, som jag är så jävla kär i.

Det sägs att sommartiden tar vid inatt. jag undrar om det kommer höras. om det kommer viska som de underjordiska.

Om atreyu.

Idag är det två år sedan du dog. texten nedan skrev jag för månader sedan, men jag publicerade den aldrig. men idag är det två år på dagen, sedan jag fick det där samtalet. det där samtalet som gjorde att ljuset på torpet blev alldeles kritvitt och golvet liksom inte längre fanns. så jag publicerar texten nu, ändå. för du fattas mig:

Det är som att jag nu för tiden så sällan exponeras för den där byggnaden. 

tidigare stod den som utan undantag på min väg hem. tornade upp sig där till vänster om bussfönstret. karolinska sjukhuset.

Men stundtals händer det, som nu, när jag tog bussen vars väg leder förbi just där. som att jag aldrig tänkte på det annars, som att det där teglet på något sätt behövde konstituera minnet av henne. den där roströda fasaden som reser sig mot och över himlen som en mörk skugga. som själva berget i vilket katlagrottan ligger. 

Jag vet att det inte var där hon dog. jag vet att det inte var det sista hon såg. men varje gång jag åker förbi det där kommer tankarna åter. de som jag bär varje dag, men som manifesteras något förskräckligt just vid det där mörkröda teglet. likt ett spöke som manifesteras i ett rum när mörkerkamerorna är på. 

bevisföring. 

det var inte där hon dog, det vet jag.

Jag hälsade på henne på platsen där hon dog. jag kan inte åka förbi fridhemsplan utan att skrika tyst. jag behöver inga antropomorfiska tegelväggar för att påminnas, men.

det var där de sa det. det var där de sa: 

det finns inget vi kan göra för dig. det finns inget vi kan göra.

det. finns. inget. vi. kan. göra.

Jag kan aldrig ens föreställa mig hur orden lät i hennes öron trots att jag har hört dem dagligen sedan dess. trots att jag alltid hatat mig själv för att jag var som dem. jag var en av dem som inget. kunde. göra.

Jag kommer alltid att vara en av dem.

Den smutsiga Cancern. som nu iklär sig skepnaden av en röd tegelhimmel under vitvit avgasfärgad snö. som gunde svan-väder när man är ljuskänslig. Cancern, som manifesterar sig som en chimär, högst verklig, i blodrött tegel. som de där från andra sidan. de som dött. de som hon i tonår övertygade mig har tillgång till speglarna efter midnatt. Jag har inte kunnat gå in i ett mörkt rum med en spegel efter den kvällen då hon sa det, vi var blott sjutton, vi satt i svarta kläder och för mycket kajal på hennes säng. Än idag rusar jag varje natt förbi hallspegeln när jag måste gå på toaletten. 

Jag vet att hon inte dog där. jag var och hälsade på henne där hon dog. jag såg henne som hon aldrig sett ut förut i den säng i vilken hon slutade vara. det var inte där. men ändå. 

Jag tror att någon har sagt att man odlar ett extra lager hud när någon man älskar försvinner. som att man blir lite mer gjord av sten när någon man älskar dör. man hårdnar, blir mer tålig,

lite mer av en bergart. granit, gnejs.

Jag tror inte att det är sant. en del av ens hud kanske hårdnar. kanske liknar den sten i vissa avseenden. man kanske blir hårdare utanpå. men inuti.

Inuti är det som en sörja. inuti kommer man alltid känna sig som atreyu i den oändliga historien. som att en del av ens hjärta alltid kommer att vara den där hästen som sjunker i gyttjan och liksom aldrig går att dra upp. hur mycket man än försöker, trots att man aldrig slutar, går den aldrig att dra upp. den bara sjunker ner i leran, medan tömmarna dras åt. någonstans går man vidare, någonstans accepterar man det faktum att det inte går. någonstans släpper man taget, blickar framåt. tänker att det hela kommer att fortsätta, att man måste och skall fortsätta. för så är livet; man fortsätter. men någonstans, någonstans i hjärteroten, står ens egen atreyu och sliter och drar, i de där tömmarna som bara sjunker ner i leran. dag efter dag. utan att ge upp. utan att acceptera. utan att blicka framåt. varje dag.

du kommer alltid att vara min häst i den oändliga historien.

jag behöver ingen blodröd tegelbyggnad för att påminnas om det.

Om pusselkonst.

Våren viskar i takt med blåsten medan låter som miljarder låter som musik i vindpinade öron. och den där glädjen och lite den där stoltheten över mig själv för att jag igår åkte iväg ensam för att bokstavligen gå på lokal för att se på målningar av världens bästa f som jag inte träffat på två och ett halvt år (sic!). vissa människor, ja, vissa människor. vissa människor har man ett sådant där alldeles särskilt band till; en tråd som löper mellan själar, över brosk och ben. den rår inte ens åren på med sina strypsnaror och det känns som att en liten del av mitt bröstben där stormen river, blev vindstilla någonstans på kungsholmen en kväll i början av mars. kanske är det just vad som krävs. att samla alla pusselbitar åter och hitta nya bitar som passar i hålrummen efter de som försvann eller aldrig riktigt fanns.

Du vill bara bli en parentes, 

ett litet mellanrum där lätt förklaring ges

-Bob Hund, Det regnar och brinner 2012