Idag är det dan före dopparedan och för andra året i rad får jag nöja mig med att tänka ordherrangen istället för att ringas eller skrivas om den med henne. men medan den lilla snön som fanns smälter utanför gårdshusets fönster blir jag ändå varm någonstans mellan magen och bröstbenet när jag tänker på hur vi ibland var maniska och böjade dan-före-dana redan en vecka innan jul och förvirrade oss alltid i hur många dan-före-dan det faktiskt var innan dopparedan. dan före dan före dan! med den där gemensamma betoningen vi vuxit in i att dela. jag saknar dig, min fina. min dan före dan.
Så det är dan före dopparedan och jag har tassat runt sedan 06 trots att jag är ledig. kokade kaffe och försökte ge honom hans julklapp innan han åkte till jobbet men det förvirrade honom så till den milda grad att vi enades om att han hinner få den när han svänger hem mellan jobbet och flyget norr. sedan blir jag ensam i gårdshuset i dagarna tre och avsaknaden av att behöva åka till arbetet lägger en behagfullt ljummen känsla över huden. jag skall åka och se om det är öppet så att jag kan införskaffa det där lilla häftet från ´39, om hur man skyddar sig mot flygattacker. det behöver min far få i julklapp. sedan kan jag göra precis vad jag vill och jag kan, om jag vill, om jag kan, ägna mig åt låtsasvärlden precis hela dagen. den jag längtar efter, den enda drogen som inte är fysiskt skadlig.
Och som en julklapp av bättre slag, kommer min sol snart att vara hos mig igen. han har sagt att han kanske kommer på söndag.
en söndag har sällan känts så glittrande förr.
Om att tänka utanför boxen.
Vi firade andra advent med att ligga under filt och titta på von triers feel-good-film antichrist. det var andra gången jag såg den och om någon till äventyrs tror att jag hade längtat efter att få uppleva den värsta självstympningsscenen igen kan jag meddela att så inte var fallet. den här gången visste jag dock vad som komma skulle och kunde dyka ner bakom hans rygg lagom till att saxen kom fram. förhoppningsvis klarar jag mig nu ifrån det månadslånga trauma som följde mig efter första gången jag såg filmen. vi var dock rörande överens om en sak: charlotte gainsbourgs rollkaraktär är "förvånansvärt påhittig för att vara helt mental". hennes lilla hyss med vad-det-nu-är-för-järngrej-som-hon-skruvar-fast i dafoes ben är ju inget annat än kreativt tänkande. men så är hon ju någon form av forskare också och vi akademiker kan ju sån´t där.
Utanför glasfasaderna är det nollgradigt och jag kan svära på att vinterns första riktiga snöfall kommer snart. och precis som räven väser känns det i min kropp.
chaos reigns.
Utanför glasfasaderna är det nollgradigt och jag kan svära på att vinterns första riktiga snöfall kommer snart. och precis som räven väser känns det i min kropp.
chaos reigns.
Om riskbeteende
Jag smygläser om konsten på jobbet. just nu är mitt arbete sådant, att det tillåter olika former av smyg. smygläsa. smygskriva. smygsmyga. och just nu smygläser jag om konsten igen. det är så lätt att man stagnerar annars, trampar baklänges i vatten och jag vet såklart med mig att det är så mycket som försvunnit i härvande på kontor och i orkeslöshetsens oförlåtande hand. jag måste greppa kontexten, få fatt i sammanhanget. bortom paradigm och kanon: jag har alltid haft tunnelseende på enskilda ting.
Den första december bär plusgrader i år och jag var på vippen att säga att på torpet skulle traditionen göra sig hörd ikväll. jag menade givetvis i gårdshuset, där traditionen skall leva vidare med bullbak och glögg. som sig bör, ty det är den första i den sista och i våra fönster lyser adventsstjärnorna han kom hem med häromdagen.
tindrade som ett barn när jag tände.
Den första december bär plusgrader i år och jag var på vippen att säga att på torpet skulle traditionen göra sig hörd ikväll. jag menade givetvis i gårdshuset, där traditionen skall leva vidare med bullbak och glögg. som sig bör, ty det är den första i den sista och i våra fönster lyser adventsstjärnorna han kom hem med häromdagen.
tindrade som ett barn när jag tände.
Om dagen.
Dan.
ypperlig.
det är så mycket som du behövs för. som att jag har så mycket som vi kan ta sådär tillsammans, men aldrig ensamma. som den där jargongen jag råkade läsa i min egen ypperligt fåniga text. sådär, som sida vid sida bara skilda av ett gammalt soffbord,en nygammal tanke.
vår gamla jargong äter mig.
jag älskar dig, kom tillbaka? jag vet att vi båda citerade petshop när du sa: "du säger bara att du älskar mig när du är full!!!". och jag, "ja".
det där tomrummet i bröstvärnet, just där revbenen möter varandra.
loo. kom tillbaka. hur mycket jag än ställer in klockan på toaletten. inget förändrar tiden som gick ifrån. dig. mig. oss. jag tänker dig dagligen som en jävla käftsmäll.
och jag vet, att om du sa att klockans tickande var helt i vår ordning, skulle jag dyrka slagen
Om hjärtats arkitektur.
Det var en märkvärdigt sällsam känsla av hemma när jag steg av tåget på sundbybergs plattform och tog kliven ut på landsvägen där nya gatlyktor skriker om uppmärksamhet och stängsel ramar in det nya i det gamla. en sällsam känsla av märkvärdighet medan jag gick längs vägen för att hämta nycklar för att säga upp den sista kontraktsmässiga bundenheten till min barndoms lilla stad. jag antar att det är sant som jag har sagt mig, att någonstans i växtvärken pressades delar av mitt hjärta ur kroppen och sipprade ner mellan gatstenarna som en efter en bryts upp för nya järnvägsspår. sögs ner i jorden och själva magman under koordinaterna som utgör själva grunden för mitt vara. växtverkan.
Det har blivit november sedan länge och jag känner mig stundtals sällsamt gammal men märkvärdigt ung. som att det fortfarande finns dörrar i min bröstkorg som jag inte vet hur jag skall öppna eller vem som har nyckeln. så länge det är så kan inget vara förlorat.
Det har blivit november sedan länge och jag känner mig stundtals sällsamt gammal men märkvärdigt ung. som att det fortfarande finns dörrar i min bröstkorg som jag inte vet hur jag skall öppna eller vem som har nyckeln. så länge det är så kan inget vara förlorat.
om hypokondri, paniksyndrom o.d:
Förknippas generellt med svagt psyke men torde innebära motsatsen, ty hur starkt är inte ett psyke som lyckas övertyga kroppen att reagera på ett sätt som den rent biologiskt sett aldrig skulle ha gjort om inte psyket använt sin makt över den.
Torde således förknippas med ett ovanligt starkt psyke, på gränsen till megalomaniskt, med patologiskt maktbegär.
Förknippas generellt med svagt psyke men torde innebära motsatsen, ty hur starkt är inte ett psyke som lyckas övertyga kroppen att reagera på ett sätt som den rent biologiskt sett aldrig skulle ha gjort om inte psyket använt sin makt över den.
Torde således förknippas med ett ovanligt starkt psyke, på gränsen till megalomaniskt, med patologiskt maktbegär.
Om att välja.
Givetvis gick jag omkring med kuvertet i väskan i två dagar. vid lunch gick jag ner och la in det i brevlådans gap och släppte taget. som att det var så enkelt att släppa fem år ifrån sig genom att bara sära på tummen och pekfingret. så enkelt att släppa kuvertet som innehöll ett papper med min signatur som sa, torpet, jag gör slut med dig nu. men visst var det inte så enkelt. man behöver ju inte vara vansinnig för att man kanske tillhör en kategori känsliga människor. jag har sagt upp torpet. det allra första som var mitt mitt bara mitt någonsin. min fristad, min trygga hamn, platsen där jag någonstans blev mig själv och någon annan på en och samma gång. bytt är bytt kommer aldrig igen.
Jag står vid brevlådan i ett oktobermulet stockholm och släpper taget om något som är så mycket mer än ett c5-kuvert med en signatur. promenerar sedan bort mot stora skuggan med skorna fulla av sten och lars som sjunger om söndermarken som jagar.
Om turbiljett.
För två år sedan på dagen tog jag tåget mot telefonplan med magen full av red stripe och nervositetsnystan.
Det var ett ganska bra beslut.
Om att tänka om.
Jag har satt igång min gamla telefon igen. min nya är trasig. som att gå in i garderoben i narnia och komma ut till en helt annan värld. alla meddelanden som jag plöjt. vissa kunde jag utantill innan jag öppnade dem, andra mindes jag inte skrevs.
Men alla dessa ord, alla dessa människor. allt detta allt och ingenting. den gamla världen som är nu men bara fanns då.
Om den envise narren.
Jag tänker att jag hoppas att dagen går fort, ty jag vill fara in mot staden och köpa vit akrylfärg. jag har börjat terapimåla för att söka rätt på kreativiteten igen, den som försvann någonstans på vägen, bland heltidstimmar och lealöshet. jag är usel på att måla. har aldrig kunnat föra en pensel. men jag tvångsmålar en liten stadsbild i ett gammalt block fullt av kroki. och nu behöver jag vit akrylfärg. något att täcka tankedemoner med.
Jag höll givetvis på att börja gråta hos läkaren häromdagen när jag berättade om mina sömnproblem. tänk vilken skör varelse man är. så snart jag tror att någon kan hjälpa mig håller jag på att börja gråta. jag är som ett barn som ramlar men börjar gråta först när någon uppmärksammar fallet. tur att det är så sällan räddningen är så nära. tänk då vilken storslagen ironi, när jag trots god tablett vaknar klockan tre på morgonen, efter fyra timmars sömn, och inte kan somna om på två och en halv timme. livet är allt en fenomenal narr, klädd i dassiga kläder och pinglor på mössan.
Enchanteur!
Jag höll givetvis på att börja gråta hos läkaren häromdagen när jag berättade om mina sömnproblem. tänk vilken skör varelse man är. så snart jag tror att någon kan hjälpa mig håller jag på att börja gråta. jag är som ett barn som ramlar men börjar gråta först när någon uppmärksammar fallet. tur att det är så sällan räddningen är så nära. tänk då vilken storslagen ironi, när jag trots god tablett vaknar klockan tre på morgonen, efter fyra timmars sömn, och inte kan somna om på två och en halv timme. livet är allt en fenomenal narr, klädd i dassiga kläder och pinglor på mössan.
Enchanteur!
Om att vara. nu.
Jag spelar vanlig
Precis så vanlig som folk är mest
Jag spelar vanlig
Men hur är det nu människor gör
Vad är det dom gör
Vad gör ni?
