Om kathy with a k´s song.

för några dagar sedan kom min finaste och gav mig kanske det finaste jag fått. lite som att det är en hel värld bakom.

Om breven.

Jag hittar några opostade brev i en av lådorna på nyrenässansskrivbordet. skrivna ord på papper som jag lagt i kuvert och haft för avsikt att lägga på postlådan, men som sedan hamnat i skrivbordslådan istället. det blir ofta så. även om orden i breven är helt sanna och ingenting att gömma undan så gör jag ändå det, istället för att se till att den adresserade får dem. precis som när orden fastnar i halsen och inte vill komma ut. det kan vara något jag velat berätta, humbug för vinden eller bara något ord jag velat ge bort.

Stundtals tänker jag att jag borde skicka dem i efterhand, men jag hindrar mig alltid i sista stund. jag tänker att jag borde slänga dem, låta orden rulla över tungan istället. för en gångs skull.

Om kaffebryggaren.

Det sägs att det är juldagen anno 2010 och om mindre än en vecka läggs det här året även det till samlingarna i byrålådan. jag hasar runt i lägenheten med bara fötter och gör ingenting. hade jag haft en gammal klocka som tickade högt hade jag lyssnat på den, men jag har ingen gammal klocka som tickar högt och det här är ingen bergman-film.

Istället ligger jag i timmar och spelar cocorosie på youtube. tänker att bara en till, sedan något viktigt, något jag kan ta på. men det känns inte som att det finns något viktigare att göra och alla är borta över helgen så jag kan inte ens koncentrera mig på att ha dåligt samvete över att jag inte umgås.

Televisionen är på som en bakgrund men jag kan inte koncentrera mig på den heller, inte när jag är ensam. som ett flimrande fönster. kastar getögat, tänker på annat, tänker inte alls. som att stirra på rutan men se något helt annat än vad som faktiskt är på. cheers, thanksalot. ibland ser jag ingenting. ibland väljer jag att bara blunda.

Jag skall dricka kaffe och jag tror att jag skall ha socker i. just idag skall jag nog ha socker i.

Om sångerna.

& the evening wore on.

jag drack två julöl, den ena svart som natt. det har jag aldrig gjort förut. det är mycket det här året som jag inte gjort förut. som jag inte varit förut.

som att ligga ensam i en säng i blekgult ljus och tänka att jag inte överlever en sekund till utan ovansidorna av fingrarna mot en handflata även om jag vet att jag överlever och jag vet att jag har gjort det förut, bara inte i det där skenet.

som det där finstilta mellan raderna, som att göra skoavtryck i snödrivor.

Om vintersolståndet.

Midvinter.

jag har vallat mig själv i halka, i en uppvärmd lägenhet, lätt illamående under huden i dagarna två. de säger att det skall bli den kallaste vintern på tusen år och snön ligger drivvis utanför fönstret.

kryper runt på golvet bland papper och skrivna ord. lite som att fingrarna är för fuktiga för pennan. läser femtio sidor i en bok som inte fängslar mig. tänker att det är alldeles för många dagar.

imorgon är det dan före dan. det kommer att bli tomt. och på televisionen släpar ernst in allt han kan finna ute och gör juldekorationer av hela kalaset. jag har förstått att han förberett julen under flera dagar på bästa sändningstid. ändå ser det skrämmande kliniskt ut runtomkring honom i rutan, men det är märkligt motsägelsefullt fullt av skräp överallt. jag stänger av ljudet. läser lite till.

tänker att det är alldeles för många dagar, och att boken inte fängslar mig.

Om tron på något passerat närvarande.

vi är ju konstvetare, inte estetiker

säger jw, vår nya professor. handen på ölglaset vid baren. han är klipsk, den jäkeln. jag är aldrig övertygad, argumenterar emot. jag vet inte om vi någonsin kommer någonvart, men ändå. en konversation är inte alltid envägig; detta har jag lärt mig.

vi talar om läroplaner, om konstvetenskapligt kanon, om kronologin, om det förljugna, om muramaris. men jag säger

ni kanske, men inte jag. jag är bröstbenskänsla, du vet sådär, rätt på eller inte alls.

för jag kan inte förstå vad som är så bra, om det inte hugger bröstkorgen itu och får en att resa sig hundra meter från marken i ren andakt. övertygelse måste inte speglas i andra. övertygelse är fingertoppar och bröstvärnskänsla, allt för långt från påtvingelse.

allt för långt från någon annan.

Om en fantastisk professur.