Om den ljungströmska klockan.
Jag träffade olle ljungström inatt.
ja, givetvis i en dröm.
det är storslaget på två sätt.
det ena, att jag fick träffa olle ljungström.
det andra, att jag faktiskt drömde för första gången på länge.
olle ljungström gick och såg bister ut.
jag gick och lyssnade på olle ljungström.
jag skyndade fram och tog mina hörlurar från öronen och tryckte dem mot olle ljungströms öra utan att säga ett ord.
sedan slog vi följe ett slag, i tyst samförstånd.
Det kan innebära två saker.
det ena, att musik är något man kan ta till i de flesta situationer.
det andra, att jag lyssnat alldeles för mycket på olle ljungström den senaste tiden.
Mest betyder det att jag lyckades sova en timme
mer än fyra-fem inatt.
mer än fyra-fem inatt.
och det är det mest betydande.
Om återkallande.
Man kan väl säga att det är på gott och ont som jag alltid har varit en sådan som tänker för mycket. kanske är det därför jag aldrig riktigt kommer till sans, aldrig riktigt kan slappna av. det var därför jag till en början kallade dem för drömpiller, för de gjorde att tankarna kunde lugna ner sig, kunde landa i en tillstymmelse av fjädermoln istället för hysteriska cumulonimbus. i dåtid förstås, nu skapar jag en fristad inuti rena vener, även om det implicerar för tidiga uppvaknanden. jag har aldrig kunnat döda mina tankar i takt med musiken. jag blir tillfrågad om något som visas på tv:n och jag svarar jag vet inte.
jag tänkte på annat.
Hudens väderlek den senaste veckan, där i gårdshuset i min ensamhet, har föranlett att jag kommit oron på spåren. tack gode gud för olle ljungström som ackompanjerat varje hjärtslag i text såväl som i toner. det är en välsignelse och en förbannelse att inse vad det är som felar mig. en välsignelse av anledning att det hela får ett svar, en förbannelse då det hela är irreversibelt. hur mycket jag än plockar ner klockan från väggen och tar ut dess batteri, kan jag inte få tiden att gå varken baklänges eller långsammare och insikten gnager i mina böjveck likt ett marsvin på en videungsgren. när jag var liten hade jag böjvecksexem. det har spritt sig till tanken.
En gammal kär vän gjorde sig påmind i ett sms häromdagen och bara sekunden av meningar fick mig att minnas hur mycket jag faktiskt saknat honom. han skriver att det var nio månader sedan vi hördes sist, jag säger att det var oerhört korkat av oss. jag formulerar orden och skriver att jag är livsstressad, för det är den bästa beskrivningen på min självdiagnos som jag kan hitta. och jag säger att vi måste ses snart, att detta måste ske och det är verkligen så jag menar det även om jag mycket väl vet att det kan gå minst nio månader igen men det är inte min avsikt.
För tiden går, hur mycket jag än plockar ner klockan från väggen och tar ut dess batteri. tiden är irreversibel.
jag tänkte på annat.
Hudens väderlek den senaste veckan, där i gårdshuset i min ensamhet, har föranlett att jag kommit oron på spåren. tack gode gud för olle ljungström som ackompanjerat varje hjärtslag i text såväl som i toner. det är en välsignelse och en förbannelse att inse vad det är som felar mig. en välsignelse av anledning att det hela får ett svar, en förbannelse då det hela är irreversibelt. hur mycket jag än plockar ner klockan från väggen och tar ut dess batteri, kan jag inte få tiden att gå varken baklänges eller långsammare och insikten gnager i mina böjveck likt ett marsvin på en videungsgren. när jag var liten hade jag böjvecksexem. det har spritt sig till tanken.
En gammal kär vän gjorde sig påmind i ett sms häromdagen och bara sekunden av meningar fick mig att minnas hur mycket jag faktiskt saknat honom. han skriver att det var nio månader sedan vi hördes sist, jag säger att det var oerhört korkat av oss. jag formulerar orden och skriver att jag är livsstressad, för det är den bästa beskrivningen på min självdiagnos som jag kan hitta. och jag säger att vi måste ses snart, att detta måste ske och det är verkligen så jag menar det även om jag mycket väl vet att det kan gå minst nio månader igen men det är inte min avsikt.
För tiden går, hur mycket jag än plockar ner klockan från väggen och tar ut dess batteri. tiden är irreversibel.
Om världen, inverterad.
Mina algebraiska färdigheter har alltid varit under all kritik. jag tänker i bilder och mina formler går i text, aldrig i siffror. detta till trots kan jag ändå räkna ut att tio dagar är alldeles för lång tid. men det är exakt så lång tid som den där kärleken jag har skall befinna sig i de norrbottniska skogarna och tio dagar är på tok för länge när de där erbarmliga gripklorna jag har i bröstbenet fäktar utåt utan att kunna just gripa tag i någonting. i sängen på kvällarna försöker jag ligga stillatyst för att inte väcka honom men när jag åter inser att jag faktiskt är själv tumlar jag runt av bara helvete. för att jag kan och för att jag måste spreta innan jag kan ligga still. jag tog ner klockan inatt igen, av rädsla att jag kanske skulle komma att sugas in i dess tickande. ljudet av siffror har alltid varit motsatsen till ljudet av ord.
Och nere vid stora skuggan har tusenormarna bytts ut mot daggmaskar som krälar över regnvåta vägar. några hann aldrig över innan de mosades under cykeldäck och grövre kängor. jag lyssnar på en inverterad värld, toner som letar sig upp genom högar av dagar och år. jag ställde mig på uteplatsen arla morgon under helgen som var, innan resten av gården hade stigit upp och öppnat sina fönster och klampat med fötter på nya timmar. luften var sådär omisskännligt höstlig, sådär kall och ren som den bara är ibland. tystnaden som la sig över huden som en sakta viskning, precis som att jag befann mig hundratals mil från huvudstadens kokkittel. precis som att det var då, en tid jag inte minns mer än vagt kristallklart. som att jag önskade att det alltid skulle kännas så; ett vakuum dansandes till tonerna av en kaffebryggare. det är så sällan nerverna låter bli att sjunga med. så sällan hjärtat inte slår i baktakt.
Om text här titta här.
Jonas Hassen Khemiri har skrivit en fin text om sin mormor och alltings skörhet. jag måste erkänna att jag inte är en av dem som lovprisat hans böcker (fast jag har i ärlighetens namn bara läst en), men den här texten var finare än jag trodde att den skulle vara när jag klickade in på den.
http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/mormors-mitsubishi
Jag är lite kluven till den publicerade bilden dock. texten hade stått sig alldeles utmärkt utan den. jag har lite svårt för det här med att hänga ut människor med bild här titta här! men för att inte fastna i sådana moraliska dilemmatankar väljer jag att tro att hassen khemiri själv är övertygad om att det är helt i sin rätt att publicera en bild på sin mormor och att han själv väljer om han vill publicera en bild på sin mormor eller inte för det är trots allt hans mormor och inte min det handlar om. min mormor är död sedan 1986. efter hennes begravning sprang jag och min bror ut ur kyrkan och lekte på kyrkogården som att inget hade hänt. vi hade genast glömt den sorgsna stämningen och tårarna i kyrkan. att mormor är död är död kommer aldrig tillbaka. det var lättare när man var liten. jag har bilder på min mormor men ingen digital. även om jag hade det hade jag nog inte publicerat en bild på min mormor här. inte för att jag tror att min mormor skulle ha någonting emot det, snarare av den enkla anledning att det här inte handlar om min mormor. alls. jag vet inte varför jag tog upp min mormor. läs texten istället:
http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/mormors-mitsubishi
Om sekundvisare
Jag ligger och tittar, stundom på texten i gardells bok som jag läser igen, stundom på honom där han ligger bredvid och sover med handen tryckt mot ansiktet. tänker att om jag bara tänker att jag inte måste gå upp imorgon att jag inte måste lämna lägenheten utan kan sjukanmäla mig om sömnen aldrig kommer kommer sömnen att komma. tänker att det är viktigare att sova när jag sover än att gå upp och gå till jobbet utan att ha sovit. tänker att det är viktigare med min hälsa, att få hjärtat att sluta slå för fort och bröstkorgen att göra ont, viktigare än att sitta på ett kontor. så jag läser en sida i gardell och får tårar i ögonen över en beskrivning han gör, en metafor som är så slående och jag tänker att jag måste tänka på min lyckliga plats när jag snart skall försöka sova för då kanske sömnen kommer och jag tänker att jag inte skall vända mig om för att lysa upp displayen på mobilen för om jag vet vad klockan är kanske jag inte kommer att kunna somna. liktförbannat kastar jag ett öga på mikrovågsugnens klocka när jag skall gå på toaletten och jag är så trött att jag mår illa. jag tänder inte ljuset på toaletten i rädsla för att vakna till för när jag vaknar till kan jag inte somna på timmar. och jag lägger mig i sängen i mörkret och jag vet att klockan redan är för mycket och jag tänker att jag måste somna räknar timmar på fingrar som blir färre och färre och jag tänker att jag inte får tänka på det här med att kanske inte kunna somna för tänker jag på att inte kunna somna somnar jag aldrig. och hjärtat, hjärtat rusar.
Han sa till mig en gång att jag måste sluta tänka på det, sluta haussa upp mig över sömnen och jag ligger tyst i mörkret och försöker följa hans andning för tydligen är det så man andas när man sover och således borde man sova när man andas så. jag blir så medveten när tankarna börjar flyta, så medveten om att nu händer det nu är jag snart där. jag blir så medveten att jag stressar mot sömnen, tänker att nu händer det äntligen händer det och det blir givetvis pannkaka av allting och det kliar till någonstans och kliar det till någonstans blir jag klarvaken och tankarna fastnar i fokus igen. som en hermetiskt tillsluten påse av klarhet. och som alla andra nätter, snurrar någon låtrad i mitt huvud, något jag lyssnat på tidigare på dagen. men alltid bara en mening, som ljudet av sekundvisare som går alldeles för fort. försöker tänka att jag inte tänker ge mig. försöker tänka på att sluta tänka.
Jag kan inte minnas när sömnen började jaga mig så, när exakt det hände. åren går så fort, flyter ihop, ett decennium sedan känns som igår, igår känns som tidens ursprung.
Om ett behagligt obehagligt allvar.