"det värsta är att den orsakar så mycket lidande för så många människor under så lång tid" säger en pensionerad professor i latin angående ful och dålig arkitektur. densamme fortsätter om helldénhusen: "jag blir arg när jag kommer dit! det är som om den som byggt dem vill andra illa; en misantrop!" och menar att de som byggt husen borta vid flemingsberg borde "ställas upp på rad och skjutas!"

vi går vidare till dardel och han säger, "han är fantastisk, berätta om hans inspirationskällor!"

jag är klar med rom, men undrar varför jag och denne fantastiska professor började tala på riktigt först den allra sista kvällen, men förvånas föga då det mesta alltid ter sig så. 

och ljuset över forum romanum under eftermiddagen la sig över hornhinnan som ett tunt, skiftande glas medan batteriet till min kamera låg kvarglömt i sin laddare på rummet.

Om att resa på höjden.

Jag lyssnade på neon bible över de snötäckta alperna innan klockan hade slagit tio. sedan dess, ben som burit över kullersten, kullar, gator och korsningar. ben som aldrig slutar att gå, väjande för fordon, fotgängare; till synes regellöst.

Pantheon till cohen, fontana di trevi till isolaton years, piazza del popolo till kent, kyrkor kyrkor kapell, bernini till bright eyes, borromini till mina egna hjärtslag. som att jag drömt fasaden sedan år. jag ångrade mig halvvägs därifrån och gick tillbaka. själv på gator jag aldrig tidigare gått på, en nyfunnen tro på min egen förmåga. ibland måste man gå utan att hålla någon i handen, för att ryggen skall kunna rätas ut.

Så jag vandrade längs roms gator i timmar. i mössa med en rodnande axel. blandade spår på ipoden och såg skymningen sluka horisonten. stundtals stängde jag av ljudet för att lyssna på staden. men så mycket är bäst när det är tonsatt, även om det inte alltid är till tonerna man lyssnar på då.

Från sängen i mitt lilla rum på institutet kan jag höra en kyrkas klockor slå. jag ville beskriva känslan av san carlo alle quattro fontane. känslan av något inuti.

Om saker man samlar.

I min klädkammare står ett gammalt kassaskåp. ett litet grönt kassaskåp, kanske 25 x 30 cm, som endast går att öppna med en nyckel. jag vet inte var nyckeln är.

Jag stötte på det där gamla kassaskåpet igen, i helgen, när jag rensade ur lite i klädkammaren. när vi flyttar till gårdshuset vill jag ha så lite saker som möjligt med mig. inte för att på något sätt utöva någon form av damnatio memoria på mitt förflutna, utan bara för att det känns så skönt att göra sig av med gammalt groll. saker som jag samlat på. som att någonting lyfts från axlarna. som att det vore sakerna i sig som utövat en press mot bröstbenet. så jag slänger så mycket jag kan, utom det där absoluta. rensar ur och undan, utan att reflektera så mycket. men så kommer vi till det där kassaskåpet. det står därinne på hyllan. det är grönt och går endast att öppna med en nyckel. jag vet inte var nyckeln är.

Som liten var det där kassaskåpet egentligen det enda privatliv som man faktiskt hade. alla dörrar i lägenheten jag växte upp i gick att låsa, men lika lätt som det var att låsa dem innifrån var det lätt att låsa upp dem utifrån. det här med att låsa in sig var mer en illusion än någonting annat. en ihopdiktning om att man faktiskt rådde sig själv. men kassaskåpet. till det fanns bara en nyckel och bara jag hade den nyckeln. ingen annan nyckel passade och bara jag visste var jag hade gömt den nyckeln. lade jag någonting i kassaskåpet visste jag att det skulle förbli orört och osett tills jag valde att låsa upp skåpet igen. ingen annan kunde det. ingen annan visste var nyckeln fanns. inte ens en listig storebror kunde forcera denna privata mur. bara jag visste vad jag hade lagt i kassaskåpet och bara jag kunde komma åt det.

Nu kan inte jag heller komma åt det. jag vet inte var nyckeln finns. det är som att jag låst mig själv ute från minnen jag en gång haft, som nu ligger i tryggt förvar från mänskligheten i ett litet grönt kassaskåp på en hylla i klädkammaren.

Men ganska ofta fastnar saker på min hornhinna. jag kan se dem en blixt sekund och så stannar de där. tänker jag efter känns det som att jag minns vad jag såg senast jag faktiskt hade tillgång till den där nyckeln. kanske var det oerhört viktiga och hemliga saker som trots sin idag dolda karaktär en gång fastnat på baksidan av mitt öga, som en erinnrande post-it-lapp. kanske kan det vara gamla utländska pengar som jag själv aldrig växlat men fått av någon eller hittat. det kan vara gamla skolfotografier från någon svunnen tid och kanske något gammalt kvitto som jag en gång tyckte var bra att spara. med lite god fantasi kanske det till och med kan innehålla ett snart femton år gammalt kärleksbrev, skrivet på ett gult papper. men jag kanske bara hittar på.

Kanske får jag aldrig veta, om nyckeln nu inte behagar dyka upp. jag har inte tid att leta efter den nu. istället packar jag en väska full av kläder och sara lidman. ställer klockan på ringning mitt i natten.

Imorgon blir det rom, och kassaskåpet står kvar på hyllan i klädkammaren. låst, förseglat. och kanske, men bara kanske, blir det mer spännande om nyckeln faktiskt aldrig hittas. för ibland, ganska ofta, är minnen bättre än verkligheten de sprungit ur.

Om vinterspöken.

Jag dricker mjölk direkt ur paketet. lyssnar genom betong och tänker då nu sen.

Snön ligger kvar sedan dagar. utanför husknuten låter det som att spöken blåser vindar. vinterviskar genom ventilerna. som att gå iklädd ett lakan på en vind jag aldrig haft. huuu huuu...

Vakendrömde i mellanland inatt igen. jag avskyr när jag inte kan skrika mig rörlig.

Om att trampa genom taket.

Bland det roligaste som finns är när folk i text vill påpeka att något inte är professionellt utfört, och själva inte kan stava ordet rätt. sådant roar mig något oerhört.

på det där skadeglada sättet som sätter sig just precis i mungipan; som en krusning, omärkbar för den som inte vet att den är där.

Om röda soffor.

Så jag sitter i en röd soffa någonstans i åkeshov, i ett rum fullt av militaria. en thékopp i handen, sådär som man gör, när man bedriver ett socialt liv mitt i veckan. och det är bullar och glögg och jag blir inte ens röksugen när mitt sällskap kedjeröker. vi förargas över att det återigen var flera månader sedan vi senast sågs (igen)

det verkar som att ju närmre man bor geografiskt, ju mindre ses man

säger jag som av erfarenhet och vi sätter på mer thévatten. det är det som är så bra med goda vänner. att det kan gå hur lång tid som helst utan att det sedan uppkommer en lätt olustkänsla när man väl ses. sådant tycker jag om. 

& på bussen hem anar jag tillstymmelsen av den där bekväma känslan av att ha umgåtts med någon utan procenttillsatser och ytterligheter.

Om den första i den sista.

Lyssnar på coltrane och bakar saffransbullar. har jag tur får jag även besök av finaste lagom till första torpglöggen. traditionellt går detta glöggande av stapeln just den första december, just här på torpet.

idag är det den första december. det är minusgrader och immiga fönster. en bra dag.

Om happy birthday to me (feb 15)

Februarifabler. dagen innan december vänds in basuneras det ut en stor nyhet: conor oberst släpper nytt album signerat bright eyes.

Jag har lyssnat mycket på cassadaga igen, det var under hösten, innan snöfallet. det är den enda som inte slår bröstbenet i skärvor i tid och otid. det var längesedan han tonsatte badrumsångest, skrik mot kaklet och allt vad det är. det mesta har mer och mer mynnat ut i någon form av route 66-vuxenvemodsångest. en återblick. en liten svart sten som skaver i hjärtat. ett litet likörglas till hälften fyllt av hopp. ingen hysteri. inga crescendon i dödsförakt.


Inte heller någon coyote song på the people´s key.  kanske är den förbehållen soundstrike, vem vet.

Men de tonerna. de jävla tonerna.

Om husarrest.

Det tycks som att allting ligger på mig så jag läser om helldén och erskine istället för att göra något av det jag ändå inte kan göra. de stelsterila fasaderna som omger mig ungefär hälften av dygnets vakna timmar är ångestladdat platta under alla årstider förutom under vintern. det är bara under vintern som det finns någon behållning av dem överhuvudtaget. när snön hänger på trädkronor, bländvitt. dämpar alla ljuden i atmosfären och får husen att se ut som is; som att de sex byggnaderna i söder på något vis kommer till sin rätt när allt runtomkring fryser. jag undrar om helldén tänkte på det, om det var det som var meningen. eller om det vara råkade bli, som så mycket annat här i livet.


Den allra sista dagen av novembers neuroser. leslie nielsen har gått ur tiden. det är ekonomiska spörsmål på sjunde våningen. en vecka kvar till rom och jag har haft fingrarna mot läpparna sedan jag kom.


men allt är vintertorr hy och tygtankar. en förnimmelse av sommaren på tunnelbanan till jobbet, påbylsad till tänderna. det måste ha varit the national.

Om ljuset.