Hösten är obönhörligen här. obönhärligt lägger den sig som en tunn hinna över huden. man känner det även när man sitter vid köksbordet med bara fötter mot ett kalkallt parkettgolv. halsdukarnas förlovade land där jag tycker att trycket över bröstet borde lätta i takt med att graderna sjunker. men jag vaknar vid halv fem varje morgon. det tar mig alltid en timme att somna om, bara för att snarast höra klockorna ringa. som att det vore så stereotypt klassiskt, dessa sömnproblem. insomningsstörningar, för tidiga uppvaknanden. jag kan alltid räkna på ena handen hur många timmar jag sover i ett svep. som att knäppa takten med fingrarna. som att slå hjärtat ur spel.
I cafét på fjärde våningen vet alla vad jag skall ha. det har blivit så att jag knappt behöver säga det längre, knappt att jag behöver sänka ljudet på ipoden som spelar. i morse ed harcourt, the smug one. med sträckta ljumskar och frösslig hy. drömmarna är aldrig så starka som på hösten.
Ett år till i kalendern då jag tänker höstflärd, det slår aldrig fel. att den här hösten skall vara den bästa. den här hösten skall jag vara mitt bästa. hösten är ett nytt år, en måndag i en ny vecka. hög tid för omstrukturering av jaget. hög tid att pussla in timmarna att glida över huden som mjukgörande kräm snarare än vassa stickor man fått när man sprungit barfota på en ovårdad altan. jag tänker höstflärd och försöker dölja skavankerna i ansiktet och i talet.
man är aldrig så ensam som när man har möjlighet att vara med någon annan.
I cafét på fjärde våningen vet alla vad jag skall ha. det har blivit så att jag knappt behöver säga det längre, knappt att jag behöver sänka ljudet på ipoden som spelar. i morse ed harcourt, the smug one. med sträckta ljumskar och frösslig hy. drömmarna är aldrig så starka som på hösten.
Ett år till i kalendern då jag tänker höstflärd, det slår aldrig fel. att den här hösten skall vara den bästa. den här hösten skall jag vara mitt bästa. hösten är ett nytt år, en måndag i en ny vecka. hög tid för omstrukturering av jaget. hög tid att pussla in timmarna att glida över huden som mjukgörande kräm snarare än vassa stickor man fått när man sprungit barfota på en ovårdad altan. jag tänker höstflärd och försöker dölja skavankerna i ansiktet och i talet.
man är aldrig så ensam som när man har möjlighet att vara med någon annan.
Om upplevelseorkesterns innanför och utanpå.
Sensommar och till tonerna av upplevelseorkestern väcks den där gamla orkanen till liv i bröstkorgen för att luckra upp varje sista strimma av vett och sans. tunnels och jag förlorarhittarmigsjälv i ett virrvarr av leenden och begapning. timmarna innan har henrik berggren akustiskt tonsatt min hela ungdom. det är på alla sätt och vis kongenialt, det där med att alla sånger går i ett lägre, mer ensamt tempo. ett ungdomsepos, en ode till de försvunna dagarna.känslorna som revs upp och begravdes bara för att rivas upp igen men till andra tongångar trots att ackorden alltid varit desamma. så vi tänker i a-moll men med crescendon i c. den dagen jag går på festival och inte känner att allt är vunnet och förlorat på samma gång, det är dagen då jag blivit gammal och kanske är det då allt är förbi, eller kanske då allt egentligen börjar.
Augusti skvallrar om september i sina vindar, jag är kluven innanför huden. som en herrelös hund går jag runt och letar bestämmelser inuti och utanpå, en bestämd röst med varsamma tag i våldsamma omruskningar. jag är livrädd för att tappa tron.
På natten drömmer jag att mitt hem har väggar av glas, utanför vilka alla står och tittar in. serverar freud ett silverfat, tänker att vi utelämnar skålen till förmån för lättare andning.
Om ordsatser, godshissar.
Det var väl ungefär i samband med att han började kräla sig ut på den där klippavsatsen som en godshiss släppte från sina remmar och föll från min hals till mitt bröstben där kraschen smällde upp stora dammoln från aortagolvet. det var kanske ungefär just där och då, en solig sensommarfredag i augusti, som jag förstod att den där känslan de facto måste vara helt sann. ungefär just där och då, där han låg säker på fast mark bara för att kika ner för stupet, där och då, där jag stod och var säker på att han skulle ramla ner och min puls höjdes därefter och protesterna blev svalor för vinden. där och då. och orden som fånade sig ut timmar efter, i en lånad säng på en övervåning. je t´aime.
Häromdagen tog jag lidingöbanan ut till bodal medan solen sprängde moln över vattnet. tänkte att om jag lyssnat på without you i´m nothing just där och då, hade jag fortfarande varit nitton år. hade jag lyssnat på den skivan där och då, med den krängande rälsen under fötterna, hade det känts precis som då. precis som tiden innan panikångest, ibs, brustna hjärtan och vänner som försvann för att aldrig komma åter. innan nerverna slog knut på sig själva och jag blev den räddaste flickan i världen.
men jag hade inte skivan i ipoden, och lika bra var väl det, för nu är som bekant just inget annat än nu. det är här vi är. we are nowhere and it´s now.
Häromdagen tog jag lidingöbanan ut till bodal medan solen sprängde moln över vattnet. tänkte att om jag lyssnat på without you i´m nothing just där och då, hade jag fortfarande varit nitton år. hade jag lyssnat på den skivan där och då, med den krängande rälsen under fötterna, hade det känts precis som då. precis som tiden innan panikångest, ibs, brustna hjärtan och vänner som försvann för att aldrig komma åter. innan nerverna slog knut på sig själva och jag blev den räddaste flickan i världen.
Om att komma förbi och fram.
Jag borde låta de sekelgamla orden vila, ty högst på önskelistan: en hel natts sömn. sex timmar vore himmelriket. det har snart gått en och en halv vecka, en natt då jag somnat av utmattning, kanske två i procent. resten har jag inte sovit mer än att jag precis hinner vakna. så här illa har det aldrig varit, och ataraxen kan jag slänga. note to self. det är sånger i huvudet, inga vaggvisor. samma mening om och om igen, skivan hackar i samma spår. försöker räkna tecknade får, låtsasvärlden har vänt mig ryggen. jag är fast i mig själv och mina armar känns inte som mina.
I eftermiddag packar vi bilen full av kläder, skivor och några öl. vi tar färjan över till ön. det torde krylla av nattfjärilar där i sensommarvals. som att allt växer sig större i augustis mage, precis innan hösten drar fingrarna över den resta raggen.
Jag måste komma ihåg att inte glömma att ta med ett paraply. häromdagen slog regnet så hårt att det nästan kändes som liv över huden.
I eftermiddag packar vi bilen full av kläder, skivor och några öl. vi tar färjan över till ön. det torde krylla av nattfjärilar där i sensommarvals. som att allt växer sig större i augustis mage, precis innan hösten drar fingrarna över den resta raggen.
Jag måste komma ihåg att inte glömma att ta med ett paraply. häromdagen slog regnet så hårt att det nästan kändes som liv över huden.
Om något som betyder något.
and love is a tired symphony
you hum when you're awake
and love is a crying baby
mama warned you not to shake
and love's the best sensation
hiding in the lion's mane
and love is the scene i render
when you catch me wide awake
and love is the dream you enter
though i shake and shake and shake you
and love's the best endeavor
waiting in the lion's mane
you hum when you're awake
and love is a crying baby
mama warned you not to shake
and love's the best sensation
hiding in the lion's mane
and love is the scene i render
when you catch me wide awake
and love is the dream you enter
though i shake and shake and shake you
and love's the best endeavor
waiting in the lion's mane
Om sömnlöshet och katten som dog.
Tiden. den går aldrig så fort och långsamt på samma gång, som när man inte kan somna. jag kan kan kan inte. och i mitt huvud snurrar the verve. the drugs don´t work. jag kan inte sätta fingret på vad det är som sliter i mig. varje hypotes är värre än den andra, varje anledning som inte är okej. han går och lägger sig på soffan. klarar inte av mig.
Jag försöker hitta en plats i tanken, en plats som kan ge ro. jag tänker på gottröra. försöker placera mig någonstans där vid uthusen, där strax vid den lilla bergsknallen som var täckt med mossa. bergsknallen, där man kastade vattnet man tvättat händerna i. det där porslinsfatet i vilket man slog upp vatten från en kanna. det fanns inte rinnande vatten på farmors land, man hämtade det från brunnen. jag minns fortfarande hur tvålen luktade i tvättrummet, när man vaskade av sommarsmutsiga händer och sköljde ur en hallonsodamun. hur flugorna surrade mot det lilla fönstret. hur de där små gröna bladen som växte på bergsknallen gnisslade när man gick på dem eller gned dem mellan sina fingrar.
Jag försöker placera min tanke just någonstans där. på den där tomten där träden hade så stora rötter att de växte över stigarna. rötterna, som när min farmor blev riktigt gammal, hindrade henne från att kunna vara på den plats där hon trivdes bäst. i gottröra med hammocken med plasttyg, med åkern precis bredvid. det skulle komma sig så att hon inte längre kunde ta sig fram på sin lyckas ort. farmor, som alltid stod på förstukvisten och vinkade in oss när vi kom. farmor som sedan inte kunde åka dit.farmor som hamnade på ålderdomshemmet där hon låg in i det sista och längtade efter döden. jag försöker tänka mig där,någonstans vid uthusen och den gnisslande bergsknallen, med farmor på förstukvisten, leende och med minnet i behåll. jag försöker tänka mig där, i skymningen med nytvättade händer och pepsodentsmak i munnen.
Men verkligheten och nuet vill inte vara på den plats där jag aldrig kan minnas mig vara ledsen och alltid sov bra. verkligheten vill vara under min hud som kliar, i tankarna där oron över sådant jag är rädd för att erkänna leker katt och råtta med stressen över att uppleva ännu en förstörd dag. jag somnar till i knappt två timmar innan klockorna ringer. vi skulle åka på roadtrip och jag såg verkligen fram emot det. han lämnar mig i sängen och åker iväg, det är ingen idé.
Och gottröra såg så mycket mindre ut när jag och min bror åkte förbi där för ett år sedan. någon annan äger det nu. det såg så mycket mindre ut, stugan, uthusen, bergsknallen. avstånden har krympt, liksom livet. men då, när farmor stod på förstukvisten med minnet i behåll, när katten levde och spann på mina fötter där i underslafen av våningssängen, då, där jag vaknade utsövd varje morgon i det orangea ljuset som strålade in genom rullgardinen. då var det en hel värld.