Jag vet väl att vi satt där vid köksbordet. ljuset kändes som att det precis hade blivit sommar. sådär lätt svidande under näsan, sådär att hudens skavanker syns.


pappa var här med 1g alvedon så jag tog två

säger hon. så länge jag känt henne hade hon alltid tjatat om de där 1g alvedonen. och de hjälpte tydligen lite, mot den där värken i höften som hon haft sedan gårdagen. och jag minns att jag tänkte att lite ont i höften har väl ingen dött av. sedan satte hon alex i knät och drog igång "hitta nemo" så att han skulle distraheras när jag i smyg drog fram saxen för att klippa lite i hans hår. för vi skall vara så jävla snygga på dopet imorgon! hade hon sagt. alex var inte det minsta intresserad av att hitta nemo när han hörde saxljudet vid örat. att klippa en tvååring är inget lätt handarbete. men nemo var kvar på datorskärmen och en halv centimter babytunt hår föll till golvet och solen lyste utanför fönstret sådär så att det kändes att det just hade blivit sommar.

två veckor senare frågar hon om jag sitter ner. jag står med telefonen tryckt mot örat, där på golvet i min lägenhet och jag sätter mig inte ner.

jag har fått mina provsvar nu... alltså, bli inte rädd nu. jag har cancer.

hon säger det lite som om hon berättar att hon fick ett lågt betyg på en tenta och jag sätter mig inte ner.

ja, det är cancer, men det är inte en så farlig sort. och de hittade den i tid så jag kommer inte dö eller så. men det kommer bli några jobbiga månader.

vid det sista talade hon sanning och utanför kändes ljuset lite som att det var sommar, lite sådär som att det sved.

Om motstånd.

Få saker, så motvilligt. som att tvingas stiga upp från varm mjuk säng och hans varmmjuka hud, medan snön ligger tät utanför fönstret.

men måsten måsten måsten. tittar delvis på klockan, delvis på displayen.  

Om det åttonde.

Sällan har det varit så fint att vakna upp dagen efter. världens finaste ringer och förkunnar att han är utanför och skall komma upp, alldeles bara sådär. och jag som trodde att jag skulle behöva vänta i timmar med trassligt hår och vinklade händer.

Eftermiddag. vi åker till ikea sådär som jag sagt att vi skulle göra, sådär som små familjer gör för att ha det trevligt tillsammans. hade dante skrivit om ett åttonde helvete hade det förmodligen beskrivits just som ikea just den här dagen, någon gång mellan halv fyra och fem på eftermiddagen.

eskalation. panikångest på ikea - check! och ben och armar domnar av och när ryggen plötsligt hugger till på ett helt nytt sätt tror jag att stunden är kommen. det var alltså såhär det skulle sluta; lit de parade på varuhuset. stackars kärleken fick bara gå efter mitt korståg bland soffor och bänkar och filtar och lådor lådor lådor. jag står och stirrar in i en byrå med en känsla av magsjuka, och det är folk folk folk.  men som av ett mirakel lyckas jag samla mig så pass att vi kan hugga den där jädra bäddmadrassen som jag skulle ha och nu har jag den och allting är mycket bättre och sängen är högre än någonsin tidigare.


pensionärssäng, förkunnar han innan han tar på sig mössan och går ut för att leka. jag sitter kvar och längtar honom tillbaka innan han ens har gått. hänger stjärnan i fönstret, letar sara lidman.

Om det som förändrade allt.

Jag minns alldeles särskilt den där dagen. 


jag vet inte vilken årstid det var, ja jag vet. jag brukar vara bra på sådant; på sekunder, timmar, dagar, minuter. men. jag minns särskilt den där dagen då

den där dagen
den där

då det gröna, som jag aldrig riktigt sett i en målning förut. som att det där gröna jag aldrig riktigt trott på förut och det var det där gröna som jag låtsades vara ett bländverk och man sa lite som om

och det var som om, det var(jag har aldrig riktigt tappat andan så förr)


en gröngul känsla som satte sig i benmärgen. som illamående, magsjukt, spyfärdigt överrumplad. som om den där dagen, då andan satte sig på tvären i halsen, på tvären i halsen, på tvären, på det där bra sättet, på det där bra sättet, du vet på tvären och skrek


det var allt jag hade(!). 

som att det var då jag förstod att grönt inte alltid är samma färg som vi sagt. inte samma färg, inte samma grönt, inte samma

det är inte alltid samma färg. lite som att det var den enda färg jag någonsin varit utan att ens ha saknat.
 

& jag mötte en konstnär en kväll, när jag var jag men inte mig själv, och utan vidare övertalning skrev jag att


bra konst reducerar ångest


han skrev under på det papper som jag redan hade signerat och sedan vände almanackan blad.

Om nattmaran.

Säger saker till bilderna på mina hornhinnor. tyst för mig själv, inte en viskning, men lite så att orden nätt och jämnt ramlar ur gommen. stannar lite i munhålan, lämnar en raspigt söt eftersmak. men utan tvekan, bara ren sanning. snösäkert lövhalt.

Inatt slet min entitet mig mellan sömn och vakenhet. sex gånger alltsomallt. jag räknade, det har aldrig varit en sådan kamp tidigare. något med det här med att riva i nacken.

Något med att alltid anta formen av någon som jag litat blint på.

Om att stå vid busshållsplatsen och alltid dessa korthus.

Jag står vid busshållplatsen i snålblåsten, på vippen att börja gråta. och det är så jävla kallt och jag måste vänta på bussen trots att jag just tog den dit, men det var såklart som att kasta pärlor till svin. och det är snö och det är iskallt och det är för tunna kläder trots att jag klätt på mig. känslan av genomvåta fötter. hets i bröstben och rygg; en omöjlighet att säga var det sitter. det vandrar. jag vill bara få det här avklarat, få det svart på vitt, så att jag kan börja planera, eller riva korthuset. 

Det är alltid så jävla nära.

Om magman.

Det kan ha varit en av de sämre dagarna i mannaminne igår. så går det när man kommer hem sent på natten, efter att först ha åkt åt fel håll med tunnelbanan. yrselyra efter en fin kväll med fina marie. min käresta låg och sov när jag kom hem. tills jag kom hem, för att vara mer korrekt. jag ville inte sova ty jag ville spela gitarr. käresta blev arg och hotade med att gå hem. då ville jag ligga i sängen och lyssna på ipoden istället. när jag vaknade låg den kvar under oss och spelade. 

Dagen efter. när han faktiskt skall gå sådär på riktigt, drabbas jag av den värsta separationsångesten någonsin, rent historiskt sett. sällan har jag känt mig så ynklig. som att bröstbenet skulle krackelera och förvandlas till vätska. rinna ut genom porerna, genom golvet ner till magman. jag mår illa hela kvällen, tänker katastrofalt utlämnat.

Som när han säger
jag måste åka hem nu
och jag säger
nej
som att det är det enda sanna jag någonsin sagt.


Det bästa med februari; när han går hem kommer det alltid att vara till mig.

Om tunnelbanan.

Det var i slutet av februari och jag stod bredvid honom tätt intill. det känns som igår; som att känslan sitter kvar i halsen. och det var klubbliv och det var fullt av folk och det var jamie t som skulle spela. vi hade biljetterna redan, det kändes dumt att ställa in. och kanske behövde jag komma ut, göra annat än att sitta på sängen med knäna ihop och vänta. han tog min hand när han ledde oss till en plats som vi kunde se ifrån. kanske var det första gången han faktiskt tog min hand. han visste.

hon har inte långt kvar nu, kanske bara timmar eller dagar, ingen vet 

och det var i slutet av februari och det var öl i handen som att allt var som vanligt. det var jamie t på scen men jag tar upp telefonen hela tiden trots att jag egentligen inte vågar titta på den och jag ställer den på ljudlös tysttyststilla. hör inte, ser inte 

känner inte 

men mina andetag sätter sig på tvären. vi åker hem tidigt den kvällen och timmarna eller dagarna hon skulle få blev en knapp månad.

& när jag sitter på tunnelbanan hem från jobbet med en playlist ställd på "blanda spår" kommer jamie t och sjunger igen. efter mumford, efter cohen, efter en släng av arcade fire. och jag sitter där på tunnelbanan med samma känsla jag hade den där kvällen.

jamie t kommer alltid att påminna mig om den känslan. känslan av att stå barfota i ett kallt kök mitt i natten, med släckta lampor och täcket lindat runt kroppen. känslan av att stirra ut på en värld man inte längre känner igen. känslan av andetag som stannat i halsen.

Om väntansväntar

Mot novembernatt och jag tänker ordet väntan så många gånger att det till slut blir absurt. förlorar sin innebörd. in absurdum.

Om det som skär.

Den nya veckan och jag sätter förbud för mig själv att röra på mig. nio månader nu och jag vet inte vad som är fel. värken som hela tiden flyttar sig, hittar nya vägar, liksom mina självdiagnoser. motorikmisär och läkartid om en vecka. jag vill inte besudla orden med oro, så jag låter bli. men katastroftänkandet är en del av min kråksång, särskilt som att det finns så mycket som är så väldigt bra just nu. jag tror hela tiden att det skall rasa som ett korthus. för somliga saker är för bra för att vara sanna. mitt detet greppar efter varje lös tråd det kommer åt, på en klädnad som borde stå emot regn men vars sömmar är så sköra.

Kanske är det därför jag stänger in mig. drar mig undan från allt och alla, fast jag egentligen längtar så många. håller för öronen och väntar på katastrofen. väntar väntar väntar.