Jag försöker hitta en plats i tanken, en plats som kan ge ro. jag tänker på gottröra. försöker placera mig någonstans där vid uthusen, där strax vid den lilla bergsknallen som var täckt med mossa. bergsknallen, där man kastade vattnet man tvättat händerna i. det där porslinsfatet i vilket man slog upp vatten från en kanna. det fanns inte rinnande vatten på farmors land, man hämtade det från brunnen. jag minns fortfarande hur tvålen luktade i tvättrummet, när man vaskade av sommarsmutsiga händer och sköljde ur en hallonsodamun. hur flugorna surrade mot det lilla fönstret. hur de där små gröna bladen som växte på bergsknallen gnisslade när man gick på dem eller gned dem mellan sina fingrar.
Jag försöker placera min tanke just någonstans där. på den där tomten där träden hade så stora rötter att de växte över stigarna. rötterna, som när min farmor blev riktigt gammal, hindrade henne från att kunna vara på den plats där hon trivdes bäst. i gottröra med hammocken med plasttyg, med åkern precis bredvid. det skulle komma sig så att hon inte längre kunde ta sig fram på sin lyckas ort. farmor, som alltid stod på förstukvisten och vinkade in oss när vi kom. farmor som sedan inte kunde åka dit.farmor som hamnade på ålderdomshemmet där hon låg in i det sista och längtade efter döden. jag försöker tänka mig där,någonstans vid uthusen och den gnisslande bergsknallen, med farmor på förstukvisten, leende och med minnet i behåll. jag försöker tänka mig där, i skymningen med nytvättade händer och pepsodentsmak i munnen.
Men verkligheten och nuet vill inte vara på den plats där jag aldrig kan minnas mig vara ledsen och alltid sov bra. verkligheten vill vara under min hud som kliar, i tankarna där oron över sådant jag är rädd för att erkänna leker katt och råtta med stressen över att uppleva ännu en förstörd dag. jag somnar till i knappt två timmar innan klockorna ringer. vi skulle åka på roadtrip och jag såg verkligen fram emot det. han lämnar mig i sängen och åker iväg, det är ingen idé.
Och gottröra såg så mycket mindre ut när jag och min bror åkte förbi där för ett år sedan. någon annan äger det nu. det såg så mycket mindre ut, stugan, uthusen, bergsknallen. avstånden har krympt, liksom livet. men då, när farmor stod på förstukvisten med minnet i behåll, när katten levde och spann på mina fötter där i underslafen av våningssängen, då, där jag vaknade utsövd varje morgon i det orangea ljuset som strålade in genom rullgardinen. då var det en hel värld.
Om bara.
leds, less
fadd, fadt
som att jag alltid vill så mycket mer.
Om nattgångare.
Jag vaknar efter ännu en sömnlös natt. som att jag i gränslandet inte vet var jag skall lägga tankarna. istället för att kunna somna ligger jag och lyssnar på huset, vi har en star wariansk gångare på våningen ovanför. hälarna först, dampdampdamp. jag har alltid undrat varför gångare springer så mycket. mekaniskt kryssande mellan punkter jag inte känner till.
Ljudet stör mig inte särskilt. det är det där med tankarna som håller mig vaken. krypet under skinnet. jag har inga hyllor att lägga saker på där bakom hjärnbark och för mycket utväxt. så jag stressar fast jag egentligen inte behöver, jag är ju ledig. men stressen är likväl där ändå, förväntansviskar och tänker på förstörda dagar. jag vaknar när klockan ringer. ännu en sömnlösnatt. går till tvättstugan med luva i regnet.
aldrig stavas aldrig med två l. alltid stavas alltid med.
Tänk om det kommer ord idag. det skulle rädda mig.
Ljudet stör mig inte särskilt. det är det där med tankarna som håller mig vaken. krypet under skinnet. jag har inga hyllor att lägga saker på där bakom hjärnbark och för mycket utväxt. så jag stressar fast jag egentligen inte behöver, jag är ju ledig. men stressen är likväl där ändå, förväntansviskar och tänker på förstörda dagar. jag vaknar när klockan ringer. ännu en sömnlösnatt. går till tvättstugan med luva i regnet.
aldrig stavas aldrig med två l. alltid stavas alltid med.
Tänk om det kommer ord idag. det skulle rädda mig.
Om solkatters stormvarningar.
Jag ligger och lyssnar på huset igen. ett svagt sugande från väggarna. igår hade en spindel spatserat över golvet utan att jag märkt det. det knackar ibland. tjuter. i övrigt tyst.
Jag läser andras ord och undrar när mina skall komma ut. jag tänker redan på bilderna jag tänkt. ändock förblir jag tyst, fingrarna stilla. väntansvärden eller längtansvärden. låtsasvärlden låter sig väntas på. så jag läser rad efter rad, andras röster, någons fiktiva minne.
Jag går tantolunden runt. södra station, kullersten, lars som sjunger visor medan jag gömmer mig bakom solglas i stormen. cyklar hade vält av vinden här på innergården. mina kläder blåser upp. det var knappt att jag tog mig ut.
Jag läser andras ord och undrar när mina skall komma ut. jag tänker redan på bilderna jag tänkt. ändock förblir jag tyst, fingrarna stilla. väntansvärden eller längtansvärden. låtsasvärlden låter sig väntas på. så jag läser rad efter rad, andras röster, någons fiktiva minne.
Jag går tantolunden runt. södra station, kullersten, lars som sjunger visor medan jag gömmer mig bakom solglas i stormen. cyklar hade vält av vinden här på innergården. mina kläder blåser upp. det var knappt att jag tog mig ut.
Om krångelsängar och sångfåglar.
Ungefär i samma sekund som jag stänger dörren om honom förvandlas jag till en katt.
En sådan där dumstrutskatt, alldeles för tillgiven för sin egen katthälsas bästa. en sådan katt, som hoppar upp på fönsterbrädet och spanar. väntar på att den som gick skall komma tillbaka, där på gatan, där bland alla andra, där bland tomhet.
Jag har aldrig varit en sådan som är bra på långa hejdås med den som tagit sig under min hud och fått gripklorna att gräva sig genom brosk och ben, ut genom bröstvärnet. jag har aldrig varit särskilt bra på det, nej, jag skall inte ljuga. och kanske är det väl mest det att jag inte har varit utan honom en hel natt på snart sex månader, och kanske är det det
och kanske är det det, att sällan har en vecka eller kanske bara lite mer, varit ett långt hejdå förut.
Jag sätter igång let england shake igen. öppnar en 1664. bara för sakens skull. planerar in möten, människor, tid. bara för sakens skull och saken är den att det är så mycket jag vill hinna med, så många jag vill träffa, så många ord jag vill skriva och så många ackord jag vill spela (jag har en följd jag vill att det skall bli något av). som att det vore de här lediga veckorna som var den enda tid i världen som fanns. som att det vore helt befängt. som att det vore sådär som det alldeles för ofta är.
Om pannkakor och hälsningsfraser.
Det här ser inte ut som en pannkaka
säger han framför spisen och jag
nej, det ser mer ut som en omelett.
min käresta som i egenskap av att vara från högt upp i landet där man tvivelaktigt (läs; felaktigt) kallar pannkaka för "plättar" och ugnspannkaka för "pannkaka", steker riktiga pannkakor till mig för jag är sjuk. i stekpanna på spisen, som sig bör. det var fint även om jag till syvende och sist fick ta över hela proceduren då jag är ganska bra på att steka pannkakor.
Jag är sjuk och jag vaknar klockan 03 på natten och kan inte somna om på en timme för det kan jag sällan om jag vaknar på natten. och jag är sjuk och det sliter i halsen och det är fortfarande mörkt ute medan jag ligger och suger på en mucoangin och tittar på världens finaste när han sover tystystyst. tänker att det var väl själva fan, att man både skall vara sjuk och sömnstörd lagom till en sommarfredag. det var väl själva fan.
Jag sa ett ord på kontoret igår. "Hej", sa jag. till suede-killen som jag mötte i hissen på väg hem. suede-killen som jag gick grundkursen i filosofi med för en sådär tolv år sedan. jag undrar om han vet att jag är jag. tolv år sedan. vi talade inte mycket i skolan, men ibland sågs vi på babasonic och sa hej och kram och hur är läget med dig. tolv år sedan. det är ju helt vansinnigt. att man ens kunde stava för tolv år sedan. jag gav upp efter ett halvår, han doktorerar. det har jag sett på deras hemsida men jag minns aldrig hans namn. jag frågar aldrig om han känner igen mig. jag har aldrig varit en sådan som konverserar.
Idag har jag hunnit med ett "hej" redan innan klockan slog nio. till postkillen som kom med posten. men nu är här stilla tyst. stilla tyst bortsett från de svaga trafikljuden långt bort. genom mitt fönster som står på glänt.
Jag tänker att kanske går jag ner och lånar fler hjalmar söderberg-böcker nu när biblioteket har öppnat för dagen. den allvarsamma är på väg att ta slut.
Jag trodde att den skulle räcka hela sommaren.
säger han framför spisen och jag
nej, det ser mer ut som en omelett.
min käresta som i egenskap av att vara från högt upp i landet där man tvivelaktigt (läs; felaktigt) kallar pannkaka för "plättar" och ugnspannkaka för "pannkaka", steker riktiga pannkakor till mig för jag är sjuk. i stekpanna på spisen, som sig bör. det var fint även om jag till syvende och sist fick ta över hela proceduren då jag är ganska bra på att steka pannkakor.
Jag är sjuk och jag vaknar klockan 03 på natten och kan inte somna om på en timme för det kan jag sällan om jag vaknar på natten. och jag är sjuk och det sliter i halsen och det är fortfarande mörkt ute medan jag ligger och suger på en mucoangin och tittar på världens finaste när han sover tystystyst. tänker att det var väl själva fan, att man både skall vara sjuk och sömnstörd lagom till en sommarfredag. det var väl själva fan.
Jag sa ett ord på kontoret igår. "Hej", sa jag. till suede-killen som jag mötte i hissen på väg hem. suede-killen som jag gick grundkursen i filosofi med för en sådär tolv år sedan. jag undrar om han vet att jag är jag. tolv år sedan. vi talade inte mycket i skolan, men ibland sågs vi på babasonic och sa hej och kram och hur är läget med dig. tolv år sedan. det är ju helt vansinnigt. att man ens kunde stava för tolv år sedan. jag gav upp efter ett halvår, han doktorerar. det har jag sett på deras hemsida men jag minns aldrig hans namn. jag frågar aldrig om han känner igen mig. jag har aldrig varit en sådan som konverserar.
Idag har jag hunnit med ett "hej" redan innan klockan slog nio. till postkillen som kom med posten. men nu är här stilla tyst. stilla tyst bortsett från de svaga trafikljuden långt bort. genom mitt fönster som står på glänt.
Jag tänker att kanske går jag ner och lånar fler hjalmar söderberg-böcker nu när biblioteket har öppnat för dagen. den allvarsamma är på väg att ta slut.