& istället.

vankar långsamt på utsidan av helldénhusen i eftermiddagsskymning. går i regnet utan jacka, en lånad bok av sara lidman i väskan. jag vill läsa igen. jag börjar här. sedan blir det dagerman.

Vidgade vyer mellan raderna.

Om förnimmelser

Det luktar bliw-tvål på torpet. eftersom ica hade slut på refilltvålen jag brukar köpa, köpte jag en bliw-tvål. så det luktar bliw-tvål på torpet. precis som det alltid gjorde då, för fyra och ett halvt år sedan. när allt var nytt.

när det var väggfärg, taklister och nya köksredskap. när det var min första egna lägenhet, min fristad, där jag jag jag bestämde. när det var tron på att allt skulle bli bra. tron på att allt skulle lösa sig.

där jag målade väggarna vita och grå, och tvättade bort färgresterna med bliw-tvål inne på toaletten. där jag pysslade papier maché-ramar och målade i guld och tvättade bort lim och hobbylack från huden med bliw-tvål.

bliw-tvål luktar  nya luftvägar, torparens frizon, s:t eriksplan till odenplan, att bli vuxen och att längta bort och in på samma gång. bliw-tvål luktar nostalgi. i en lägenhet där allt kanske inte löste sig, men somliga saker blev bättre. andra sämre. som alltid.

det luktar bliw-tvål på torpet. som att cirkeln sluts.

Om 49 kvm.

Det faller snöregn utanför fönstret på sjunde våningen. sådär sidleds, uppochner. nya professorn kommer in; tycker vi har "cozy" på vårt kontor. det beror givetvis på min röda glaslampa. den jag fick av solan, som jag har släpat med från torpet. torpet. 

det är sista månaderna där nu.

Han skickar en bild till min telefon. jag står i kaffekö, vinterkappa, mössa, halsduk. "våra materialval" står det under. våra. och det är klinkers och väggfärg och parkett och nu är det officiellt. när februarinerverna gör sig påminda skall vi flytta in i vår nya lägenhet på söder. på söder, ett stenkast från medborgarplatsen. på markplan skall vi pressa in allt vi äger och har på en öppen planlösning om 49 kvm. han och jag. jag och han.

och för första gången skall jag fly min barndoms stad på riktigt.

Om stundande februarinerver.

Det är klart. detärklartdetärklartdetärklart..(!)




How soon is then?

Om längtansvärden.

De senaste dagarna har varit fina. allhelgonahelgen; första gången jag införskaffade riktiga gravljus. sådana med lock på, ifall regnet kommer trots minusgrader. jag & kärleken promenerade ner till kyrkogården när vi väl tagit oss ur procentefterdyningar och säng. luften var iskall och på kyrkogården, full av rök från alla ljusen. det var så att man hostade när man andades, men så oerhört vackert. i mörkret såg man varken vart man gick eller var fötterna landade. men man såg ljusen. richard envisas ju med att husera längst bort på kyrkogården, redan där var vi stelfrusna. men skam, den som ger sig. eftersom det inte ens gick att se handen framför sig var det en bedrift att hitta loos mormors grav, men till slut lyckades vi med hjälp av j´s mobil lysa fram den lilla nummerplåten som märker ut platsen. nej, det finns ingen sten där. men jag rafsade bort löven som låg på marken och ställde ner ljuset. det blev ensligt, men väldigt fint. det känns som att loo är där också, även om så inte fysiskt. men det är ju tanken som räknas. känslan. det tredje ljuset fick hamna i minneslunden. för alla som bär mitt blod, alla som gick före. det var miljontals ljus där. på håll såg det ut som en stad.

Under helgen hade "vi" påhälsning av m som seglat hit från ön i egenskap av konstinköp. det hela blev fantastiskt trevligt. bra människor är inte helt överrepresenterade här i livet. det är fint när man får umgås med dem. jag ställde till bjudning på torpet efter kyrkogården och det var alldeles lagom och alldeles trevligt och alldeles sådär att man inte behövde ge sig ut i byn för att underhållas. dagen efter trotsade vi kylan och tog oss till utställningen av halmstadsgruppen på millesgården. deras konst känns för platt för min smak; den bär med sig samma känsla som den jolinska faddheten. men skulpturparken i skymningsljus och konstnärshemmet som vi var helt själva i var värt att stå och frysa vid lidingöbanan för.

Nu, novembernära. jag väntar på att kärleken skall ringa. säga om det blir, så som vi sagt. jag är nervös intill märgen.

väntansvärde.

Om hjärtan.