Jag trodde att den skulle räcka hela sommaren.
Om auror och aceton.
Jag börjar dagen med att använda aceton i pannan istället för ansiktsvatten. jag tänkte på något annat. med irriterade luftrör, solen lyser igen.
Jag lånar söderbergs den allvarsamma leken nere på universitetsbiblioteket. jag väljer alltid en av de äldre upplagorna. de med naggade kanter och gulnande blad. särskilt som man annars kan välja nya pocketupplagor. det är någonting som värker i mig när gamla texter reproduceras i pocketupplagor. som en sten i skon. något med bokens aura, i walter benjaminska termer. min upplaga var inte den äldsta, men en av de äldre, och den låg bäst i handen. en bok skall kännas rätt mot fingrarna, annars får det vara.
jag tror rentav att jag skall börja läsa den redan nu. på kontoret, som är öde tyst och sysslolöst.
Jag lånar söderbergs den allvarsamma leken nere på universitetsbiblioteket. jag väljer alltid en av de äldre upplagorna. de med naggade kanter och gulnande blad. särskilt som man annars kan välja nya pocketupplagor. det är någonting som värker i mig när gamla texter reproduceras i pocketupplagor. som en sten i skon. något med bokens aura, i walter benjaminska termer. min upplaga var inte den äldsta, men en av de äldre, och den låg bäst i handen. en bok skall kännas rätt mot fingrarna, annars får det vara.
jag tror rentav att jag skall börja läsa den redan nu. på kontoret, som är öde tyst och sysslolöst.
Om att undra var vi hamnar härnäst.
Som den där känslan att bli hastigt påkommen, eller hastigt påmind.
medan jag sitter i min ensamhet med ett glas vin och lars winnerbäck som enda sällskap. precis som så många gånger förut, precis som oändliga nätter förr, men skillnaden i att någon kommer att komma tillbaka in genom dörren. tillslut kommer en någon att komma tillbaka in genom dörren.
som att komma på sig själv med att vara samma lika men milsvid ifrån.
medan jag sitter i min ensamhet med ett glas vin och lars winnerbäck som enda sällskap. precis som så många gånger förut, precis som oändliga nätter förr, men skillnaden i att någon kommer att komma tillbaka in genom dörren. tillslut kommer en någon att komma tillbaka in genom dörren.
som att komma på sig själv med att vara samma lika men milsvid ifrån.
Om förvrängda vaggvisor och tack för allt.
När juni talar om uppbrott vill jag höja en skål till skyarna där regnmolnen just börjat luckras upp, slå upp alla fönster och dörrar på kontoret och spela radiola så högt att rutorna skallrar för gustaf kjellvander har gått ur tiden. gustaf kjellvander har gått ur tiden, alldeles för tidigt och alldeles för sorgligt; honom jag alltid hållit för att ha sveriges bästa röst skulle visst även han gå och dö. men jag tackar för ovan nämnda skiva som jag fick köpa av honom för en drink på debaser och jag tackar honom för alla andra skivor som finns i min samling och i min mp3 och framförallt tackar jag för alla sånger som genom åren gjort att trötta ben orkat gå lite längre.
Och den stora ormen som nyligen låg påkörd vid sidan av vägen vid stora skuggan är nu inget mer än ett skal, inälvorna är sedan länge återtagna till jorden. kvar är bara ett avtryck i gräset där jag promenerade förbi med dolophine smile i öronen och den där konstiga känslan i bröstbenet då något fint gått förlorat.
Och den stora ormen som nyligen låg påkörd vid sidan av vägen vid stora skuggan är nu inget mer än ett skal, inälvorna är sedan länge återtagna till jorden. kvar är bara ett avtryck i gräset där jag promenerade förbi med dolophine smile i öronen och den där konstiga känslan i bröstbenet då något fint gått förlorat.
Om diagnostik och dans.
Och den andra natten av två gick näringsbristen och nervositeten inpå bara ryggmärgen, sög musten ur redan blottade muskler. väntansviskade illavarslande mot huden. sällan har jag frusit så som jag gjorde där i sängen, under täcket med kläderna på i fatala försök att krypa in under hans varma skinn som jag ständigt nekades tillträde till då man inte gärna vill ha någon som springer upp och ner ur sängen per sekund och minut inpå det där skinnet.
En taxifärd om tvåhundra senare föregår jag mig själv i rollen som världens räddaste flicka och jag gråter under den där fasansfulla läkarundersökningen som fick mig att känna mig satan så utlämnad, liten och rädd. en sköterska som trycker in en nål med lugnande i ett nu stickvant armveck medan läkaren bokstavligen trycker på. jag tittade inte på skärmen annat än av ren olyckshändelse. men jag gick igenom det, tamigtusan, och allt såg bra ut. uteslutningsmetodens sista resa och nu sitter jag här med en bättre diagnos än vad jag hade befarat. en bättre diagnos och en ömhet som inte är av den här världen. men då får man glass och latte som trots sin ljuvhet känns mer som en chock för en nyss fastad mage.
På hemvägen skriver jag till solan att jag fått livet åter (igen), för visst känns det så (igen) och det tunga ljuset utanför fönsterna på gårdshuset viskar om ett annalkande regn. och eftersom jag fått livet åter (igen) behöver vi inte avboka de där båtbiljetterna som vi bokade igår, jag och min kärlek. båtbiljetterna till fina ön med fina konstnärsvillan och fina folket. midsommar på gotland, precis som jag har hoppats på. det var fint när det bjöds upp till dans. som att jag aldrig får nog av att komma iväg.
Men för stunden skall jag bara sitta här med min nyvunna ömhet och lyssna efter regn. lyssna efter regn och försöka bekanta mig med den där känslan av lugn som bara kan komma efter att man fått reda på att något man gått och oroat sig för i åratal endast var en förbannad, okontrollerad och miserabel chimär. ett nervnystan förklätt till vintervålnad. att det där ljudet av kanyler som byts ut endast var mardrömmens soundtrack och ett minne av flickan som försvann. this isn´t happening. inte än.
och jag tror att regnet kommer nu.
En taxifärd om tvåhundra senare föregår jag mig själv i rollen som världens räddaste flicka och jag gråter under den där fasansfulla läkarundersökningen som fick mig att känna mig satan så utlämnad, liten och rädd. en sköterska som trycker in en nål med lugnande i ett nu stickvant armveck medan läkaren bokstavligen trycker på. jag tittade inte på skärmen annat än av ren olyckshändelse. men jag gick igenom det, tamigtusan, och allt såg bra ut. uteslutningsmetodens sista resa och nu sitter jag här med en bättre diagnos än vad jag hade befarat. en bättre diagnos och en ömhet som inte är av den här världen. men då får man glass och latte som trots sin ljuvhet känns mer som en chock för en nyss fastad mage.
Men för stunden skall jag bara sitta här med min nyvunna ömhet och lyssna efter regn. lyssna efter regn och försöka bekanta mig med den där känslan av lugn som bara kan komma efter att man fått reda på att något man gått och oroat sig för i åratal endast var en förbannad, okontrollerad och miserabel chimär. ett nervnystan förklätt till vintervålnad. att det där ljudet av kanyler som byts ut endast var mardrömmens soundtrack och ett minne av flickan som försvann. this isn´t happening. inte än.
och jag tror att regnet kommer nu.
Om vindlande gränder, svindlande höjder, läckande duschar och art nouveau.
Så vi gjorde som nils och thora, som sigrid och isak och for till paris. tidiga morgnar, missöden och skavsår, bo i råtthål, släpa tunga väskor, hitta rätt, bo bättre. jag tröstade mig med tanken på att när nils kom till paris för första gången fick han bo på sjaskiga hotell där det enligt uppgift gick löss i väggarna. men sedan fick han sin ateljé vid rue lepic och allt blev blommor och visit hos excentrisk dam.
Jag tog en bild på honom vid varje uteservering som vi satt på och vi lärde oss åka metro och säga bonjour och bonsoir och förstod snart skillnaden och vi sa merci men jag tror aldrig att jag la till beaucoup för det var ju inte ens franska 101. vi svettades vid 108 rue lepic där dardel brukade slarva runt på runda fötter, såg staden från montmartrebutten och sacre coeur och louvren och moulin rouge, begapade eiffeltornets faktiska vansinnighet och såg montparnasse från 210 meters höjd. vi såg vackra vackra metroskyltar i art nouveau-stil och drack öl, många öl, utan att faktiskt bry oss om vad klockan var. vi tog metron flera flera stationer till en indieklubb som han läst om men som inte var helt toppen, men bartendern bjöd oss på en öl och vi fick nya vänner som de facto behärskade det engelska språket vilket man sällan till aldrig blir bortskämd med i staden.
Men mest gick vi runt på trötta ben som orkar mer än man tror och mest var vi bara där. vi såg tabac-skyltar och påpekade för varandra varje gång vi såg en tabac-skylt för det är viktigt i dardelsammanhang och vi åt en croissant var. när den serverades sa vi merci.
Om ormdöden och vit väntan.
Var femte meter på vägen vid den stora skuggan ligger det en överkörd nykläckt ormunge. vid kröken möts jag av en kadaverodör mitt bland hundkex och redan utblommade maskrosor. för vem kan väl glömma när onkel mys åkte rutschkana längs en nervbana och skanderade att det som göms i snö kommer fram i tö!
Men dödens näsvinge göms lätt vid fårhagen där de sömniga lammen trutar fram vitsmutsiga ullnosar mot ens ben när man passerar, som att de alltid bara låg och dåsade i gräset så som sig bör innan klockan uppfinns.
Jag vaknar varje morgon mellan halv fem och sex. jag säger till honom att det är för att det blir ljust då, där genom våra fönster som saknar persienner och har vita gardiner. han svarar givetvis genom en kontring om norr, där sommarnätter aldrig blir mörka. likväl alltid mellan halv fem och sex. jag vaknar alltid före honom.
Men dödens näsvinge göms lätt vid fårhagen där de sömniga lammen trutar fram vitsmutsiga ullnosar mot ens ben när man passerar, som att de alltid bara låg och dåsade i gräset så som sig bör innan klockan uppfinns.
Jag vaknar varje morgon mellan halv fem och sex. jag säger till honom att det är för att det blir ljust då, där genom våra fönster som saknar persienner och har vita gardiner. han svarar givetvis genom en kontring om norr, där sommarnätter aldrig blir mörka. likväl alltid mellan halv fem och sex. jag vaknar alltid före honom.
Tisdagsväntan och idag fyller min finaste sol år. jag vet med mig att han ligger och äter bakelser och dricker champagne i en park i berlin. som sig bör, när det är en av de viktigaste födelsedagarna som någonsin skett.