I november, och jag letar vaknad till ljudet av kaffebryggaren och belle & sebastian. sleep the clock around, hans sömntag från sängen. jag har givetvis hunnit skratta sådär att det

ljuder i bröstbenet,skinnet. innan han somnar om, längtansvärde. inatt tvingade jag oss att gå förbi platsen innan vi tog taxi hem. förbi vår plats. den som skall bli vår, så är det sagt. vårt kvarter. vårt, tillsammans. och vi står utanför och det är svartnatt och det är procentvener och alla orosmoment är som bortblåsta och jag jag jag har hjärtat fullt av musik och han han han

han står bredvid.

sådär, på riktigt nu.

Om det overkliga i verkligheten.

November och fantastiska, overkliga, skrämmande, fenomenala nyheter. hoppa upp och ner, bita på knogar och tänka oj oj oj, snart snart snart. men jag säger till honom som att jag menar det

vi får ligga lågt till på måndag

men oj oj oj. allt kommer att förändras, allt kommer att bli på riktigt nu. på riktigt, ingen låtsasvärld. om allt blir som det verkar, att det blir. 

Sådär på riktigt, som jag vill att det skall bli. och utanför fönstret är världen orange. ett märkligt ljus som tränger sig in i korridoren. 

och jag, jag andas från halsen. 

Om frågan att vilja.

Min allra käraste ringde mig när jag var på väg hem från jobbet igår. vid bussen där eftermiddag känns som kväll. när han vill fråga något hummar han alltid några varv innan orden kommer, det märkte jag väldigt tidigt. det är då alltid en fråga om vilja. om man vill något.

för första gången en känsla av på väg. jag vill vara på väg.

November och jag går ständigt runt med en känsla av att ha glömt någonting.

Om den jolinska faddheten.

Häromdagen tog jag mig tid att smycka kontoret med en reproduktion av einar jolins "dam i svart" från 1937. det får mig givetvis att bli något nervös.

Jag har aldrig gillat jolins konst. han är alldeles för platt, för tunn med sin alldeles för statiskt tråkiga linjeföring. hans konst säger mig ingenting; den passerar som ett litet svagt ljud som inte går att urskilja från de andra ljuden som ständigt hörs omkring en. hans färgbehandling lämnar efter sig en fadd smak i munnen; lite som att suga på en lovikkavante. jolin är en känsla jag har när jag ingenting känner. när man går omkring på gator och torg med ett gapande tyst hål där hjärtat, viljan och orden en gång var. det är inte som dardel, vars konst kan skrika utan ljud och måla sinnebilder och bröstvärnskänslor utan vare sig palett eller färg till hands. explosions in the sky & förnimmelser av något bekant i varje färgskiftning. vinkelvridning. jolin känns som klappgröt i jämförelse.

Det är uppenbart att Jolin, i målning efter målning, på ett nästan maniskt sätt försöker att lägga en sval, vacker hinna över tillvaron medan det under ytan tycks formligen koka i hans huvud

säger castenfors om jolins konst. jag säger gröt som kallnat i tallriken.

men det är trots allt svårt att säga nej till en dam i svart, med hög hatt och cigarett i hand. presumtivt tio år för sent på tidslinjen, men ändock i faggorna för den storslagna tiden i svensk konsthistoria. & jolin och dardel var åtminstone vänner, vilket torde räknas som något, och jolin är säkerligen bättre än den tråkigt svagsurrealistiska bild som hängde i ramen innan. den var inte ett val jag hade gjort utan den har suttit på den där väggen sedan åttiotalet, när någon sedan länge pensionerad lektor drev sitt akademiska liv och leverne från kontoret som idag ser ut som ett lager.

Det är en ny tid nu.

Om de som definierar.

Så kanske blir det lördag och kanske står jag på dansgolvet och tänker att jag är för gammal för det här. efter ytterligare en öl känns det bättre och medvetenheten om varje steg inte lika påfallande. jag dansar alltid med blicken i golvet. jag tänker att jag skall gå hem, men om valen är att gå hem eller att vänta på världens finaste som spelar skivor på andra sidan väggen, så väljer jag det sistnämnda. för då kan vi gå hem tillsammans, och att gå bredvid honom, det är det finaste jag vet.

Det föreligger alltid en vemodsvals när någon vän skall ge sig av. nu senast, till berlin, innan djungeln. som att alla splittras om och om igen, precis som sig bör för att inte stagnera. men jag minns som att det nästan var igår, när vi alla alltid satt kedjerökandes i grupperingar, på samma platser, ingen på väg, ingen väg att gå. we are nowhere and it´s now. flytande veckor, dimsynt klarsynthet. synteser. två slutade att andas för gott, och lämnade ilande svarta hål i bröstbenets vintergata. kanske hittar andra ny luft på andra platser. jag är kvar i staden där jag föddes. jag har inte bråttom därifrån, luften jag andas kommer inifrån, precis som det som kväver. centrifugalkraft.