Om vulkaner, omskrift eller utskrift.
Buss 53 tar mig över slussen och förbi ett regnigt gamla stan. jag tror aldrig att jag har åkt med just den bussen förut, det grå vädret och postal service i lurarna får mig plötsligt att längta efter att åka riktigt långt med buss eller tåg. det var oerhört längesedan jag färdades långt på det sättet. som att det var en annan tid när jag stundtals åkte västerut. en annan tid, men jag minns fortfarande musiken jag då hade i öronen, över ringlande rälsar, längs flackande landskap. jag minns fortfarande känslan. som att olle ljungström skall komma och sjunga att resan är målet, även om det alltid fanns ett mål bortom den hur diffust eller klart det än må ha varit.
Någon timme senare har jag halvlegat på en brits och tillsammans med dr arne konstaterat att alla prylar ser bra ut. jag hade svårt att avgöra om han var barsk, brysk, blasé eller bara karl - ibland är det ju så. men det hela är avklarat och nu är det bara den stora skälvan kvar.
Tisdagstryck och jag klickar mig in på nyhetssidorna* hela tiden. tänk att en själv till slut kanske skulle komma att bli stoppad av en vulkan! det hade man aldrig trott! att en vulkan liksom skall korsa ens väg och ställa planerna på ända. exotiskt. men jag vägrar tro att vi inte kommer iväg till montmartre. jag har sedan lång tid sedan igår tänkt att man kanske endast skall tänka positivt, att liksom sådär fösa undan de negativa tankarna in i ladan som vore de en gammal sugga. den gamla devisen syns inte, finns inte kommer här väl till pass.
Så får det bli, så är bestämt.
Någon timme senare har jag halvlegat på en brits och tillsammans med dr arne konstaterat att alla prylar ser bra ut. jag hade svårt att avgöra om han var barsk, brysk, blasé eller bara karl - ibland är det ju så. men det hela är avklarat och nu är det bara den stora skälvan kvar.
Tisdagstryck och jag klickar mig in på nyhetssidorna* hela tiden. tänk att en själv till slut kanske skulle komma att bli stoppad av en vulkan! det hade man aldrig trott! att en vulkan liksom skall korsa ens väg och ställa planerna på ända. exotiskt. men jag vägrar tro att vi inte kommer iväg till montmartre. jag har sedan lång tid sedan igår tänkt att man kanske endast skall tänka positivt, att liksom sådär fösa undan de negativa tankarna in i ladan som vore de en gammal sugga. den gamla devisen syns inte, finns inte kommer här väl till pass.
*givetvis gäller det att leta rätt på adekvat information, eftersom våra kära dags- och kvällstidningar har en faiblesse för att hitta på både det ena och det fjärde (gärna med katastrofbilder snitsigt inklippta) och inte är främmande att måla både fan och hans släktträd på väggen är min nya favoritsite icenews.is.
Om daggfuktigt gräs under bara fötter.
Få saker kan göra att ens egen hud känns så välkommen som den känns då man vaknar upp klockan halv sex på morgonen av att regnet slår mot fönster och man kan pressa den mot någons varma, där i ett kylslaget rum med en säng som har alldeles för många kuddar. det enda som kan skrika bort den där känslan av total ro är insikten om att det inte kan förbli då alarmet kommer att gå av inom en timme. men jag lät den vetskapen bero i en trygg invaggning av att jag förutseende nog plockat in solroskrukorna från uteplatsen redan kvällen innan och minimerade således hotet från en jordöversvämning på stenplattorna. i halvvaket tillstånd, jag tänkte på en plats på landet jag inte har, tätt tätt intill hans sömndrag.
Och den där vetskapen om att saker inte alltid måste vara som man gjort dem. den evigt sämsta söndagen som blev en av de bästa dagarna. premiärjogg på söder bland hundpromenader, en utflykt med fina till vaxholm där änderna försökte flirta in sig på lakanet som utgjorde vår picknickfilt. jag ser honom i ögonvrån i motljus där han sitter på stenhällen och fotograferar båtar med min kamera och jag tänker att du är fan det finaste jag vet.
Och jag tänker på känslan av total magi som infann sig på fredagskvällen i takt med att will sheffs leende kastade ljuvligt skarpa kontraster till vemodsvalsen som hans röst utgör och jag tänkte på den där totala tillfredsställelsen av att få uppleva riktig musik alldeles sådär på riktigt med en öl i handen som att inget annat spelar någon roll och jag tänker på de eviga tankarna som snirklar sig in i hjärnvindlingarna när själen enligt konstens alla regler borde ha stillat sig för en liten stund, om bara för en söndagskväll, när jag ligger på soffan och ser på emil i lönneberga och de går ut på ungefär en och samma sak hela tiden
Och den där vetskapen om att saker inte alltid måste vara som man gjort dem. den evigt sämsta söndagen som blev en av de bästa dagarna. premiärjogg på söder bland hundpromenader, en utflykt med fina till vaxholm där änderna försökte flirta in sig på lakanet som utgjorde vår picknickfilt. jag ser honom i ögonvrån i motljus där han sitter på stenhällen och fotograferar båtar med min kamera och jag tänker att du är fan det finaste jag vet.
Och jag tänker på känslan av total magi som infann sig på fredagskvällen i takt med att will sheffs leende kastade ljuvligt skarpa kontraster till vemodsvalsen som hans röst utgör och jag tänkte på den där totala tillfredsställelsen av att få uppleva riktig musik alldeles sådär på riktigt med en öl i handen som att inget annat spelar någon roll och jag tänker på de eviga tankarna som snirklar sig in i hjärnvindlingarna när själen enligt konstens alla regler borde ha stillat sig för en liten stund, om bara för en söndagskväll, när jag ligger på soffan och ser på emil i lönneberga och de går ut på ungefär en och samma sak hela tiden
One of us will die inside these arms
Eyes wide open, naked as we came
One will spread our ashes 'round the yard
Eyes wide open, naked as we came
One will spread our ashes 'round the yard
tankar som inte ens snickeboa kan bota. då är den särdeles välkommen. den där känslan vid det där alldeles för tidiga uppvaknandet då ens egen hud plötsligt känns välkommen medan regnet slår mot fönster, mot stenplattor, mot södermalm och världen utanför. mot öron innanför vilka tankarna inte hunnit vakna.
Om att få vara plump bland demoner.
Majmitt och det förfasas över von triers presskonferens! stoppa pressarna, tänk om han är nazist tänk om tänk om vad gör vi då när vi skall plocka upp jag är kulturell-skylten och vifta med för att vi så gärna vill gilla von trier, men tänk om han är nazist tänk om tänk om eller var det ett skämt tänk om det inte var ett skämt var det ett skämt? tänk om det inte var ett skämt vad gör vi då och varför sa han sådär varför hur kunde han?! så snart något uttalas som inte är pk måste kastruller kastas över huvuden och slås på med slev. herregud och gudarsskymning, sådant skämtar man inte om! jag vill vrida mig ur lakanen och lägga mig på golvet och snurra in mig i en kokong, humma surrljud mot parketten men jag fortsätter att läsa i boken istället. my gosh, my gee, take a pill baby.
inte undra på att folk går omkring som spända pianotrådar och gräver djupare gropar för depressionen att landa i när man så fort man vistas bland andra måste ha tillgång till det där manuset som, om det följs, visar att man är en bra människa med rätta tankar och känslor och framförallt, en människa som säger de rätta sakerna och inte det som är felfelfel; här är mallen lycka till! och en glädjens spark i baken. det handlar såklart mindre om von trier än om samhället och samlivet i stort men egentligen handlar det inte om någonting, men kanske också om allt på samma gång. förresten vill jag gärna se nya von trier-filmen. antichrist lämnade mig med skamliga avtryck på hornhinnan, det uppskattades.
Majmitt och jag har svårt för att somna varje kväll. som att oron i själen liksom spiller över i övertrötta ögon och repellerar allt som kallas r.e.m. tankearior och domedagsprofetior som ständiga följeslagare, får det vara en kopp thé eller föredrar du kaffe? jag har väl aldrig varit lätt att bli vän med. tur då att demoner och vintervålnader aldrig har varit sådana som väntar på en inbjudan innan de knackar på dörren. och det här med besökstider, ja det skiter de blanka fan i.
Majmitt och hudnära skapar åtminstone en tidsfrist i själen, som ett lugn som tidvist kastar mjuka skuggor som skydd mot solen. när jag skall somna med hakan mot hans ryggrad undrar jag hur man kan tänka tre tankar på samma gång utan att de krokar i varandra. utan att de flätar samman sina lemmar tills man inte kan skilja den ene från den andre. jag somnar innan jag kommer fram till om det är möjligt.
Ikväll skall vi på spelning med glasvegas. det känns mest som att det skall göras. jag längtar mer till imorgon då jag änteligen skall få se okkervil river. med min finaste i källaren. det var en present från mig. jag får en sådan ljuvlig ångest av will sheffs röst. det är mina demoners present till mig.
spelar de red skall jag höja glaset till skyn.
inte undra på att folk går omkring som spända pianotrådar och gräver djupare gropar för depressionen att landa i när man så fort man vistas bland andra måste ha tillgång till det där manuset som, om det följs, visar att man är en bra människa med rätta tankar och känslor och framförallt, en människa som säger de rätta sakerna och inte det som är felfelfel; här är mallen lycka till! och en glädjens spark i baken. det handlar såklart mindre om von trier än om samhället och samlivet i stort men egentligen handlar det inte om någonting, men kanske också om allt på samma gång. förresten vill jag gärna se nya von trier-filmen. antichrist lämnade mig med skamliga avtryck på hornhinnan, det uppskattades.
Majmitt och jag har svårt för att somna varje kväll. som att oron i själen liksom spiller över i övertrötta ögon och repellerar allt som kallas r.e.m. tankearior och domedagsprofetior som ständiga följeslagare, får det vara en kopp thé eller föredrar du kaffe? jag har väl aldrig varit lätt att bli vän med. tur då att demoner och vintervålnader aldrig har varit sådana som väntar på en inbjudan innan de knackar på dörren. och det här med besökstider, ja det skiter de blanka fan i.
Majmitt och hudnära skapar åtminstone en tidsfrist i själen, som ett lugn som tidvist kastar mjuka skuggor som skydd mot solen. när jag skall somna med hakan mot hans ryggrad undrar jag hur man kan tänka tre tankar på samma gång utan att de krokar i varandra. utan att de flätar samman sina lemmar tills man inte kan skilja den ene från den andre. jag somnar innan jag kommer fram till om det är möjligt.