Jag möter upp dem vid övergångsstället i mörkret på lördagen och jag kramar honom och säger


det är så fint ändå. jag såg bara era silhuetter på håll men kände ändå igen att det var ni. man ser det på hållningen. det är det som är så fint med vänner, att man känner igen dem.


Ja, det är det som är så fint med vänner. att i mörkret ser man att det är dem.

Om rite de passage

Veckan som gått har varit märklig. besynnerlig, besvärlig, brandrisk på taken. måndag morgon och jag springer oförhappandes in i någon jag delar minnen med. rusningstrafik, folkstockning och helt förvånande. det var år sedan vi sågs, vi bor inte ens i samma stad. mötet är kort, en kram, några ord. båda lika bestörta. men det var fint, ändå. och jag kände mig lite varm inombords och hoppas att han är lyckligare nu än då, då vi drog ner varandra under ytan efter varje nytt andetag. jag är lyckligare nu, även om lycka i sig är ett svårdefinierat begrepp.

Men mina demoner. de ringer på redan tisdag morgon. på tal om. sedan dess har jag befunnit mig i purgatorium. jag har en imponerande egenskap av att kunna måla fan på väggen; en stor fresk från golv till tak. de två olika, de som aldrig viskar när det gäller att skrika högst, har varit mina ständiga följeslagare medan den eviga vintern knackat på fönstret och bett om att få komma in. stundtals har det tagit luften ur mina lungor. men tårar hjälper ingen och jag har en enastående förmåga att frysa bröstben till is (men det är givetvis en storslagen lögn). jag drar inte längre igen persiennerna när jag skall sova.

Men så idag. ett kort samtal som jag fruktat och väntat, gör plötsligt att den där gummisnodden kring kroppspulsådern slutar att spänna. kastas i papperskorgen som jag själv trodde att jag skulle hamna i; bland fruktavlagringar, post it-lappar och utspottat snus. någon minut bara, sedan är luften fylld av syre och inte bara kväve. paranoikern fick packa sin väska, "dörren ligger där". pekar med hela handen, vänder ryggen till.

Som att leendes slå sig själv på kinden och lämna efter ett rött märke, som en skamfylld påminnelse.

Om pappersväggar

Jag ligger tyst och lyssnar på huset. grannars röster, några hammarslag. konversation, dörrar som öppnas och stängs. ljuden utifrån. lastbilar, vägbyggen. ett ständigt långt osammanhängande ljud som kapslas in på mina trettiotvå, likt ett vakuum. jag befinner mig i limbo; har dragit täcket över huvud och dator, stängt av ljudet på tv:n. jag gör ofta det. stänger av ljudet. autism.

Kanske släpar jag fötterna efter mig på ett iskallt golv, tänker varm choklad som distraktion. mina raggsockor har det gått hål i. utnötta utan att ha nötts på. själviskt, själiskt. jag bara väntar på något jag inte vill vänta på. en objuden gäst som man själv ställt dörren på vid gavel för. alltid denna självskada. jag skyller på andra, till höger och vänster. stänger alla dörrar, tar bort alla ljud. drar täcket över huvudet och lyssnar genom pappersväggar.

Det är märkligt ändå, så nära man lever inpå folk man inte vet mer om än hur de låter när de höjer rösten. vad de lyssnar på när de drar upp volymen på stereon. hur deras sängar gnisslar och hur de låter när de kommer. ett lyhört fragment som i tanken skapar hela bilder av deras personer. hermeneutik. ibland får jag för mig att undra vad de hör från mig. från lägenheten på fjärde våningen, längst bort till vänster om hissarna. om du har dem i ryggen.

Som 1984 utan ögon.

Om väntan.

Det är som att det finns två olika inuti. insnörda i blod, kött och benrester. den ena, den rationella, förnuftets röst. den som talar lugnt och sakligt. går på genomtänkta, resonliga argument. den jag tycker om. den andra, den hysteriska, hypokondriska, hyperventilerande. talar osammanhängande, andlöst. den går sannerligen på känsla; söndertänkta tankar, irrsken. den jag skyr som pesten. de är alldeles säkert aldrig överens. en ständig kamp, när något är på tapeten. som nu. de är som två utsvultna kråkor som fäktas över en ur jorden uppkrupen mask; en stackare utan möjlighet till flykt. äta eller ätas, vinn eller försvinn. det sistnämnda, inte alls sant. ingen av dem försvinner. om någon för en stund inte syns eller känns, är det inte för att den försvunnit, å nej. denne ligger bara i träda. stundtals ovanligt tyst. stundtals, som nu, gapar de i munnen på varandra.

Konspirationsteorier, veta bäst och mest. jag själv, förblir tyst. bidar min tid med skygglappade ögon.

Ingenstans, klokt.