Ikväll skall vi på spelning med glasvegas. det känns mest som att det skall göras. jag längtar mer till imorgon då jag änteligen skall få se okkervil river. med min finaste i källaren. det var en present från mig. jag får en sådan ljuvlig ångest av will sheffs röst. det är mina demoners present till mig.
spelar de red skall jag höja glaset till skyn.
Om gränder.
Så vi gör det.
Annars blir det ju alltid sådär att det aldrig blir av. annars är man bara en liten lort. vid foten av montmartre ligger ett vandrarhem. det är blandade recensioner. men det är billigt. och det ligger vid foten av montmartre. där skall vi bo, om allt går som planerat. vi vet inte hur det är, men bara vi har tak över huvud och någonstans att spendera natten. resten är egentligen egalt, bara han är bredvid.
Jag kan ingenting om paris. han kan ingenting om paris. vi kan inte franska och vi kan inte staden. men vi gör det. kanske just därför.
jag är längtan och nervositet i ett enda knippe.
Jag kan ingenting om paris. han kan ingenting om paris. vi kan inte franska och vi kan inte staden. men vi gör det. kanske just därför.
jag är längtan och nervositet i ett enda knippe.
Om om.
tell me, baby, tell me
does his company make
light of a rainy day?
how i've missed you lately
and the way we would speak
and all that we wouldn't say
do his hands in your hair
feel a lot like a thing
you believe in
or a bit like a bird
stealing bread out from under your nose?
does his company make
light of a rainy day?
how i've missed you lately
and the way we would speak
and all that we wouldn't say
do his hands in your hair
feel a lot like a thing
you believe in
or a bit like a bird
stealing bread out from under your nose?
Om de där förbaskade döda ekarna,
Jag ligger på sofflocket och lyssnar på the creek drank the cradle. vilken jävla skiva det är. kanske världens bästa.
Så jag ligger på sofflocket med en öl i handen och lyssnar på just den skivan. jag brukade lyssna på den när jag var på gripsholm och tog mina sensommarpromenader kvällsvist i hjorthagen bland de döda ekarna. de vackravackra döda ekarna i hjorthagen. och the creek drank the cradle. det var där, just bara där och bara då, till den där skivan bland de döda ekarna som det där sällsamma fröet av lugn började gro i bröstvärnet. det är sällan jag känner dess rötter nu.
Men ensam på sofflocket, kvällsvist i gårdshuset medan jag lyssnar på den där skivan känns det som att jag kan förnimma hur det gror. jag undrar om söder bjuder samma känsla om jag går ut och promenerar nu. kanske ligger jag bara kvar. men här är en låt. kanske den vackraste:
http://www.youtube.com/watch?v=n9SmwC_ZX0I
Så jag ligger på sofflocket med en öl i handen och lyssnar på just den skivan. jag brukade lyssna på den när jag var på gripsholm och tog mina sensommarpromenader kvällsvist i hjorthagen bland de döda ekarna. de vackravackra döda ekarna i hjorthagen. och the creek drank the cradle. det var där, just bara där och bara då, till den där skivan bland de döda ekarna som det där sällsamma fröet av lugn började gro i bröstvärnet. det är sällan jag känner dess rötter nu.
http://www.youtube.com/watch?v=n9SmwC_ZX0I
Om ord. fingrar och ord.
Jag tänkte skriva något om att inte ställa klockan på flera dagar, om lemurbebisar som fick hjärtat att rinna upp genom halsen och glida ner från tungan för att rulla ihop sig till en boll i den där högen av päls. jag tänkte kanske skriva om att bli ett år äldre och få frukost av kärleken som bakat alldeles för salta scones eller om de där sekunderna av totalt välbefinnande i känslan av hans rygg mot min i en säng som kylts ned av en öppen balkongdörr.
Men jag kommer inte skriva om det. jag vill bara skriva att jag har börjat skriva igen. vid närmare eftertanke har det gått över ett år sedan jag skrev på riktigt. sedan det fastnade någonstans mellan hjärnan och fingertopparna.
To be free, one must give up a part of oneself,
säger hansels mamma i hedwig and the angry inch. hon syftar förstås på något helt annat, men jag gjorde det ändå. gav upp något för att kunna skriva igen. och nu skriver jag igen. skrivandet är egentligen det som är viktigast för mig. jag blir ledsen när jag inte skriver. skrivandet är bland de få saker som kan göra mig upprymd utan att innehålla något skadligt. det är tragiskt när det faller bort.
jag hoppas att det stannar. hoppashoppashoppas.
Om meddelanden från andra världar.
Jag hittade ett meddelande i en bok som var hennes. jag hade helt glömt bort att det var där hon skrev det, i den boken, just den kvällen. jag hade inte glömt kvällen som sådan, men att hon skrev det hade jag glömt och att det var just i den där boken hade jag glömt. men jag vet att hon skrev det medan jag pratade i telefon med någon som hon och jag just suttit och pratat om och så hade han ringt. vi var inte mer än nitton och vi satt i mitt flickrum som alltid och rökte, drack latte.
Nu när jag såg meddelandet med hennes handstil där på titelbladet i boken tycktes allt så självklart. hur vi var då, hur vi liksom gjorde allt tillsammans och delade alla viktiga känslor som om de vore våra och inte hennes eller mina. och det blev så slående att boken hon skrivit meddelandet i är skriven av unni drougge, som då var vår husgudinna.
han vill att du skall komma dit.
jag skall snart åka hem ju, poängtera det!
två meningar från en annan värld. få saker sätter sig så i bröstbenet.
Nu när jag såg meddelandet med hennes handstil där på titelbladet i boken tycktes allt så självklart. hur vi var då, hur vi liksom gjorde allt tillsammans och delade alla viktiga känslor som om de vore våra och inte hennes eller mina. och det blev så slående att boken hon skrivit meddelandet i är skriven av unni drougge, som då var vår husgudinna.
han vill att du skall komma dit.
jag skall snart åka hem ju, poängtera det!
två meningar från en annan värld. få saker sätter sig så i bröstbenet.
Om någon som sa tidskapsel.
När jag är ledsen eller arg kan jag inte tala.
det är den där bomullen i halsen, vadden, som liksom täpper igen varje färdväg som vokaler och konsonanter skulle kunna ta i den bästa av världar. i den bästa av världar skulle jag kunna ta mig förbi den fördämningen, rota bort bråten och kasta till kråkorna. men vi lever inte i den bästa av världar, så allting förblir osagt. allting fastnar i vadden i halsen och det som gud förbjude råkar filtreras är inte värt ens en fotnot. men det spelar ingen roll för fotnoter är så lätta att missa. eller lätta att ignorera. man vet att de finns där,längst ner på sidan om man tänker oxford-systemet, men man orkar sällan läsa dem. man vill läsa flytande text, saker som är begripliga utan avbrott. det är bara om man verkligen behöver veta något som man läser en fotnot, eller om man har ett visst intresse. men det är så sällan folk verkligen behöver veta något, och få saker intresserar mig. just nu.
då tar jag bilder istället. för bilder kräver ingen hals. bilder kräver inga lungor. bilder skiter både i vadd och bomull.
Så jag tog bilder i gårdshuset. såsom att det vore april.
det är den där bomullen i halsen, vadden, som liksom täpper igen varje färdväg som vokaler och konsonanter skulle kunna ta i den bästa av världar. i den bästa av världar skulle jag kunna ta mig förbi den fördämningen, rota bort bråten och kasta till kråkorna. men vi lever inte i den bästa av världar, så allting förblir osagt. allting fastnar i vadden i halsen och det som gud förbjude råkar filtreras är inte värt ens en fotnot. men det spelar ingen roll för fotnoter är så lätta att missa. eller lätta att ignorera. man vet att de finns där,längst ner på sidan om man tänker oxford-systemet, men man orkar sällan läsa dem. man vill läsa flytande text, saker som är begripliga utan avbrott. det är bara om man verkligen behöver veta något som man läser en fotnot, eller om man har ett visst intresse. men det är så sällan folk verkligen behöver veta något, och få saker intresserar mig. just nu.
då tar jag bilder istället. för bilder kräver ingen hals. bilder kräver inga lungor. bilder skiter både i vadd och bomull.
Så jag tog bilder i gårdshuset. såsom att det vore april.
Om böcker och namn och namn på böcker.
En gång är ingen gång, två gånger är tradition
säger jag för vi sitter återigen vid ett bord med vit duk och levande ljus och vi dricker staropramen och väntar på strömming och fläsk. det är tradition att vi äter husmanskost på tennstopet, min bästa vän sol och jag. det är tradition för vi gör det för andra gången och vi skall göra det igen för det är tradition och då gör man det flera gånger på traditionellt vis.
Så vi sitter traditionellt på tennstopet och äter husmanskost och det är aprilmulet utanför och jag tycker särskilt mycket om att prata med min sol för med honom kan jag prata om precis allting, inga ämnen är för stora eller små, och sällan om ens någonsin behöver jag förklara en tanke eller känsla vidare för han förstår precis vad jag menar innan jag har sagt det. vi är samma lika på så sätt, på många vis. och vi talar om små saker och stora saker och han säger att
det kan ju tyckas vara en jävla skitgrej, men jag förstår precis hur viktigt det är att ha sitt namn på dörren.
och han vet precis vad jag menar och förstår precis varför det är så viktigt att få ha sitt namn på dörren, vilket jag då inte har än och vi pratar om sådana små skitgrejer och vi pratar om stora saker och vi äter vår husmanskost och går sedan i det kylslagna april och dricker öl i höga glas på peppar och då talar vi om böcker.
Och i morse när jag kom ut ur lägenheten för att gå till kontoret satt plötsligt mitt namn, inte på dörren, men på postlådan och tidningshållaren och på den där inglasade tavlan vid porten. det stod klart och tydligt mitt namn jämte min kärleks och det var under stor uppståndelse som jag upptäckte det, för han som satt upp det var kvar och han sa
har du sett?! vilken grej!
när han förstod att jag var jag. jag sa ja, vilken grej, det har jag väntat på! och när jag gick ut genom porten och slängde soppåsen på vägen undrade jag om det är det här som kallas att komma hem, om det är det här jag har gått och väntat på.
säger jag för vi sitter återigen vid ett bord med vit duk och levande ljus och vi dricker staropramen och väntar på strömming och fläsk. det är tradition att vi äter husmanskost på tennstopet, min bästa vän sol och jag. det är tradition för vi gör det för andra gången och vi skall göra det igen för det är tradition och då gör man det flera gånger på traditionellt vis.
Så vi sitter traditionellt på tennstopet och äter husmanskost och det är aprilmulet utanför och jag tycker särskilt mycket om att prata med min sol för med honom kan jag prata om precis allting, inga ämnen är för stora eller små, och sällan om ens någonsin behöver jag förklara en tanke eller känsla vidare för han förstår precis vad jag menar innan jag har sagt det. vi är samma lika på så sätt, på många vis. och vi talar om små saker och stora saker och han säger att
det kan ju tyckas vara en jävla skitgrej, men jag förstår precis hur viktigt det är att ha sitt namn på dörren.
och han vet precis vad jag menar och förstår precis varför det är så viktigt att få ha sitt namn på dörren, vilket jag då inte har än och vi pratar om sådana små skitgrejer och vi pratar om stora saker och vi äter vår husmanskost och går sedan i det kylslagna april och dricker öl i höga glas på peppar och då talar vi om böcker.
Och i morse när jag kom ut ur lägenheten för att gå till kontoret satt plötsligt mitt namn, inte på dörren, men på postlådan och tidningshållaren och på den där inglasade tavlan vid porten. det stod klart och tydligt mitt namn jämte min kärleks och det var under stor uppståndelse som jag upptäckte det, för han som satt upp det var kvar och han sa
har du sett?! vilken grej!
när han förstod att jag var jag. jag sa ja, vilken grej, det har jag väntat på! och när jag gick ut genom porten och slängde soppåsen på vägen undrade jag om det är det här som kallas att komma hem, om det är det här jag har gått och väntat på.
Om det gudomliga i geometrin
Och just på lördagen hände det alltså, det där som jag gått och väntat på väldigt länge, eller åtminstone sedan den 19 februari.
Jag och kärleken tog spårvagnen ut till waldemarsudde och betalade etthundra väl investerade riksdaler för att se GAN. Det var lika fantastiskt som jag redan visste att det skulle vara. GAN var en enastående målare formmässigt såväl som färgmässigt. Många av hans verk är just av den där typen som liksom suger åt sig ens mellangärde och får det att spritta i nervändarna; det är kulören, hur han arbetat med den och så det där kalejdoskopiska fasettögonblicken som driver honom högre än många av hans samtida och eftertida konstnärer.
Jag och kärleken tog spårvagnen ut till waldemarsudde och betalade etthundra väl investerade riksdaler för att se GAN. Det var lika fantastiskt som jag redan visste att det skulle vara. GAN var en enastående målare formmässigt såväl som färgmässigt. Många av hans verk är just av den där typen som liksom suger åt sig ens mellangärde och får det att spritta i nervändarna; det är kulören, hur han arbetat med den och så det där kalejdoskopiska fasettögonblicken som driver honom högre än många av hans samtida och eftertida konstnärer.
I mitt tycke är det intrycken i den stora salen som är starkast. I dn skriver Bo Madestrand att det blir övermäktigt, som ”att befinna sig mitt i hans samlade, explosiva 10-talsproduktion är lite som att centrifugeras med kulörtvätt”. Ja, underbart! Men I beg to differ om att det blir för mycket; jag hade gärna sett en salongshängning här, från golv till tak med hans tidiga måleri, som en explosion och ett välkommet slag i magen. Inte helt olikt Nils Dardel är GAN som starkast i trakterna mellan 1915-1922. Efter det blir det tämligen ointressant med dessa plangeometriska kompositioner och halmstadsgruppsstiliseringar. Vackrast på utställningen är ”Syntes av en stad” (1915, såklart). Jag har givetvis i tidigare skeden haft denna som bakgrundsbild på datorn, men att se den i verkligheten var inget annat än frälsande. En magnifik målning. Jag fastnade autistiskt framför den lilla klockan på målningens högra sida, som för mig var det mest storslagna på hela utställningen. Ett litet urverk som på nära håll ser ditslafsat ut, tjoff tjoff med penseln bara, men på olika avstånd omvandlas till en gammaldags perfektion med exakt mått mellan de romerska siffrorna på urtavlan. Optisk illusion när den är som bäst. Jag hade inte ens lagt märke till klockan på reproduktionerna vilket är ett slående exempel på hur verkligheten överträffar dikten. Jag återvände till målningen minst tre gånger och kretsade kring den likt en gam kring ett kadaver på savannen och undrade vad det skulle krävas av Lunds kommun att släppa målningen ifrån sig.
Tillika är många andra av hans stadsbilder inget annat än genialiska. Skolad i Köpenhamn och Berlin tycks GAN ha fått en mer urbant industrialiserad syn på staden än hans samtida kollegor som for ner till Paris mjukhet och gränder. När Dardel ger sig på försiktigt kubistiska vidrörelser av de små gatorna i Senlis har GAN smackat på rejält (ja, läs detta utifrån vilken tolkningshorisont ni vill) i de hårda städerna – att jämföra deras kubism är ju varken intressant eller fruktbart då den förstnämnde inte var någon kubist men det duger som illustration och det låg knappast GAN i fatet att välja dessa städer som grund för sin utveckling – det är kongenialt med hans färgbruk och stil. Dardels ”kubism” går ju även i den traditionella analytiska kubismens nedtonade gråskala där man endast skönjer fina kulörta inslag av smaragdgrön och ockra, till skillnad från GANS intensiva färgbehandling som växlar mellan jordnära och lysande. Kommer man till Dardels starkaste period, den mellan 1916-1922 (ja, jag har rätt när jag säger att det är hans starkaste period) är deras färgval ibland skrämmande lika vilket inte känns helt främmande med tanke på att de båda tillhör mina favoriter. Framför ”August Stringberg/Diktarhuvud” (porträttet från 1915, såklart) drabbas jag av det där överväldigande gröna som lyser igenom målningen på liknande sätt som det gröna i Dardels ”Visit hos excentrisk dam” (1921) även om jag inte fick samma hjärtstillestånd framför Strindberg som framför damen. Det är en grön färg som aldrig någonsin kommer fram i reproduktioner, man måste se se se den, känna känna känna den. Ett förträffligt porträtt dessutom, det fångar liksom hela känslan av inferno och får mig inte helt osökt att tänka på att ordet ”gam” som står på lappen som Strindberg hittar inte klingar helt olikt ”GAN”, men det är ett sidospår som passar bättre att svamla om över en box rödvin än i en text skriven på kontoret, så åter till ämnet.
Det är hur som helst en väldigt bra utställning som jag inte önskar någon att missa; jag rekommenderar varmt att tillbringa lite extra tid i stora salen och att ställa sig på olika platser och låta sig intas av alla verken på samma gång, för det är det som händer – de liksom går in i en som varma vålnader. Jag tyckte nog att det bästa var att stå i trappan en stund och blicka ut över allt, även om i mitten var fint också – i mitten riskerar man inte heller att missa den enormt ljuvliga ”Stockholm från ateljén” (1919, såklart) som hänger bakom flygeln (med vilket motiv jag tantköpte en bricka i museishoppen efteråt, såklart, och den har mycket finare färger än reproduktionen på skärmen och målningen har också en vacker klocka i sig, vilket är långt mer intressant att tala om än matroserna - GANS klockor!). Utställningen gav bara upphov till en enda besvikelse och det var att trots att jag letade i varje vrå och skrymsle inte såg skymten av ”Trappan” (1920) som jag verkligen vill se i verkligheten, men men, man kan väl inte få allt här i världen även om jag tycker att det är befängt att det skall behöva vara så.
Det är hur som helst en väldigt bra utställning som jag inte önskar någon att missa; jag rekommenderar varmt att tillbringa lite extra tid i stora salen och att ställa sig på olika platser och låta sig intas av alla verken på samma gång, för det är det som händer – de liksom går in i en som varma vålnader. Jag tyckte nog att det bästa var att stå i trappan en stund och blicka ut över allt, även om i mitten var fint också – i mitten riskerar man inte heller att missa den enormt ljuvliga ”Stockholm från ateljén” (1919, såklart) som hänger bakom flygeln (med vilket motiv jag tantköpte en bricka i museishoppen efteråt, såklart, och den har mycket finare färger än reproduktionen på skärmen och målningen har också en vacker klocka i sig, vilket är långt mer intressant att tala om än matroserna - GANS klockor!). Utställningen gav bara upphov till en enda besvikelse och det var att trots att jag letade i varje vrå och skrymsle inte såg skymten av ”Trappan” (1920) som jag verkligen vill se i verkligheten, men men, man kan väl inte få allt här i världen även om jag tycker att det är befängt att det skall behöva vara så.
Om kullerstensben och aprilväta.
Så istället för att ligga hemma och vara sjuk, vilket jag var, eller gå och tvätta, vilket jag skulle, följde jag med och drack öl på tisdagen, sådär som de traditionellt gör. säga vad man vill om det, men finast är ändå att gå i duggregn i våra nya kvarter med honom bredvid. jag hoppas det blir mer av det, nu när våren faktiskt är här även om minst ett till snöfall borde komma innan den spricker på riktigt. det gör det alltid; kommer ett till snöfall.
Onsdag och jag vrider och vänder på kalendern i hopp om att det mirakulöst skall uppstå fler röda dagar. flygbiljetternas priser varierar per dag och sekund och det blir så himla dyrt. det är helt enkelt inte gjort för att man skall kunna improvisera sig till en impulsiv handling. men jag vill verkligen att vi åker snart, han och jag. till montparnasse och dess gränder.
De säger att paris är vackrast på våren.
Onsdag och jag vrider och vänder på kalendern i hopp om att det mirakulöst skall uppstå fler röda dagar. flygbiljetternas priser varierar per dag och sekund och det blir så himla dyrt. det är helt enkelt inte gjort för att man skall kunna improvisera sig till en impulsiv handling. men jag vill verkligen att vi åker snart, han och jag. till montparnasse och dess gränder.
De säger att paris är vackrast på våren.
Om ursprunget.
April presenterar sig med en utslagen snöregnshand och blicken är givetvis dimmig. som att vi aldrig mötts förut, som att jag inte kan varje nyans i dennes tal likväl som jag kan de där oregelbundna, alldeles för tydliga skårorna i mina händer. alltsedan tidiga tjugoårsåldern har jag förlikat mig med tanken att jag är ett barn av april. jag föddes ur dess käftar och närdes vid dess barm, jag kunde aldrig värja mig. dessa ständiga humörsvängningar, resor från toppen till botten, från framtidstro till total misstro, att de på alla sätt och vis speglar den ambivalens som månaden för min födelse uppvisar. efter regn kommer solsken och efter solsken kommer snöstorm och kallräkning blir aldrig ett undantag. april presenterar sig med vida armar och fuktiga droppar mot ansiktet i morgontrafiken, var jag än befinner mig, en oåterkallelig omfamning. kära vän, vi möts igen. som att pendla mellan hopp och förtvivlan, som att komma hem.
& min hud är en månad.
& min hud är en månad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)